Att dela världen med andra människor...

... låter som en till synes enkel uppgift. Efter en sommar tillsammans med turister där man tvingats dela samma gator, samma trottoarer, samma butiker, känns det inte längre lika enkelt. Att bo på Kvarnholmen är en klar förenkling av livet, det är nära till allt, i synnerhet jobbet. Tyvärr så ligger det diverse gågator enkelriktade åt alla omöjliga håll som jag tvingas färdas på för att kunna ta mig till och från arbetet. När man har 60 minuters rast på dagens 12 timmar känns varje minut viktig och tar därför cykeln hem på rasten. Prova det på Storgatan klockan ett mitt på dagen! Det är fantastiskt helt otroligt sjukt omöjligt!! Folk far runt som yra höns där det impulsivt svängs, stannas, barnvagnar och barn kastas hejvilt åt alla håll och det är helt omöjligt att förutse vad som lurar bakom familjen "White-Trash-Som-Väger-Ett-Ton-Tillsammans". Rätt som det är dyker en 70-kilos tolvåring fram bakom 200-kilos pappan precis när man tänkt passera genom den väl efterlängtade luckan man funnit i folkmassan. Det är bara att tvärstanna.

Som alternativ har jag en enkelriktad väg för motorfordon att cykla på när jag ska hem. Här färdas bilister precis som när de är ute och går. De kör 20 km/h, vinglar lite över gatan, stannar för förvirrade människor som tror att de är på en gågata, och här och var kantas färden av tvärstopp när bilisten inbillar sig ha sett en parkeringsplats utmed vägen. Här ska det sedan backas in och fickparkeras med bilen som utifrån ser ut som en MiniCooper, men från insidan i själva verket är en mindre lastbil.

Man kan tro att det alltså är lättare att ta sig igenom folkmassorna genom att färdas till fots. Den här helgen har jag delat Göteborg med omvärlden, närmare bestämt Liseberg. Finanskris, lönehelg och halvtaskigt väder bäddade för extra många människor som jag kunde få frottera mig med på detta underbara nöjesfält. Jag och mitt tålamod gav utlopp för fantastiska idéer om hur man kunde göra helgen extra minnesvärd. Oftast involverade dessa fantasier våld med diverse tillhyggen. Det har aldrig varit särskilt enkelt att älska sina medmänniskor, och den här helgen, i kön till Balder som varade i 50 minuter åt gången, var det extra svårt.

Kontentan av helgen verifierade min teori: Mina medmänniskor är idioter.

Att välja sina duster

Det här med konflikträdsla och undvikande av hetsiga diskussioner har aldrig varit något för en humörsmänniska som jag. Jag blir så in i helsikes upprörd över småsaker, och jag trivs alldeles utmärkt med att ha det så. Eftersom jag är en übermenschen som aldrig gör fel (ja, jag har tagit tillbaka min titel) irriterar det mig när andra människor gör det. Stort irritationsmoment.

Annars finns det ju, i vardagen, en del andra mer eller mindre saker som man kan förundras över. I synnerhet när man arbetar på en arbetsplats med sisådär 80 andra människor som lallar runt och gör lite som de själva tycker är bra. I en av slussarna på jobbet har någon eller några av någon outgrundlig anledning bestämt sig för att måla väggarna. Fine, så långt. OM det inte vore för att den här väggen, av även detta någon outgrundlig anledning, målats i en oidentifierbar brun färg som enkom skapar effekten av att man vill kasta upp. Förmodligen skulle det ändå inte synas på väggen, det uppkastade skulle antagligen smälta in i färgen. Av denna anledning har jag beslutat att lampan i slussen ska hållas släkt. Av andra anledningar, som att vi ska kunna se vart nyckelhålet sitter eller hitta knapparna till den rätta koden, har andra jag arbetar med beslutat att det ska vara tänt. Det råder alltså en visst konstruktivt (?) krig på jobbet, där jag suckar, stönar, svär och släcker lampan ungefär 24 gånger om dagen. Man får ju välja sina duster.

Kattungarna här hemma väljer inte sina duster. De försöker döda allt som faller inom deras synfält. Om de råkar tappa balansen, vilket händer allt som oftast, och därav vrider huvudet lite åt ett annat håll, ändras kursen och de attackerar något helt annat än vad de var på väg mot först. Morbror Belsebub tycker att de här pipleksakerna slår alla leksaker han någonsin haft tidigare och ställer upp som lekfarbror. Just nu håller han på att lära kattungarna att det lurar en fara (han själv) bakom varje hörn. Fantastiskt underhållande att titta på.

Nu ska jag inte gå ner i tvättstugan och inte lägga i en ny maskin smutstvätt av någon annan helt outgrundlig anledning.