I väntan på påsken...

Flyttfåglar som valt att för en gångs skull övervintra i Sverige har aldrig fasat så mycket inför denna vinter som jag. Efter mycket sökande i resedjungeln kunde det bara konstateras att det inte fanns 45000 över på kontot för att ge sig ut och resa i januari. Det får bli till påsk i stället, vilket innebär att jag får våndas genom hela svenska vintern innan jag får se solen igen.

Tur att jag håller på att glorifiera Greklandsresan så här i efterhand. Det är märkligt hur en resa blir bättre och bättre med tiden. Är det för att hösten här hemma ger sig till känna? Eller glömmer man bort verkligheten med tiden? Ge mig lite tid så kommer den här senaste resan upplevas som "den bästa någonsin" och "alldeles, alldeles underbar". Vilket den också var. Nästa resa blir väl åt asienhållet i alla fall. En annan kontinent. Det är en eeeevighet till påsk.

Tur att skolan börjar snart, så man kan få dränka sig i böcker och andras elände.

Till minne av Birk och Ronja

Nu har två av rövarna flyttat, Ronja till Lindsdal och Birk upp till himlen. De är saknade! Mattis flyttar på måndag och Lovis får bo kvar...

Parga; för handikappade och åksjuka

Äntligen hemma i Sveriget igen. Det är alltid så fascinerande att komma hem igen efter att ha varit utomlands, plötsligt känns gatorna så ofantligt breda, bilarna är så fruktansvärt stora och husen färgglada. Det svenska vattnet är mörkblått. Och oerhört kallt. Försökte bada tre gånger igår, men det var helt omöjligt.

Fördelen med att åka ut och resa så här i augusti är att när man kommer hem är det fortfarande varmt och träden gröna. Har hittills haft tur med vädret också. Man slipper med andra ord gå och bli deprimerad för att det är kallt, fult och ruggigt. Nu är man visserligen deprimerad ändå, av okänd anledning. Det enda som piggat upp mig någorlunda är planeringen av en ny utlandsresa till vintern. Här ska det sparas!!

Parga var för övrigt alldeles för bra. Till och med grekerna överraskade. Visserligen är jag helt fördomsfri, men jag hade tänkt mig att grekerna skulle vara mer pushiga och hänsynslösa än vad de var. De är dessutom helt fantastiska i trafiken. Hade jag vetat om att jag skulle få åka i en gigantisk buss på serpentinvägar smalare än skogstigar upp till 1800 meters bergstoppar, så hade jag nog skippat Liseberg innan. Icke att rekommendera för åksjuka. Jag fick armbåga mig fram i busskön för att få en någorlunda bra plats långt fram i bussen.


Och har man det minsta lilla svårt att ta sig upp för en backe eller trappa ska man nog undvika Parga. Backarna i Parga kräver bergsklättrarutrustning och god kondition. Har man höjdskräck kan man bearbeta det här, i synnerhet eftersom grekerna tycker att skyddsräcken och staket är överflödigt. Om man inte aktar sig får man skylla sig själv.

Nu kan man ju tro att allt med resan var negativt, vilket det absolut inte var. Förutom att jag fick världens köttsår när en haj försökte käka upp mig (okej,hajen må ha varit en fisk i abborrstorlek, men det gjorde jäkligt ont), och att en vecka i Grekland är mycket kortare än en i Sverige. Det kändes som om det skilde flera dagar.

Lovis mår bra!

För övrigt undrar jag följande:

- Varför måste jag dela min gata med 76 000 människor? Det går ju inte att gå hem från jobbet när alla ska stå i vägen.

- Varför har Ernscccht Kirscccchtajger jämt på sig samma skjorta?

- Varför får man resfeber? Är det en allergisk reaktion mot att man fortfarande är hemma i Sverige?

- Varför får jag alltid skulden för allt på jobbet jämt? Är jag det Svarta fåret i Gökboet?

Lilla Lovisen

Lovis har fått hjärnblödning och idag det hennes sista dag i livet, en gråmulen, tisdag. Vi får se om himlen fäller några tårar för henne...

Att dela springrundan med tusen andra....

Nu måste jag dela min springrunda med tusentals andra idioter. Igår kördes minitriathlon som utgick från kattrumpan och lade beslag på min springrunda. Det är helt okej, hade jag inte jobbat hade jag själv ställt upp. Det är ett gäng normala människor som har antagit en helt normal utmaning för att testa sig själva, de ska simma en bit, cykla en längre bit och sen löpa en lång bit. Inga konstigheter.

Idag pågår det stora, riktiga Kalmar triathlon. Inte alls helt okej, för de som är snabbast tillägnar en arbetsdag, åtta timmar, till att simma, cykla och löpa. Idioterna börjar med att simma alldeles för långt, sen cyklar de bort till och förbi Läckeby, sen ska de avsluta med ett maratonlopp. Dessa idioter ska jag alltså dela min springrunda med! Galet. Jag tycker inte om att dela min springrunda med idioter. Jag gillar inte att dela min värld med idioter.

Börjar inse att min tolerans till andra människor är något begränsad. Fortgår detta är jag förmodligen eremit inom sju år. Då ska jag sitta och läsa böcker hela dagarna ute på en öde ö där det bara finns en fyr och ett hus. Det ska inte ens finnas en brygga som en massa idioter kan lägga till vid...