Varför har du alltid rast?

Lördagen spenderas, som sig en lördag för en student bör, på arbetet. Det älskade arbetet. Trots långa dryga timmar med totalt onormala människor (och då talar jag om mina arbetskamrater) och arbetsuppgifter som innebär att serva andra utan att behöva ett dugg trevlig eller serviceminded. Jag saknar sannerligen inte restaurangyrket där man tvingades raggla runt bland sura 50-talistkärringar och fjäska för att få åtminstone 1,50 i dricks. Nu behöver man inte heller gå runt och le inställsamt, man behöver inte le över huvud taget. Vilket jag naturligtvis inte gör – om jag inte är skadeglad givetvis. Om man frågar om maten smakade bra och får ett nej till svar behöver man inte längre bjuda på kaffe och kaka. På min arbetsplats bryr man sig sällan om vad man får för svar – man konverserar bara.

Varför jag trivs så bra på min arbetsplats kan jag omöjligen svara på. Förmodligen njuter jag av att för en gångs skull få känna mig riktigt normal. De jag inte kan skratta med skrattar jag åt. Jag tror jag är oerhört populär hos kollegorna. Visserligen suckar och stönar dem när jag inställer mig på min position, men det är bara en fasad. Det är ju självklart att samtliga tycker det är roligt att jobba med mig, även om ingen går fri från gliringar i min närvaro. Alla gillar väl att bli trackade, är det inte så?

Allt som står i tryck ska vara sant!

Puh,äntligen är det någon som anmält Liza Marklund till KO för falsk marknadsföring då böckerna "Gömda" och "Asyl" visat sig vara icke helt sanna. Jag känner mig verkligen lurad, hur kan man ha samvete att tumma på sanningen när man skriver en sann berättelse? När jag läste dessa böcker utgick jag naturligtvis från att varenda stavelse var riktig. Vem skulle kunna tro att berättelsen skulle vara regisserad för att skapa en god roman? Jag menar, allt som står i tryck är sant.

Innebär detta att inget i Liza Marklunds böcker hänt på riktigt?





OBS! Viss ironi kan förekomma i inlägget ovan.

Allting flyter: panta rei - i synnerhet likvida medel

Dagen innan löning. CSN vägrar fortfarande att ge mig pengar, eftersom mina slöa lärare från förra kursen inte orkat registrera betygen än. Tur att man jobbade som en gris i julas, så staten måste ge mig pengar ändå.

Av någon märklig anledning verkar pengarna försvinna, fastän jag förut kunnat gå runt på bara 7400 kronor i månaden förr i tiden, sinar det ändå i kassan i slutet på månaden. 29:- påstår min bank att jag har kvar att spendera. Undrar vad man ska ta och köpa sig då... Det är i alla fall bättre än vissa i min närvaro, som lyckas spendera alla sina pengar under två veckor efter löning. Det innebär alltså att man har tomt på kontot halva månaden. Ekonomisk naivitet, kallas det (känner du dig träffad är det förmodligen dig jag pratar om).

Det är, ursäkta mitt ordval, jäkligt tråkigt att inte ha några pengar. Man kan köpa allt, men inte få allt. Det påstås att man inte kan köpa kärlek, men jag tror faktiskt killen på krogen som har råd att bjuda tjejen på drinkar har större chans att få en bortamatch, än han som snyltar på sina polare för att ens själv få något att dricka. Sen har jag hört att snygga bilar går hem hos tjejer. Själv nöjde jag mig med en kille som har en skrot-Nisse med körförbud. (Känner du dig träffad är det nog dig jag pratar om).

Man kan definitivt köpa livskvalitet. Det är nödvändigtvis inte dyrt. Pannkakor är faktiskt godare än oxfilé, och definitivt billigare. Däremot är pannkakor dyrare än nudlar, och definitivt godare. Jag bor hellre i ett sekelskiftshus på Söder än i en 16 kvadrat stor etta med kokskåp i Funkabo.

Jag köper hellre tio klädesplagg på H&M än ett.

Jag har verkligen inte tid att blogga, egentligen. Mina heltidsstudier i engelska visade sig vara heltidsstudier på riktigt, och inte något som de bara kallade det (som i svenskan, 91-120 hp). Eftersom CSN kommer fortsätta vägra mig studiestöd, eftersom jag kommer göra en rea-vinst på lägenheten, kommer jag tvingas att leva på mina egna pengar... (F-n ta den som påstår att utbildningen är gratis i Sverige). Ergo; jag måste arbeta, fast jag inte har tid, jag måste lägga ned tid och pengar på min lägenhet så att rea-vinsten blir resonlig, fast jag inte har tid och jag måste plugga så att jag kan få en examen så jag kan få pengar i framtiden så jag kan betala tillbaka till CSN - fast jag inte har tid eftersom jag måste jobba och slita med lägenheten (ursäkta satsradningen, men den var nödvändig i sammanhanget).

Panta rei.

Försvarstal

Mitt rykte som übermenschen riskerar att få sig en törn med tanke på alla virusattacker jag utsatts för den senaste månaden. Det började med en 10-dagars influensa/förkylning som så småningom ersattes av en härlig dos vinterkräksjuka. Nu har jag urinvägsinfektion. Förutom detta har jag råkat ut för ett antal smärre migränanfall.

Jag vill därför gå ut till omvärlden (i alla fall till de cirka 70 som läser min blogg) och dementera de rykten om att jag inte skulle vara tillräckligt frisk för att få kalla mig übermenschen.

Jag vill härmed förtydliga att de virus jag utsatts för, samtliga, inte varit vanliga virus, utan virus som lätt hade dödat en vanlig icke-übermenschen. Trots det alltså har varit mördarvirus har jag utan större besvär klarat mig ur sjukdomarna med relativt lindrig symtom.

Jag vill även påpeka att jag har, trots svåra smärtor, utstått detta och levt ett relativt vanligt liv. Jag har inte sjukskrivit mig under denna period, varken från jobb eller skola. Dock har mitt privatliv blivit lidande. Inte för att jag mått för dåligt för att umgås med vänner, utan för att jag inte velat smitta dem. Ren omtanke alltså.

Jag är och förblir en übermenshen.

Att upprätthålla kaos

Det här med storstädning och renovering är synnerligen intressant. Av någon anledning måste man tydligen återgå urtillståndet, kaos, Big Bang, där vågorna från Muspelheim och Nifelheim möts; för att det ska kunna bli fint.

Jag har funnit kaos i min lägenhet.Det ser värre ut en någonsin. Mäklaren kommer på onsdag. Han kommer vända i dörren och gå igen. I alla fall om det fortsätter se ut som det gör nu. Han kommer vägra sälja den. Jag var helt genialisk när jag kom på att jag skulle tapetsera, måla, spackla, röja ut bråte, fixa handtag, göra i ordning kaklet och annat småfix, under loppet av en vecka. Om hälften blir gjort kan jag vara nöjd. Om det dessutom ser någorlunda snyggt ut kan jag vara ännu mer nöjd.

Nu ska jag hinna med att plugga också. Det här är faktiskt ingen lekskola.

Att lära gamla hundar sitta snyggt...

...är som synes omöjligt

Frustrerat

Mitt liv verkar endast bestå av väntan för tillfället. Jag väntar på att Ove ska ringa från fängelset och ge mig nya tider, att mina föreläsare från förra terminen i skolan ska sätta betyg på mig så att jag får CSN, att det ska bli 25:e så att jag får pengar, att mäklaren ska komma och värdera lägenheten och att det över huvud taget går fort så att jag kan få mitt efterlängtade samboskap. Jag väntar dessutom på att jag ska få inspiration till att göra det sista i skolan, eller i alla fall göra småfixet jag har kvar i lägenheten. Varför kommer den aldrig?

Gårdagen var dessutom otursdagen. Det är visserligen de flesta dagar för min del. Så är det när man lever i Emmas värld med höga prestationskrav och eftersökande av perfektion. Igår var det mesta oturligt. Cherry hade lyckats ta sig ut i köket och käkat upp rå gul lök som låg på köksbänken. Detta resulterade i vissa olägenheter kring vissa behov, och det blev panik med hundpromenaderna. Inatt fick jag kravla mig upp ur sängen halv fyra bara för att Cherry behövde gå ut. Scheisse. Jag blev dessutom väckt nu på morgonen, vid åtta, då det var dags igen.

Idag ska man inhandla födelsedagspresenter åt folk som behagar fylla år i januari. Typ 80% av min bekantskapskrets. Det är ju helt galet vad många det är som fyller år den här månaden. Jag som fortfarande är pank efter julen... Idioter.

Morgonstund har vad i mund?

Av någon märklig anledning blir det alltid morgon. Den kommer överraskande snabbt och förpestar min tillvaro med den där obehagliga påminnelsen om att man har en hel dag framför sig. Ska man inte jobba, ska man till skolan, eller så ska man plugga, eller städa, ibland ska man gör alltihop.

Som om inte morgonens närvaro är förpestande nog, måste man alltid kliva upp ur sängen. Oftast alldeles för tidigt.

Någon klok människa sa: "Det är inte konstigt att man är dåligt humör på morgonen när man börjar varje morgon med att vakna". Exakt.

Min ständiga frukost, 12 koppar kaffe och juice, är det enda trevliga på morgonen. Vilket uppenbarligen bara är trevligt när man är två. Nu sitter jag här ensam och inser att jag lika gärna kunnat sova en halvtimma till istället.

Mina hundar är lika trötta dem. Den ena ligger ihopkurad i soffan, den andra i sängen. Vill jag gå på promenad med dem, vilket jag inte vill men måste, får man dra dem ur sängen.

Jag håller med, det är onaturligt att gå upp innan klockan tio på morgonen.

Studiedag

Tisdagen, igår, skulle avläggas till studier. Janja och jag bestämde att hon skulle komma hit vid halv elva. Jag kravlade mig upp ur sängen redan vid nio för att hinna med att plugga lite innan Janja kom.

Morgonens första spenderades med att leta lägenheter.

Sen kom Janja. Vi läste skvallertidningar.

Och så kom Löken och underhöll Bengt. Vilket innebar något slags medley av diverse sportspel på X-box.

Janja gav upp. Hon insåg att ingenting skulle bli gjort i studieväg under dagen. Precis när Janja gått skickar Kapten Å ett sms och erbjuder kaffe. Hon bor ju bara fyra minuters promenad bort, så jag tänkte att en kopp kaffe kan man ju alltid ta. Sen ska jag plugga.

Jag var åter halv fyra. Kapten Å och jag var tvungna att lösa lite världsproblem, vilket kan ta tid ibland.

Löken var kvar. Jag tänkte, att eftersom Löken ändå var kvar kunde jag lika gärna sitta och spela lite med grabbarna innan jag återupptog(?) studierna.

Sex timmar Rock Band avslutade dagen. Vi hade knappt tid att käka pizzan vi beställde. Vi var dock gryyyymt bra, därför blir spelandet fullt försvarbart.

Kikade på uppgiften jag börjat skriva på morgonen. Två meningar hade jag lyckats producera på min studiedag.

Tar nya tag nu. Var bara tvungen att blogga lite först...

Böcker som låter

Jag har länge vägrat ljudböcker. Först och främst för att böcker inte ska låta någonting. I andra hand eftersom jag som blivande svensklärare anser att det är viktigt att läsa. Det främjar vårt eget språk och bla bla bla osv etc.

Men till sist har jag, ännu motvilligt, blivit tvungen att ge med mig. Under denna, snart avslutade termin i svenska 91-120 hp, har 6000 sidor litteratur stått som obligatoriskt på måstelistan. Piece of cake, egentligen. Men jag tycker om att vara tidseffektiv, vilket dessvärre dessa ljudande böcker är. Det tar längre tid att lyssna på en bok än att läsa den själv, visserligen, men plötsligt har jag upptäckt att allt det där jag uppenbarligen måste göra när jag ska plugga, typ tokstäda, tokdiska, gå med hundarna, surfa lite, blogga... allt det där kan jag göra samtidigt som jag lyssnar på en bok. Fanatiskt. Nu kommer jag inte undan längre.

Just nu ljuder Hans Alfredssons Attentatet i Pålsjö skog i högtalarna läst av Hasse Alfredsson himself. Samtidigt som jag bloggar. Hysteriskt roligt!

Dessutom kan de yttre omständigheterna jag upplever när jag lyssnar på boken förstärka intrycket. Jag var till exempel på väg hem i isande nordlig motvind på cykel just när Drottning Caroline Mathilde i Livläkarens besök tillsammans med Struensee genomförde sin kupp mot Christian VII. Hela händelsen blev otroligt gripande.

Jag tycker fortfarande det är bättre att läsa själv än att lyssna, på den punkten tänker jag inte ge med mig. Det är, bör tilläggas, även väldigt svårt att lyssna samtidigt som man bloggar. Jag tror inte jag har varit med på någonting som hänt i boken de senaste 20 minuterna. Men Hasse Alfredsson bryr sig inte, han fortsätter mala på med sin grötiga skånska om sitt gamla krig. Fantastiskt.

Bröd och skådespel

Jag konsumerar film som en snusare konsumerar tobak. Det är säkert 10 filmer i veckan. Denna höga konsumtion har bidragit till att man blir mer och mer kräsen. Jag dissade Marie Antoinette efter en kvart bara för att musiken inte stämde. Hur i hela friden tänker man när man gör en historisk film där man lägger på musik med elgitarrer? Jag blir på dåligt humör bara jag tänker på det. Jag har även dissat toppfilmer som No Country for Old Men och The Assassination of Jesse James. Mamma Mia har jag fortfarande inte tagit mig för att se. Jag kommer förmodligen inte tycka om den ändå.

Jag vägrar se den senaste Titanicfilmen, den med DiCaprio och Winslet. Jag vet ju hur den slutar. Båten sjunker. Folk dör.

Min föreläsare i litteraturvetenskap skulle ha kallat mig filmnörd. Det är jag. Jag kan till och med se utländska filmer numera, efter att ha insett att de bästa fransmännen gör bättre film än de sämsta amerikanerna. Jag kan även gå tillbaka i tiden och se gamla Stephen Kingfilmer, bara för att jag tycker det hör till allmänbildningen att ha sett alla.

På väntelistan står Soilent Green. Enligt Sid är det uppenbarligen världens bästa film. Jag är skeptisk.

Satans virus...

Trots att jag alltså är en übermenschen kan jag bli sjuk. Helt otippat, jag vet. Eftersom det var sju år sedan jag sist hade vinterkräksjukan vara det uppenbarligen dags igen. Världens mest plågsamma ofrivilliga bantningsmetod. I sviterna efter nattens bravader är jag för tillfället sugen på allt onyttigt som över huvud taget finns att förtära, pizza, godis, McDonalds (sen när började jag ens tycka om "mat" från McDonalds?), chips, läsk...

Nu sitter jag alltså här, en härlig lördagkväll, och undrar vad jag har gjort för ont för att förtjäna detta. TV-utbudet är undermåligt. Körslaget pratar ju alla om, så jag tänkte att jag skulle försöka titta lite. Det var dock helt omöjligt. Jag råkade nämligen slå om lagom till Snygg-Eriks (?) framträdande, vilket var rentav plågsamt att se. Hittade istället Stjärnorna på slottet. Får väl duga.

Bättre än så här kan man må.

Åter till det normala

Nu är snön naturligtvis borta, till Kalmarpolitikernas stora glädje eftersom det aldrig finns någon budget för snöröjning, och Kalmar har återigen blivit den gråa, leriga vinterstad den alltid har varit. Typiskt.

Jag har fortfarande inte ätit någon strutskorv i alla fall, men jag kan ju meddela att detta blir svårare och svårare, då jag tjatar så mycket om den där korven att jag nästan blir sugen på den.

Dagen har ägnats åt att inte träna och mental förberedelse inför pluggandet i morgon. Jag verkar uppenbarligen tro att det räcker med att skriva en enda dag så är allt klart. Mina studieerfarenheter påstår dock något helt annat, och mer lämpligt vore det att fråga sig huruvida jag kommer hinna färdigt med svenskakursen innan engelskan påbörjas nästa måndag. Det får bli ett senare problem, kan man tänka sig. Det kommer förmodligen i alla fall bli ett problem.

I övrigt har jag i alla fall kommit igång med bloggen igen. Märkligt att det verkar gå hand i hand med att jag inte hinner plugga...

I väntan på det nya...

En vecka av det nya året har gått, 51 veckor kvar tills jag får äta strutskorv igen. Jag har utan svårighet kunnat hålla mitt nyårslöfte - att inte äta strutskorv - och är ofantligt stolt över mig själv.

Idag har jag varit på sista föreläsningen i svenskan. Sista föreläsningen med den klass jag gått tillsammans med i två år. Vi var 27 i början, slutade som 9. Enligt mina mattekunskaper är alltså enbart 1/3 av klassen kvar. Last nine standing. Känner ändå, trots att jag normalt är väldigt sentimental, att de i klassen som jag kommer sakna kommer jag inte sakna eftersom jag kommer hålla kontakten med dem.

Nu har även vintern anlänt till Kalmar. Eftersom vi kalmarbor fått ett par snöfria vintrar på sistone tyckte någon (Kung Bore?) att vi skulle kompenseras för detta och för en gångs skull känna på hur det är att ha lägsta temperaturen i hela Sverige. 20 minusgrader. Normalt. Hundarna tycker det är roligt med snö i alla fall. Det ska kastas snöbollar, sparkas snö och tokspringas på öppna ytor. I synnerhet Peija får tokryck av att se en hel öppen gräsmatta täckt av snö, vilket innebär att hon springer tills hon knappt vet vad som är upp eller ner. Cherry tycker det är fantastiskt roligt att stå och smyga på Peija när hon får sina tokryck, och kasta sig över Peija när hon kommer i närheten.

Nu är helgerna slut. Imorgon är det dags att hugga gymmet och skaka av sig de där extra helgkilona som har smugit sig på under latdagarna. Det är även dags att ta tag i studeriet. Nytt år, friska tag. Helt strutskorvsfritt.