När jag blir pensionär...

... och har alldeles obegränsat med tid ska jag också
- stå och obesvärat, skadeglatt och titta på när en parkeringsvakt lappar bilar och vänta på att deras ägare kommer och reagerar.
- stå och prata med de få jämnåriga överlevande som finns kvar framför mjölken på ICA
- öppet sitta och spionera på mina grannar för att få reda på vad som händer i deras liv
- ta med rollatorn till trånga folkfyllda platser och köra på folks hälsenor (detta har jag även tänkt göra den dagen jag har barnvagn)
- spela av mina barnbarn deras veckopeng genom att fuska i poker
- stå och vänta på tidningsbudet varje morgon bara för att kunna rycka tag i den när den sticks in genom brevinkastet

Jag längtar faktiskt lite till pensionen!

Hundtimmen

Jag är en postmodernist, aka kritisk till allt, jag tror att allt är relativt - fast även detta faktum är relativt.

Jag är i synnerhet kritisk mot andra hundägare och deras hundar. De flesta gör fel hela tiden, och det är inte konstigt att hundarna är som de är. Idag lyckades jag pricka in min morgonpromenad under hundtimmen. Jag och de svarta svinen var ute och kastade tennisboll på bastionen vid kattrumpan i vanlig ordning. De får vara lösa under ytterst kontrollerade former. Annars tycker jag inte hundar ska vara lösa, men just mina hundar kan få vara det.



När vi så lämnar bastionen med tennisbollen i Peijas mun kommer en otäck best störtandes mot oss, en kamphund förklädd till Norwichterrier. Mycket obehagligt tyckte mina hundar och reste ragg. Peija tappade dessutom bollen i förskräckelsen, vilket inte upptäcktes förrän vi var hemma. Som tur vad stannade den här gigantiska besten i miniformat tre meter ifrån oss och skällde. Ägaren kan tacka sin lyckliga stjärna för att vi inte befann oss på andra sidan vägen - hundskrället kunde ju lika gärna ha blivit överkört. Inte för jag tyckte om hunden, men döda hundar är inget jag förespråkar. Jag var dessutom minst lika glad som ägaren för att hundskrället stannade. Jag vill inte veta vad som skulle hända om mina hundar fick för sig att den anfallande hunden var ett stort hot mot flocken. Dessutom skulle jag bli skyldig att betala för veterinärkostnaderna, även om jag höll mina hundar kopplade och blev attackerad. Sjuk lag.

Vi mötte totalt fem hundar under promenaden, vilket är irriterande många. Folk får gärna gå ut och gå med sina hundar när och var de vill, men jag föredrar om de undviker att gå där jag tänker gå samtidigt som mig. Oftast vänder folk tvärt på klacken med sina hundar när vi tre kommer marscherandes. Vettigt, tycker jag.

Det var som vanligt en härlig upplevelse när Peija kom på att hon hade tappat bollen. Det är svårt att förklara hur det känns när man i godan ro promenerar i rask takt hemåt och ena hunden plötsligt kommer på att hon ska gå tillbaka, men jag kan härleda känslan till att sitta i sträckbänk. Plötsligt har man 40 kilo i varsin hand som går åt varsitt håll och ingen av dem har lust att stanna och tänka på den saken...

Osköna söndag

Sambon och jag sitter i soffan med varsin laptop i knäet och Nyhetsmorgon på i bakgrunden. Regnmolnen hänger tungt ner över hustaken, man blir dyngsur av bara tanken på att vistas utomhus. Det är söndag. Det är ledigt. Det är otäckt.

Igår räddades min otäcka lediga dag av VB på jobbet med att ringa in mig. Jag behövdes vid två i alla fall, jag kom in vid tio. Han timade in och ringde mitt i min ledighetsångest, just när jag satt i djupa funderingar om hur man skulle tillbringa denna obehagligt innehållslösa dag. Det finns inga gränser för hur lycklig jag är över att ha ett extrajobb, och då är det inte bara ekonomiskt.

Idag blev jag dessvärre inte räddad. Söndagen lyser med sin intensiva närvaro. Finns det något som är värre än att vara ledig en lördag är det definitivt att vara ledig en söndag. En regnig, ruskig novembersöndag. Man kan inte gå och tröstshoppa, vilket skulle vara favoritalternativet. IKEA är naturligtvis fullproppat med barnfamiljer en sån här dag, och hur mycket jag än tycker om barn så är detta naturligtvis inget jag utsätter mig för frivilligt.

Det går bara att längta efter december, då man åtminstone får julpynta och bekymra sig om hur man ska ha råd med julklappar åt allihop...

Bloggtorka

November verkar vara blogg- och soltorkans månad. Börjar undra om solen existerar över huvudtaget, inte för jag vill att den ska skina, jag hör ju till dem som tycker novemberrusk är mysigt. Av någon märklig anledning är det tyst även på bloggarna, varav min knappast är ett undantag.

Jag kanske har blivit för gammal för att blogga helt enkelt.

Mer troligt är det att det beror på att jag blivit farmville-addicted. Dagarna i ända handlar det om att så, skörda och adoptera djur. Inte helt friskt kanske, men jag skyller på att jag håller på att bli gammal. Och att jag inte har någon trädgård att pyssla med. För knappast saknar jag bondelivet.



Födelsedagen blev grymt lyckad. Ett par vänner lyckades dyka upp i fredags, och stackars jag blev hårt trakasserad för att vara oerhört dålig förlorare. Bara för att försöka demonstrera hur dålig förlorare jag var, åkte ett brädspel fram. Jag och sambon plockade dock hem vinsten och mina vänner fick endast beskåda vilken bra vinnare jag var. So long suckers! (Inte för att anklaga någon för att fuska, men vad pysslar Maria och Henrik med egentligen? Jag har ju faktiskt bildbevis på att något inte gick rätt till!)



Lördagen blev ännu bättre. Maten och sällskapet var gott. Presenterna jag fick av alla mina kära var perfekta. Ingen glömde mig (förutom faster, men jag glömde ju henne). Till och med gamle mormor och morfar tog sig till stan till min ära och förgyllde mitt födelsedagsfirande med att höja medelåldern avsevärt. Synd att syster inte lyckats ta sig hit. Hon får väl vara som den goda norrman hon är; sätta sig på en cykel och cykla hit.

Tyvärr var min morfar ovanligt tyst, så jag kan dessvärre inte förgylla mitt blogginlägg med något roligt. Inga New York-historier eller monologer om hur värdelösa politiker och kvinnor är.

Nu är det nog dags att skörda iaf.

Människor är som vin...

...med tiden blir de dåliga surare och de bra godare.

Ingen ålderskris så långt ögat kan nå, dock en åldersnoja. Jag hittar djupa rynkor i ansiktet och inbillar mig att jag håller på att få reumatism och åldersdiabetes... Jag tycker mig ha fått sämre syn, känner mig stel på morgonen och anar en viss tendens till gikt när det är dåligt väder. Dessutom verkar jag uppskatta nyheterna lite mer, samt att överraskningsmoment i tillvaron börjar bli än mer ovälkomna.

Fast jag fick visa leg på systemet i Strömstad, vilket aldrig är fel. Dessvärre skämdes kassören efteråt, vilket aldrig känns bra. Det är bara nio år sen jag fyllde tjugo.

Det är sant, de senaste fem åren har jag börjat känna mig äldre. Jag får, trots att jag ogärna erkänner det, lite småkriser varje år jag fyller år, vilket har pågått de senaste femton åren. Det handlar inte om att jag känner mig gammal, utan jag tycker att tiden börjar gå fortare och fortare. Det känns som man inte hinner med längre, fast man blir bättre och bättre på att planera sin tid och njuta av den.

Frågan återstår då, kommer man bli välbevarad som ett reservavin, eller är man en Gato Negro?

Familjen Grillerfelt i Oslo

Det har gått över en vecka för att återhämta sig och kunna blogga om förra helgens eskapader. Familjen Grillerfelt minus en for till Norge för att hälsa på syster. Naturligtvis fick alla hundar följa med. Det åktes fint i två bilar, Mercedes, som verkar av någon underlig anledning vara det enda som duger för en Grillerfeltare.

När familjen Grillerfelt är ute och reser slösas det naturligtvis inte med tid. Vi gjorde Oslo på 23 minuter, till fots. Slottet, Karl Johanns gate och operahuset avverkades. Vi var till och med uppe och vände på operahuset, 2,3 sekunder ägnades till att kolla utsikten. Ta ett kort och gå ner. Vill man titta på utsikten kan man kolla på kortet efteråt. Vill man lära sig något om byggnaderna kan man googla på det i förhand. Behöver jag säga mer? Kan jämföras med sällskapet vi hade på Kon-Tiki-museet, Bänkts kära vän plus respektive, som behövde två timmar till att ta sig igenom en yta på 59 kvadratmeter. Folk har mycket att lära av en Grillerfeltare.

Hotellet var strålande. Norrmännen var trevliga. Familjen Grillerfelt var mindre trevliga, jag blev kvällens offer och fick därmed utstå mobbingen. Det är aldrig roligt att utses till kvällens offer.

Nu har det även konstaterats varför Norrmännen har två röda gubbar vid övergångsställen. Min teori var att Norrmännen var för dumma för att förstå att man skulle stanna om det bara var en gubbe. Sanningen var inte så långt därifrån, enligt Norges motsvarighet till Vägverket hade statistiken visat att det sker mindre olyckor vid övergångsställen med två röda gubbar. Om det nu är så bra, varför finns det inget annat land som anammat strategin? Min teori är att med hjälp av det två röda gubbarna har norrmännen lyckats komma upp i samma siffror som övriga länder.

Annars gillar jag Norrmän.

Uppdatering; livet som student

Jag pimplar grönt te och tänker. Att vara student har aldrig varit roligare, jag kastar mig över hemtentan likt en hungrig varg och fnissar åt mina fyndiga formuleringar, lyrisk över min förmåga att dölja en underfundighet i vetenskapligt uttryck. Tror jag i alla fall. Någonstans sitter det väl en professor i litteraturvetenskap och fnissar åt min klumpighet och min förmåga att trassla in mig i långa meningar utan innehåll.

Mitt intresse för det svenska språket är nördigt. Jag vet. Min käresta gav mig en prenumeration på tidningen språk i ett-årspresent, vilken jag läser från pärm till pärm, lyrisk över att det finns folk som är lika nördiga som jag. Jag är inte ensam. Det finns andra som sitter och funderar på –s ändelserna vid pluralis eller om det är estetiskt med tre skiljetecken i rad?”.

Jag sa ju att jag var nördig.

Till min förvåning hittade jag min engelskföreläsare i grammatik som ”språkexpert” i tidningen. Jag som klagade på att hon var ”en av dem föreläsare som försöker tjäna pengar på sina böcker genom att använda dem som kurslitteratur och tvinga stackars fattiga studenter att köpa en bok för den oförlåtliga summan av 612:-”. Efter att ha studerat boken insåg jag att det var befogat. Hon visste vad hon snackade om, bevisligen. I övrigt tycker jag att det borde införas något slags plågsamt straff mot denna sortens föreläsare, inga namn nämnda. (Men en viss Lotta vid Högskolan i Kalmar kanske ska ta åt sig av detta).

Varför finns inte ordet otänkande? Det är ett alldeles fantastiskt ord för något som de flesta människor går runt och gör hela dagarna; inte tänker. Man kan vara en tänkande människa, men inte en otänkande?

Ibland får man mer än man förtjänat

Sitter med en hög böcker och papper på bordet med dikter och verk från 1600- och 1700-talet, alla dessa ska sammanställas i några få ord till hemtentan. Det ser ut som kaos, men jag lovar, någonstans i min hjärna är det ordning och reda. Någonstans. Jag tror att det ser ut ungefär så här i min hjärna; en massa uppslagna böcker, fackligt som skönlitterärt och utspridda papperskopior. Inte konstigt att jag verkar förvirrad. Jag kan förstå om fotot ser arrangerat ut, men den som lever med mig vet. Så här måste det se ut när jag skriver uppsats.

Just nu är hjärnan dock bara svullen. Jag tyckte nämligen att jag var värd ett glas rödvin igår. Lite fredagsmys. Vilket innebar en lördag med migrän. Hjärnan är fortfarande inte helt återställd, och ögonen känns som om de inte riktigt får plats i huvudet. Ett glas räcker. Ibland får man mer än man förtjänat.

Dimidium facti qui coepit habet

Den som börjat har gjort hälften... Världens bästa uttryck! Så sant! Jag har alltså gjort hälften av hemskrivningen och hälften av städningen?

Veckans gåta n:o 3

Varför åker kläderna hela tiden ned på golvet?

Svar på förra veckans gåta

Svaret har låtit vänta på sig, eftersom jag har försökt klura ut ett sätt hur man roterar en film. Har provat det mesta i teknisk väg; rotera bilden i windows moviemaker - det gick men sen kunde jag inte ladda upp den, rotera den i quicktime - den funktionen finns inte... etc etc. Lösningen var tämligen enkel: lägg huvudet på sned.

På den gamle goa tein

Nu så här när födelsedagen börjar närma sig börjar jag som vanligt fundera kring livet, framtiden och dåtiden, både på gott och ont. Mest ont, faktiskt, eftersom jag börjar känna mig till åren och som vanligt får panik över att jag inte kommit längre än jag gjort. Visst, en fil. mag. har jag, men vad ska jag med den till? Jeeeez, ser bra ut på pappret, men i praktiken...? Och vem har inte det?

Nåja, det goda är ju istället tillbakablickarna i livet. En stor era är ju tiden på Skomakargatan 10 i Vuästeveijk, en gammal sekelskiftsvilla (naturligtvis sekelskiftet 1900), som varade i drygt ett årtionde (-86 till -98). Det var ett helt magiskt hus, med både ett källarspöke och ett vindspöke - det måste man ha. Det fanns en trädgård med fruktträd, äcklig frukt som inte gick att äta, men det gick utmärkt att klättra i träden och allra helst trilla ned från dem. I denna trädgård ligger en katt begraven, samt ett gäng humlor. Det var nämligen en sommar då humlorna dog som flugor - det låg humlor överallt - och jag ansåg att de var värda en värdig begravning efter sin tragiska död (humlepesten?). Nåja, jag och något av syskonen såg till att tömma alla små askar som fanns att tillgå i hela huset som kistor till humlorna, vilket ändå inte räckte så vi fick lägga två, ibland tre, i varje ask.

Jag kan fortfarande undra varför humlorna dog som flugor den sommaren. Mamma undrar nog fortfarande vad som hände med tändsticksaskarna den sommaren.


Här åtnjöt familjen Grillerfelt sin glansperiod. Under sommarhalvåret grillades det nämligen jämt om så vädret tillät, ibland trots att vädret inte tillät (tror vi har något kort någonstans när fadern i familjen står med paraply över grillen). Det kan låta trevligt att grilla ofta i en utomstående människas öron, men på den tiden då man är tonåring och har kompisar som väntar någonstans varje dag bara för att vi ska äta grillat till middag, är inte helt och hållet till ens belåtenhet.




Under dessa år myntades även uttrycket "tvångsutflykt". Förutom sammankomsterna vid middag som enligt "TidsHitler" skulle ske vid 18.00 och inte 18.01, hade vi obligatoriska söndagsutflykter. Som liten uppskattade man dessa, men när man började komma upp i åldern var det enbart töntigt och man ville ligga hemma i soffan och kolla på MTV istället. Om man var vaken vid ett-tiden på eftermiddagen överhuvudtaget, vill säga. Därav blev utflykterna "tvångs", mamma Pedagogen tycker nämligen att man måste göra saker tillsammans. Dessa utflykter kunde innebära allt från att förfrysa fötterna på Gränsö i smällkalla vintern till att gå vilse i svampskogen och undvika älgar, eller möjligtvis leta efter vägen dit vi skulle som pappa var helt säker på att han visste var vi var...

Vi var fyra syskon, varav en sladdis, som utan större möda försökte samexistera - vilket inte gick särskilt bra. Fyra olika viljor, med fantastiska otal massor av knep för att få dessa olika viljor igenom. Viljestyrka är ett av karaktärsdragen varje person i min familj har fått, envishet, enträgenhet och principfasthet, är andra runtliggande begrepp som inte gjorde vardagen lättare att leva i min familj.

Men jag, med tre andra, verkar ha överlevt med envisheten i behåll, mer eller mindre mentalt skadad...

Jag sviker

Jag har alltid tyckt att "quitters" är svikare. På den tiden jag rökte tog jag det personligt varje gång någon kom på den befängda idén att sluta röka. Sympatiskt nog gjorde jag allt för att dra dem tillbaka in i fördärvet (undrar om jag är skyldig någon en lunga därute någonstans?). Till slut var det naturligtvis jag själv som slutade, med buller och bång, rakt av. Visst har det funnits tider man fallit tillbaka, men i det stora hela är jag nikotinoberoende.

Men nu har jag gjort det värsta av allt. Jag har svikit det svarta guldet. I femton år har jag pimplat kaffe värre än en pensionärstant, och dessutom varit stolt över det. Jag har avgudat koffeinet och med värdighet tagit dess bieffekter. Jag har längtat efter koffeinkickarna och i det närmaste gjort kaffestunden helig. Det har druckits kaffe, morgon, middag och kväll, tills jag för några år sedan insåg att kvällskaffet störde nattsömnen, så det slutade jag med.

Men eftersom jag avskyr rutiner och måsten så har jag anslutit mig till te-töntarnas sällskap, och som om nog inte är nog har jag gått steget längre och förtär enkom grönt te. Gott, insåg jag till min förvåning. Mycket gott. Töntigt, men gott.

Det värsta är att koffeinavsaknaden är underbar. Borta är energidipparna och eftermiddagshuvudvärken. Jag tror jag är fast. Jag är en ond svikare och svek en av mina livsprinciper; jag ska alltid dricka kaffe och aldrig te, te är för mesar.

Sideshow Bob

Sideshow Bob, Sancho Panza, Doktor Watson, Obelix, Åsnan i Shrek... Alla hjältar har en vapendragare, en sidekick som gör jobbet. Bänkt och jag har snöat in lite på Legospelen till X-box. Förra helgen var vi Indiana Jones & Co, igår körde vi igång med Batman. Och jag vill ju vara Robin, eftersom han är liiiite cooolare än alla andra. Det är så med vapendragarna, det är de som gör jobbet, den stora biten. De finns där för hjälten. De är med, de är inte rädda, de fixar allt. Framför allt; de har inte samma storhetsvansinne som hjältarna. Visst, Robin är lite klumpig, och vissa påstår att han är gay (inget fel med det), men han gör de där lite töntigare grejerna som Batman tycker han är lite för cool för. Vem skulle göra det om inte Robin gör det? Ingen!

Jag är ingen hjälte, men jag är en Übermenschen, och alla Übermenschen har en vapendragare. Cherry är min Sancho Panza. Hon skulle gå i graven för mig, hon lämnar inte min sida. Hundpromenaden är inte riktigt bra om inte matte håller i kopplet. Ingen får slå matte eller göra matte illa på något sätt what so ever. Gråter jag försöker hon trösta. Slår husse matte (på skoj) attackerar hon honom och pussar honom, biter honom och om nödvändigt; gräver på honom. Ibland kan jag, bara för att retas med husse, slå mig själv och skrika aj. Cherry härleder genast det onda till husse och attackerar honom, även om husse och jag inte ens befinner oss på samma våning.

Jag tycker synd om den människa som skulle få för sig att begå våld mot mig när Cherry är med.

Hjälp, jag är helt oförmögen att tänka själv!

Det går ju bara att älska Svenska Hollywoodfruar. För första gången på fruktansvärt länge slog jag på TV:n för att se ett program på tv-tablåns avsatta tid. TV3 21.00: Svenska Hollywoodfruar. Jag är oerhört fascinerad av deras, inte bara levnadssätt, utan även fantastiska snedvridna syn på saker och ting. Tack TV3 play för att du finns och kan förmedla dessa otroliga program till mig vid sidan av TV-tablån, utan dig hade jag missat det man inte får missa...

Min samvetslösa själ gottar mig i deras låga intelligenskvot och deras fantasier om att folk avundas dem. I synnerhet Fru Anka, som verkligen satt sig över alla andra människor och faktiskt tror att någon vill vara i hennes situation, när man i själva verket sitter i soffan och tycker lite synd om henne.



Det är ju naturligtvis inte pengarna jag inte avundas; Jag skulle väldigt gärna ta hand om deras hus, deras pengar, gucciväskor och Manolo Blahnik-skor, men inte till vilket pris som helst. I synnerhet inte Fru Ankas pris, som måste ha sex med Herr Anka bara för att få tillgång till pengar. (Jisses vilket efternamn! Jag kan bara inte låta bli att överanvända det...) De andra fruarna verkar åtminstone ha lite anständigt, de är ju så blåsta så deras levnadsätt ligger lite mer naturligt för dem. Det är nog bara skönt för dem att inte behöva tänka alltför mycket, utan bara kan bekymra sig om lagom värdsliga saker - som att se till att ha ett läppstift i varje rum eller att fastighetsvärden sköter sitt jobb.

Jag är en ond och elak människa.



Vad som är snäppet lite roligare än Svenska Hollywoodfruarna är vissa, möjligtvis feministiska, politikers respons för det hela. De var jätteupprörda och oroliga för svenska folket - i synnerhet kvinnorna -, eftersom vi är helt oförmögna att tänka själva, och därför skulle sitta hemma och få dåligt samvete för att vi inte kunde hålla hemmet sådär snyggt som Hollywoodfruarna. Vi förstår ju inte att de har städerskor som gör städjobbet. Vi är ju så korkade.

Så nu, tyvärr, tack vare TV-programmet Svenska Hollywoodfruar, sitter en hög hemmafruar därute i det svenska folkhemmet och mår jättedåligt för att de inte orkar ta hand om sina 1,7 barn, sin halva Golden Retriver samtidigt som de måste städa sin 4:a på 96,5 kvadratmeter, tvätta sin Volvo och sköta om sin 70% anställning som sjuksköterska... Det är synd om dem, för de förstår inte ens ett så simpelt program som Svenska Hollywoodfruar... Dumma, dumma, Fru Anka, du får oss må så dåligt.

Jag är för övrigt en mycket dålig hemmafru här hemma i min penthouse-våning på Kattrumpan. Det ligger rester efter hunden som vi var hundvakt åt i helgen, jag har inte ens orkat sätta tillbaks vattenkokaren på sin plats i skåpet och jag har fortfarande inte orkat gå med hundarna, fast klockan är nio på morgonen. Jag tänker sitta här i min soffa och läsa skönlitteratur hela dagen, kanske lalla iväg till föreläsningen, om jag inte deltar i den via internet istället - då får jag ju sitta kvar i soffan i alla fall... Och när gubben min kommer hem kanske han får gå med hundarna och laga maten... Undrar vem det är som har det bra egentligen?

Ny: Veckans gåta

Varför ligger det alltid en massa skor i soffan? Tycker husse måhända att det är något fel på skohyllan?

Haunted

Man kan tro att när tentan är över, försvinner tentaångesten. Så fungerar det säkerligen för normala människor. Säkert för alla onormala också, för den delen. Så har det dessutom alltid fungerat för mig, ända fram till nu. Den här tentan har varit värre än någonsin, på alla sätt och vis, varför vet ingen - skulle förmoda att det finns någon outgrundlig anledning i alla fall, det brukar det göra.

Förutom mina våndor om att jag borde pluggat på mer och bättre, eftersom jag varken spikade tentan eller fick briljera avsevärt (och med det menar jag att jag hade tänkt att min käre lärare skulle önska att han kunde ge mig MVG eftersom jag kunde så mycket). Lite fick jag naturligtvis briljera, jag är ju inte dum i huvudet, men det blev inte alls som jag hade tänkt mig. Det sägs att om man har läst på tillräckligt till en tenta så är man inte nervös, jag hävdar motsatsen. Ju mer jag pluggar till en tenta, desto nervösare blir jag; desto mer press på mig själv har jag. Därför är ju lösningen på problemet föga tänkbart, att jag skulle plugga mindre till tentorna.

Men visst, det är ju en trygghet i att veta att man förmodligen kör på tentan, och om man har tur får man ett G.

I min skruvade värld kan jag ha fått allt från underkänt till VG. Men det fanns tre frågor jag inte kunde svara på och jag vet att jag tappat ett par poäng till utöver det. Dessa frågor kan jag givetvis svaret på idag. Klockan fem varje morgon sedan tentan. Det är sant, jag vaknar klockan fem varje morgon med ett mardrömsryck. I huvudet rabblar jag igenom de rätta svaren jag missade på tentan. Stressad. Som om det skulle göra någon nytta nu... ?

Så, To his coy mistress, Penelope (det är i synnerhet denna onda kvinna som väcker mig eftersom min kära föreläsare innan lovade mig att man inte skulle behöva lära sig namn på karaktärerna - nu vet jag i alla fall vem bitchen var gift med) och det trevliga begreppet kenning kommer förmodligen förfölja mig resten av mitt liv.

They will find me and hunt me down...

Veckans gåta

Varför ligger alltid filten ihopknölad i en hög mitt i soffan?

Svar på veckans gåta

45 timmar och 24 minuter kvar till tenta

... och stadie tre har infunnit sig. I morse kunde jag bara önska att min stresshuvudvärk hade känts som en grav hjärnskakning och längtade tillbaka till dessa tider då det var 90 timmar kvar till tenta, hela huvudet riskerades att sprängas och hjärncellerna hade förökat sig till den grad att hjärnbalken inte längre fick plats. Efter att ha skummat igenom sisådär 2000 sidor av texter i och ur verk, skrivit anteckningar, fabler, teman, motiv och stilistiska drag om dessa i tre dagar, var jag klar. Nu har jag alltså lyckat komprimera all information till tio datorskrivna A4-sidor; detta är det viktigaste inför tentan. Stresshuvudvärken är bortblåst.

Det tredje stadiet; Känslan är i det närmaste uppgivenhet och misstro till mig själv. Stressen är borta, det är ingen idé att jag stressar. Jag är helt värdelös och dum i huvudet ändå, det är ingen idé att jag försöker ens: Jag kommer köra på tentan. Mina förhoppningar i det andra stadiet om att jag faktiskt skulle spika tentan och rentav briljera är som bortblåsta. Jag var en idiot som trodde det, jag har insett att jag får vara glad om jag klarar tentan överhuvudtaget.

Tentapaniken har övergått i tentaångest. Allt är försent. Pressen ligger över bröstet som om jag skulle ha blivit överkörd av en gul asfaltsvält. Jag börjar så smått undra huruvida hoppa från den där förskräckliga bron skulle vara ett alternativ, man får i alla fall en trevlig färd på väg ner.

Asfaltsvälten på bilden är för övrigt till salu på blocket och kostar enkom 140 000.

Over and out.

Till minne av Buffy - the dustslayer

Buffy är död. Min dammsugare alltså. Jag fullkomligen älskar den dammsugaren, och inte bara jag; Peija är ett stort fan av den också. Det hände i fredags, när jag drog fram min brak-orangea gigantstora gamla 70-talsdammsugare, jag hann dammsuga hela nedervåningen, men när jag släpat med mig Buffy upp i de övre regionerna ville hon inte längre. Numera luktar hon bränt så fort man drar igång henne, och det är stor risk för brand om man envisas med att använda henne...

Det hör inte till vanligheterna att jag sörjer ting (se inlägg om mina mobiler), jag är förbrukningsmaterialist; jag vill ha saker och sen när jag väl har dem vill jag ha något annat. Men Buffy var något helt annat. Hon är nog den fulaste dammsugare jag någonsin sett, en Elllektrolyx, väger 12 kilo och låter mer än en stridsvagn. Men hon sög som en gudinna!

Dessutom var hon en sån där produktionsmiss - Elektrolux hade råkat tillverka en dammsugare som höll i mer än tio år. Buffy blev snarare 40 år, i dammsugarår är det samma sak som 120 i människoår. Respekt. Jag fick tillbringa nästan tio år med Buffy. Att tillägga är att Buffy har ju heller knappast levt i ett dammfritt paradis, under hundarnas fällperioder har hon fått suga varje dag.

Kanske beror det på att Peija så lyckligt lekte med henne varje gång hon fick komma ut ur garderoben - det är för övrigt Peija som har döpt henne.

90 timmar och 42 minuter till tenta

Så en dag i regniga September händer Det - tentaångesten infinner sig. Den är lika go' och härlig som jag minns den. Stresshuvudvärken påminner smått om en grav hjärnskakning med tillhörande illamående som får mig att undra om jag någonsin kommer kunna förtära något igen. Den är väntad, ångesten, utan den kan jag inte plugga. Fast jag kan inte plugga med den heller, knaprar lite panodil och spekulerar i huruvida det är hjärncellerna som förökar sig för att maximerar informationsintaget vilket då skulle resultera i huvudvärk. Inte helt omöjligt.

Eftersom jag, intelligent som jag är, i precis rätt tid beslutat mig att halvera mitt koffeinintag, håller jag på att avlida i svår koffeinabstinens. Tre baljor grönt te verkar inte ge någon annan effekt än sövande vilket naturligt innebär att jag är tröttare än någonsin. En hel dag har försvunnit i ineffektivt tentapluggande tack vare tankspriddhet och oförmåga att samla tankarna.

Tentaångesten föregås av stadie 1 som alltid infinner sig ett par veckor innan tenta, där jag lyckas förneka min okunskap och tror på fullaste allvar att jag redan kan allt och inte kommer behöva plugga överhuvudtaget. Stadie två är mycket mer omänskligare än så, men det är väl bara att rida ut stormen för att nå till stadie tre...

Tillbakablickar

Jag började blogga i maj förra året. Min tid som bloggare har inte lärt mig något överhuvudtaget, om man nu ska se krasst på det. Anledningen till att jag bloggar alls, för att störa den ytliga stämningen på bloggen; är att jag gärna delar med mig av mitt. Det sämsta med bloggar är dock att i väntan på ett nytt inlägg glömmer man de gamla inläggen. Det tycker jag är synd. Om tio år ska jag nog börja posta gamla inlägg, bara för att de inte är värda att glömmas. Därför, som ett år och cirka fem månaders-jubileum, ska vi göra återblickar och uppdateringar av vad som hänt under denna tid.

Jag har, under denna tid som jag bloggat, haft tre mobiltelefoner. Man kan hoppas att jag har lärt mig något under åren som mobilägare, så att jag åtminstone inte tvättar mobilen, kastar ut den genom fönstret från andra våningen, förvarar den i fickan på munkjackan, häller grogg på den, eller överhuvudtaget låter mobilen dö en ond bråd mobildöd på ett alldeles för kreativt sätt. Den mobilen jag har nu ska jag vårda med hela mitt hjärta.



Förra sommaren utnämnde jag till Strindbergsommar, jag skulle enbart läsa Strindberg hela sommaren. Det gick ganska bra. Ganska bra bör tolkas så att man förstår att jag inte läste en enda Strindbergbok på hela sommaren. Jag har nog aldrig läst så lite överhuvudtaget som under förra sommaren.

Min status som Übermenschen är bestående. Jag har motstått maginfluensor, svininfluensor, resfeber samt "vanliga" monsterförkylningsvirus denna sommar. Det har gått alldeles fantastiskt. Jag behöver nog dock arbeta med mitt sömnbehov, sju timmar om dygnet för sömn känns överflödigt. Skulle jag få ner det till sex timmar skulle jag tjäna sju timmar vakentid i veckan. Det är ungefär 21 timmar i månaden - nästan ett dygn i månaden, vilket med andra ord skulle innebära nästan två veckor om året - i bara vakentid. Två veckor om året! Räkna det på en livstid...



Jag hävdar fortfarande att -s är en utmärkt pluraländelse för somliga av våra substantiv. Demonstrativt säger jag bikinis, avokados, videos, DVD:s, etc., extra ofta bara för att reta de eventuella konservativa människor som inte förstår skillnaden mellan språkvård och språkstagnation.

Min familj är fortfarande lika dåliga förlorare. Här har det inte hänt någonting, förutom att jag upptäckte att min faster var lika dålig förlorare som jag. Sist vi spelade Alias blev hon och jag osams och sen ville hon inte spela mer... Snacka om att inte tåla lite trashtalk...

Morfar har kvar sin långwouck. Och galoschera. Han har fortfarande en fantastisk förmåga att haspa dörrar och dylikt med haspar av olika längder. På så sätt kan han få olika vädringsfunktioner utan att dörrarna flyger upp och går sönder i gångjärnen. Med de korta hasparna släpper man in lite luft, med de medelstora får man drag (vilket inte är särskilt nyttigt) och de längsta hasparna är som att ha dörren öppen fast man kan inte gå ut genom den.

Min knäppa syster har återigen begett sig till Norge. Varför vet ingen. Kanske känner hon sig lite mer normal bland alla de knäppa norrmännen? Kanske blir man gladare av det hurtiga, märkliga språket? Kanske är det roligt att leva i ett land där man förnekar att torsken och oljan kommer att ta slut? Kanske drömmer man om att få uppleva ännu ett inträde i EU? - det är svårt att förstå vad som lockar i Norge...


I år verkar jag inte få stå på stortorget och dricka öl och skrika mig hes med en rosa jättehand på handen. Det går skapligt för Kalmar FF, men någon guldstrid verkar det inte bli. Attans.

Arbetskamraterna har återigen börjat tjata om en ny kryssningsresa i alkoholens tecken. Jag tror att min superviktiga obligatoriska föreläsning kommer infalla just den dagen i år igen.

Gula Faran är nu mindre farlig och går faktiskt att trampa med. Det är en helt fantastisk funktion på en cykel och det har blivit en fröjd att cykla igen.

Ölandstokarna är fortfarande tokiga. Ölandsbron ska renoveras och det ska bli om möjligt ännu obehagligare att ta sig till och från den gudsförgätna ön.

Gula faran - nu ännu farligare

Jag har under hela min uppväxt haft en väldigt speciellt förhållande till cyklar. Vi har mycket sällan eller aldrig varit överens. Jag började min cykelkarriär med en röd trehjuling, som sig bör, och lärde mig cykla redan som fyraåring på en blå pojkcykel. När jag började komma upp i åldern ville jag naturligtvis ha en riktig cykel och fick en av mamma och pappa. Jag ville ha en röd cykel. Jag fick en rosa. Det var väl okej, vi hade det ganska bra tillsammans, min rosa cykel och jag, ända tills man började komma upp i sexan, då det plötsligt inte längre var okej att ha en rosa frigolithjälm och rosa cykel. Frigolithjälm? Jösses...



Nästa cykel var en fantastisk, då även väldigt snygg, lila cykel med bockstyre. Den var lite för stor för mig och hade liiiiite för smala däck. Man fick ju punktering så fort man tänkte köra upp på en trottoarkant. Jag började alltså min tonår med att laga punktering en gång i veckan, vilket tillsammans med hormonerna så man då övermannats av, inte var en bra kombination. Min inställning till cyklar började här förändras. Likaså min image. Nästa cykel fick alltså bli en grön militärcykel som var alldeles fantastisk modern och snygg. Det gick sådär för militärcykeln och mig. Folk roade sig nämligen med att flytta runt på cykeln, så varje dag efter skolan fick jag gå och leta efter min stackars cykel. Det hände att jag gick hem och lät cykeln hänga över papperskorgen på lyktstolpen... orka liksom. Militärcykeln och jag fick ett abrupt slut när ballongdäcket sprängdes och det var dags att fixa punktering. Jag gick hellre de sex kilometerna till skolan än fixade punkteringen. Pappa tog tillbaka cykeln och sålde den.



Jag gick cykellös i nästan tio år innan Gula Faran kom in i mitt liv. Det var hat vid första ögonkastet. Gula Faran hade blivit över efter lottdragningen vid en speedwaymatch, ingen hade fått nitlotten Gula Faran - eller så hade någon vunnit den men låtit bli att hämta ut den av någon inte helt outgrundlig anledning. Så blev den min. Jag tror det är en av de fulaste cyklar som någonsin producerats, den är illgul av något oerhört okänt märke och styret är trasigt. Denna cykel har vårdats så oömt som möjligt, fast den har tagit mig till och från Bergavik dag ut och dag in i nästan fyra år. Standardfrasen när jag kom ut för att hämta cykeln var "Fan, är det fortfarande ingen som snott den?". Gula Faran har stått olåst i alla dessa år.



Numera har vi delad vårdnad om eländet, min sambo och jag. Gula Faran har fått ett kodlås så att ingen stackars sate ska sno den och cykla ihjäl sig på den. Jag tror att det är punktering på bakdäcket. Vad värre är att kedjan slirar över kuggarna, så det är i stort sett omöjligt att trampa med den. Både jag och min käre sambo har varit nära att slå ihjäl oss på den. Gula Faran är farligare än någonsin, och jag hatar den, om möjligt, ännu mer.

Vi bor grannar med oljudet!

Jag tycker inte om Riksbyggen längre, trots att jag tidigare haft dem som bostadsrättsvärd i nästan fyra år och var riktigt nöjd De håller nämligen på att förpesta min tillvaro med att förvandla en trevlig liten parkeringsplats till ett bostadsområde. Detta visste jag om när jag flyttade in, även om jag då tänkte att det förmodligen aldrig skulle bli av i och med finanskrisen och allt. Men det blev det alltså dessvärre. Attans!

Men inte nog med att det ser riktigt för*igt ut, det är rörigt, kaos, och inte nog med att det låter som om de håller på att riva hela domkyrkan: de har sågat ner träden! Jag tycker om träd, och hävdar att vi behöver varenda ett på Kvarnholmen. Vad än värre är att det ena trädet var helt fenomenalt ovanligt, det var en lind som av naturen klätts in och fyllts upp av murgröna, vilket gjorde att trädet var grönt året runt.

Jag som alltid gnällt på att folk är sådana bakåtsträvare och gnäller om varje husbygge, vi behöver ju hus, det är ju bostadsbrist i Kalmar! I synnerhet när det handlat om parkeringsplatser eftersom parkeringsplatser sällan är snygga - med vissa undantag, vilket den här parkeringsplatsen verkligen var. Det stod ju träd på den!

Man skulle kunna åtala riksbyggen för mord.

Måste läsas!

Det är klart att hon inspirerat till en serie, bästa Kapten Å
LÄNK

Ölandstokar...

Ölandstok är inte bara universums fulaste buske som lämpligen bör förknippas med parkbänksalkisar, utan även ett folkslag som kommer från Sveriges mest överskattade ö: Öland. Visst, det finns en viss charm i somliga ölandstokar, i de flesta andra ölandstokar finns det ingen charm alls. Det är dock ett faktum; inget vettigt kan komma från Öland, eländet börjar redan vid ölandsbron, som säkerligen var ett lyft för den genetiska mixen i en inavelskultur, men är ett helt galet onödigt byggnadsverk. På sommaren är det inte helt ovanligt att det är kö för att få köra upp på bron för att komma till Öland. Har man otur är det kö för att få komma tillbaka på fast mark igen. Det där sistnämnda fick jag skadeglatt bevittna när vi åkte över till denna gudsförgätna ö då en bil fått punktering på högbrodelen, och det var kö på hela ölandsbron ända till Öland.

Så varför detta hat till Öland? Egentligen är det inte i grund och botten ett hat till Öland och dess invånare. Personligen tycker jag bara Öland är överskattat, jag anser helt enkelt att Ölands karga, platta natur är lika sexig som Saharaöken, det vill säga inte särskilt sexigt. Dessutom tycker jag havet är väldigt mäktigt och finner en viss tjusning i att se horisonten, vilket dessvärre inte att går att se ifrån Kalmar eftersom det ligger en stor ful ö i vägen. Nä, det som skapat ölandshatet är snarare ett sätt att väga upp vågskålen lite för att skapa balans i synen på Öland, ön har helt enkelt fått mer positiv uppmärksamhet än den förtjänar.


Att folkslaget är tokiga är definitivt ingen myt, jag har en kollega som är ett levande bevis på detta. Han är mer än lovligt galen, även om han är fantastiskt intelligent och är min favoritkollega, finner han en viss tillfredsställelse i att chocka sina medmänniskor. Till en början, när jag kom som sommarvikarie, var jag livrädd för honom. Han började mitt vikariat med att ha 10 veckors semester, med undantag för en blåljusövning vi hade tillsammans med polis, brandkår och ambulans, där denne fantastiske man spelade offer. Tio man hade i stort sett fått sitta på honom för att övermanna honom och när de lyckats spänna fast honom på ambulansbåren hade han skrikit åt ambulanspersonalen att han skulle bajsa och kissa på dem. Detta var alltså mitt första möte med Ölandstokarnas Ölandstok, som vi kan kalla för Åke, resten av sommaren var Åke på semester varpå man fick höra om alla galna historier denna man varit orsak till. (Åke är förövrigt en av de många personligheter denne ölandstok besitter). Det var inte konstigt att jag var rädd för Åke i början. Det hjälper ju inte till att denne man har typ svart bälte i modern self defence.

Numera har jag vant mig vid hans galenskaper, men han är fortfarande beviset på att det inte riktigt är som det ska med Ölandsgenerna. Varför denna genetiska omix, förutom inavel, har resulterat i galenskap för Ölänningarna kan man endast spekulera i. Vilket jag naturligtvis gjort, eftersom jag är ett snille som gärna spekulerar. Inaveln ligger som grund för denna mutation, samt ett djupt inrotat socialt arv som resultat av isolering. Det som hände när den bristfälliga genetiska mixen kom igång var i början på 1900-talet då konstnärerna och författarna började hitta till Öland för att kunna isolera sig själva samt njuta av den märkliga naturen. Och det vet vi ju alla, att konstnärer är ett väldigt speciellt folkslag, och den genetiska mix dessa tillförde knappast gynnade ölänningarna.


Om man är orolig att man av misstag ska beblanda sig med detta folkslag så kan jag genast lugna er med att man lätt känner igen en ölänning på det blond-gröna håret.

Är det förresten en slump att så många begår självmord genom att hoppa från Ölandsbron? Eller är det helt enkelt så att folk hellre tar sitt liv än åker till Öland?

En Übermenschens bekännelser

Jag erkänner. Även vi Übermenchens har svagheter. Jag kan erkänna att jag har en liten släng av en svaghet. Mycket liten släng. Om man nu ska se det som en svaghet över huvud taget...

Dumma, elaka Kapten Å drog runt mig i alla stadens skoaffärer, och ja, detta kunde ju bara sluta på ett sätt... Ska man vara helt ärlig så är ju faktiskt skor inte bara en förbrukningsvara, det är även en... ehrm... investering också. Ett par snygga stövlar kan man ha till allt; till jeans, klänning, byxor... Man kan ha dem vid alla tillfällen, när det regnar ute, när det snöar, på hundpromenaden, i skolan, på stan, när man sitter... Om det är hög klack är de sistnämnda att föredra. Skor har även en estetisk funktion, om de är svåra att gå i kan man i alla fall titta på dem. Snyggt i skohyllan. En inredningspryl helt enkelt.

Det råkade bli två par skor inköpta den här månaden, men nu behöver jag bara ett par Ughs till hundpromenaderna i vinter, sen är vinterskogarderoben avklarad. Det lär väl bli lite omklackningar hos skomakaren, men han måste ju få mat på bordet han också.

Jag tänker, oavsett, skylla allt det här på Kapten Å. Hade det inte varit för henne hade det aldrig stått ett par snygga, flashiga, stövlar vid skohyllan nu! (Tack Åsa)

För övrigt har jag hört att det är ute att modeblogga, så det är precis det jag gör just nu.

Mitt liv som student

Mitt studiestöd

Att vara student är helt fantastiskt, även om det stundtals tryter ekonomiskt är det absolut det bästa man kan göra. Man är helt fri, och kan använda sin tid precis hur man vill! Förutom när man ska ha föreläsningar förstås, eller ska jobba, eller gå upp, eller gå och lägga sig, eller tvätta. Man får visserligen inte heller välja vad man ska göra, men man kan åtminstone göra det nästan när man vill.

Jag har vid svaga, självkritiska stunder frågat mig vad det är som driver mig till att plugga och varför jag älskar det så kopiöst. Det kan vara vilja och strävan efter kunskap som driver mig till dessa vansinnesskulder från CSN. Ser man rent krasst på det kan man tänka sig att det bara handlar om självförverkligande och att jag helt enkelt bara gillar att sitta på föreläsningar och visa mig duktig. Kanske är det därför jag vill bli lärare, för att kunna visa mig duktigare än allra andra hela dagarna. Fast då kanske man skulle siktat in sig mot de yngre åldrarna, där kan man ju allt i deras ögon. Kunskap är relativ.

Men litteraturvetenskap är liiiite roligare än allt annat. Även om litteraturlistan är 4,5 A4-sidor lång. Eller kanske är det därför? Det blir dock dyrt i längden om man ska köpa alla böcker, även om jag väldigt gärna vill ha alla böcker i hela världen inser till och med jag att man måste ha bokhyllor till det. Och som det ser ut nu har vi nog två kartonglådor med ouppackade böcker. Det är alltid dags att köpa fler möbler till biblioteket. Jag har dock flera lösningar på problemet. Favoritlösningen är Kupan, som har billiga böcker till en förbannelse och om man är extra snål kan man be om studentrabatt (50%) vilket kan vara väl behövligt eftersom varje pocketbok kostar 2:-. Om inte annan går vinsten till välgörenhet. Två smällar på en fluga. Lyckan är att köpa billiga böcker.

En annan mycket trevlig lösning är att låna e-böcker. Eftersom jag har en framförhållning som kan jämföras med en guldfisks minne, är detta en alldeles utmärkt lösning. Då kan jag den sekund jag behöver en bok gå ut på nätet och låna den.

En tredje lösning är antikvariet vid Kullzénska Kaféet. Antikvarien där och jag kommer sällan riktigt överens. Han tycker jag är snål och jag tycker han är för dyr. Ibland är jag så dumsnål att jag väljer att köpa Litteraturens klassiker, 11 band, för 530:- i pocketversion istället för hans begagnade äldre inbundna upplaga för 500:-. Jag resonerade som så i ett svagt tillfälle att "jag fick ju helt nya böcker för nästan samma summa". Av ren princip kunde jag inte gå och köpa antikvariens, jag tycker han ska lära sig att han inte ska vara så girig... Det slutar istället med att han säljer sin upplaga till någon annan, säkert rik, litteraturälskare, medan jag få sitta med min pocketupplaga...

Nåja, jag får väl gå tillbaka till mina studier. Jag ska ju jobba hela dagen imorgon, så ska jag få något gjort den här veckan så får det bli idag.

I väntan på påsken...

Flyttfåglar som valt att för en gångs skull övervintra i Sverige har aldrig fasat så mycket inför denna vinter som jag. Efter mycket sökande i resedjungeln kunde det bara konstateras att det inte fanns 45000 över på kontot för att ge sig ut och resa i januari. Det får bli till påsk i stället, vilket innebär att jag får våndas genom hela svenska vintern innan jag får se solen igen.

Tur att jag håller på att glorifiera Greklandsresan så här i efterhand. Det är märkligt hur en resa blir bättre och bättre med tiden. Är det för att hösten här hemma ger sig till känna? Eller glömmer man bort verkligheten med tiden? Ge mig lite tid så kommer den här senaste resan upplevas som "den bästa någonsin" och "alldeles, alldeles underbar". Vilket den också var. Nästa resa blir väl åt asienhållet i alla fall. En annan kontinent. Det är en eeeevighet till påsk.

Tur att skolan börjar snart, så man kan få dränka sig i böcker och andras elände.

Till minne av Birk och Ronja

Nu har två av rövarna flyttat, Ronja till Lindsdal och Birk upp till himlen. De är saknade! Mattis flyttar på måndag och Lovis får bo kvar...

Parga; för handikappade och åksjuka

Äntligen hemma i Sveriget igen. Det är alltid så fascinerande att komma hem igen efter att ha varit utomlands, plötsligt känns gatorna så ofantligt breda, bilarna är så fruktansvärt stora och husen färgglada. Det svenska vattnet är mörkblått. Och oerhört kallt. Försökte bada tre gånger igår, men det var helt omöjligt.

Fördelen med att åka ut och resa så här i augusti är att när man kommer hem är det fortfarande varmt och träden gröna. Har hittills haft tur med vädret också. Man slipper med andra ord gå och bli deprimerad för att det är kallt, fult och ruggigt. Nu är man visserligen deprimerad ändå, av okänd anledning. Det enda som piggat upp mig någorlunda är planeringen av en ny utlandsresa till vintern. Här ska det sparas!!

Parga var för övrigt alldeles för bra. Till och med grekerna överraskade. Visserligen är jag helt fördomsfri, men jag hade tänkt mig att grekerna skulle vara mer pushiga och hänsynslösa än vad de var. De är dessutom helt fantastiska i trafiken. Hade jag vetat om att jag skulle få åka i en gigantisk buss på serpentinvägar smalare än skogstigar upp till 1800 meters bergstoppar, så hade jag nog skippat Liseberg innan. Icke att rekommendera för åksjuka. Jag fick armbåga mig fram i busskön för att få en någorlunda bra plats långt fram i bussen.


Och har man det minsta lilla svårt att ta sig upp för en backe eller trappa ska man nog undvika Parga. Backarna i Parga kräver bergsklättrarutrustning och god kondition. Har man höjdskräck kan man bearbeta det här, i synnerhet eftersom grekerna tycker att skyddsräcken och staket är överflödigt. Om man inte aktar sig får man skylla sig själv.

Nu kan man ju tro att allt med resan var negativt, vilket det absolut inte var. Förutom att jag fick världens köttsår när en haj försökte käka upp mig (okej,hajen må ha varit en fisk i abborrstorlek, men det gjorde jäkligt ont), och att en vecka i Grekland är mycket kortare än en i Sverige. Det kändes som om det skilde flera dagar.

Lovis mår bra!

För övrigt undrar jag följande:

- Varför måste jag dela min gata med 76 000 människor? Det går ju inte att gå hem från jobbet när alla ska stå i vägen.

- Varför har Ernscccht Kirscccchtajger jämt på sig samma skjorta?

- Varför får man resfeber? Är det en allergisk reaktion mot att man fortfarande är hemma i Sverige?

- Varför får jag alltid skulden för allt på jobbet jämt? Är jag det Svarta fåret i Gökboet?

Lilla Lovisen

Lovis har fått hjärnblödning och idag det hennes sista dag i livet, en gråmulen, tisdag. Vi får se om himlen fäller några tårar för henne...

Att dela springrundan med tusen andra....

Nu måste jag dela min springrunda med tusentals andra idioter. Igår kördes minitriathlon som utgick från kattrumpan och lade beslag på min springrunda. Det är helt okej, hade jag inte jobbat hade jag själv ställt upp. Det är ett gäng normala människor som har antagit en helt normal utmaning för att testa sig själva, de ska simma en bit, cykla en längre bit och sen löpa en lång bit. Inga konstigheter.

Idag pågår det stora, riktiga Kalmar triathlon. Inte alls helt okej, för de som är snabbast tillägnar en arbetsdag, åtta timmar, till att simma, cykla och löpa. Idioterna börjar med att simma alldeles för långt, sen cyklar de bort till och förbi Läckeby, sen ska de avsluta med ett maratonlopp. Dessa idioter ska jag alltså dela min springrunda med! Galet. Jag tycker inte om att dela min springrunda med idioter. Jag gillar inte att dela min värld med idioter.

Börjar inse att min tolerans till andra människor är något begränsad. Fortgår detta är jag förmodligen eremit inom sju år. Då ska jag sitta och läsa böcker hela dagarna ute på en öde ö där det bara finns en fyr och ett hus. Det ska inte ens finnas en brygga som en massa idioter kan lägga till vid...