Julklappar

Om det är någon som undrar, så var det inte särskilt ekonomiskt att handla julklappar i sista minuten. I panikstressen fungerar inte förnuftet särskilt tillfredsställande, utan man köper det första bästa som vederbörande önskat sig; kosta vad det kosta vill. Ergo: tomt på kontot.

Själv är jag nöjd med julklapparna jag fick. Med tanke på att jag bara önskade mig tallrikar (åh vad roooligt) fick jag mycket annat som jag outtalat önskat mig. Jag får gå och köpa mina gamla jäkla tallrikar för mina egna pengar.

I övrigt kan man ju fråga sig varför man ska köpa en massa märkliga smakupplevelser till dem man inte känner alldeles för väl. Jag menar, om man nu gillar kardemummakaffe så mycket att man själv måste dricka det ett par gånger i veckan, kan jag väl förstå att man vill att andra ska få ta del av denna fantastiska produkt. Men om man nu inte ens smakat det själv, varför tror man att andra vill ha det? Att köpa strutskorv till något som inte ens är särskilt förtjust i kött - och då står i synnerhet korv extremt långt ned på favoritlistan av köttprodukter... eller jordgubbschampagnemarsipanchoklad till någon som vägrar marsipan- och körsbärslikörbitarna i aladdinasken?

Ja, otacksam är mitt mellannamn.

Jag föredrar julklappar där det är tydligt att man åtminstone försökt tänka efter när de inhandlats. Och jag tänker sitta och vara oförskämt nöjd med julklapparna jag fick i år. Herregud vad jag måste varit snäll. Tomten gillar mig starkt.

Snart är det nytt år. Jag ska lova något riktigt bra i år. Typ att jag inte ska äta strutskorv på hela 2009.

Nu är jag mätt på jul

Jag som normalt inte är alldeles överförtjust i kött, tenderar att plåga min stackars kropp med just detta bestialiska livsmedel varje jul. Skinka - blä, prinskorv - lika äcklig som all annan korv, fast dyrare, köttbullar - okej, köttbullar är faktiskt gott, sylta - euuuuuwwww... vill inte veta vad som är i, revben - mmmmm... Trots att inget alltså är särskilt gott proppar jag i mig kött och även annat gott som faktiskt är gott, så att jag mår konstant illa och är så törstig att jag skulle kunnat rädda folk från en tsunamikatastrof (okej, det var ett lågt skämt) . Detta gärna två dagar i rad. Idioti?

Tur att det långtråkiga julen avslutas med en annan dag. Det är den dagen folk som tycker om att gå ut på juldagen är bakfulla. Vilket alltså inte inkluderar mig. Har aldrig inkluderat mig. Hysteri och långa krogköer med apfulla människor tilltalar inte mig. Dessutom började jag jobba klockan åtta på annandagen.

Lika bra att jag missar rean dessutom, eftersom jag ändå inte har fått någon lön från något annnat än CSN. Fast jag skulle nog behöva lite kläder. Har uppenbarligen inga. (Hur min garderob och samtliga tvättkorgar kan vara proppfulla övergår mitt förstånd)

Nu ska jag gå den plågsamt roliga sista kvällspromenaden med hundarna innan jag (det är tantvarning på mig) går och lägger mig. Klockan elva på kvällen.

En god vit jul

Juldag. Det ligger 0,02 millimeter snö på marken. Det är nästan så man kan kasta snöboll, bara man ser snön. Jag är nöjd ändå. Snö uppskattas ändå bara visuellt från min sida. Hundarna dock kommer förväntansfullt ställa sig mitt på den lätt vita gräsmattan och förvänta sig att matte ska sparka upp snö åt dem.

Igår var det alltså julafton. Den firades naturligtvis på anstalten i Kalmar, tillsammans med andra julhatande människor och annat löst folk. Vi fick julmat och skumtomtar. Skumtomtar fick figurera både som frukost, lunch och mellanmål. Sen mådde jag inte bra.

Julaftonskvällen tillbringades med La Familia. Vissa kallar sin familj för det, min familj ÄR det. Vi lyckas träta om det mesta. Kvällen började med diskussioner om vem som skulle vara jultomte. Vi diskuterade även vilka som var telefonfobiker i familjen, och varför de i så fall var det. Detta var svårt att diskutera utan att bli osams och kalla varandra för socialt dysfunktionella. Vi har det så trevligt när vi träffas i min familj.

Något annat som är lite intressant är att alla våra respektive får smeknamn, mer eller mindre smickrande. Oftast mindre. Personer som Birk, Loudie, TurboJosef, Bräckan, Immeln, KuuuRti och Chefen har figurerat eller figurerar i vår familj.

Vi avslutade kvällen med att bli osams vid ett sällskapsspel.

Adventljusstakarnas vara

Status: Barrlös och Bengtlös

Nu är Gula Faran tillbaka på alla två nypumpade däck med länkad kedja, gulare än någonsin - snabbare än någonsin. Dessvärre hjälpte inte detta när jag skulle bege mig hem till de nordligare breddgraderna i 15 sekundmeter motvind efter en elva timmar lång arbetsdag. Eftersom jag och min ilska är något irrationell fick jag alltså på hemfärden tillfälle att irritera mig på att människor fortfarande, trots att det är 2008, envisas med att sätta upp de v-formade eladventljusstakar i sina fönster(nu gjorde jag mig väl osams med 90% av Sveriges befolkning). Dessa vedervärdiga prydnader är ungefär lika tacky som prydnadsgranar i plast - i synnerhet de blå.

Idag fick jag en kotte i huvudet när jag var ute med hundarna. God jul på mig och alla andra som naturen hatar.

Rädda skåningen - död eller levande!!

Inte ett enda barr har kommit in i lägenheten än... Det ser ut som om denna jul kommer bli granlös. Den är i alla fall Bengtlös, han for nämligen till Karlstad idag. Så nu sitter jag här ensam, och har svårt att förneka det faktum att det är julafton om tre dagar. Jag har åtminstone tänkt tanken på att köpa julklappar. Jag har ingen plan på när än, förhoppningsvis får jag ett par extratimmar från jultomten i julklapp som jag kan ägna till att göra det. Mycket troligt att det kommer att hända.

Någon i familjen som önskar sig något man kan köpa på Maxi i år?

Fick häromdagen ett mail angående ett ämne som starkt berört mig. Jag tycker det var så viktigt att ALLA får se det, så jag lägger ut det på bloggen så ni, mina cirka 70 trogna läsare också får chansen att hjälpa:

JORDBÄVNING I SKÅNE - DIN HJÄLP BEHÖVS!
NU HAR DEN GLOBALA UPPVÄRMNINGEN ORSAKAT JORDBÄVNING I SKÅNE!

Tisdagen den 16 december slog katastrofen till med full kraft i Skåne. Med epicentrum utanför Bo Olsson i Tomelilla skakade en kraftig jordbävning med magnituden 4.7 på Richterskalan hela Skåne. Tusentals skåningar väcktes ur sin nattsömn de så väl behöver. Många var hungriga efter att inte ha ätit på hela natten.

Din hjälp behövs omedelbart.
Skåningen är en mycket känslig individ, särskilt nu inför julen. Många skåningar kommer lida oerhört om de inte får luad ål, gröd och kalkon med sviskon till jul. Läkare har redan sett naveldjupet minska hos vissa skåningar i särskilt utsatta områden.

Skänk 1500 kronor till konto bifogat nedan. Denna blygsamma summa kan ge skåningarna en trygg tillvaro under julen som de så väl behöver. Se exempel nedan.
1500 kronor ger tre skåningar:
· snaps till julbordet
· extra grädde i ris á la Maltan
· extra fet ful-fiskad ål
· specialimporterade äpplen till äpplekagan
· filtar till soffan, för eftermiddagsluren

Öppna ditt hjärta, och plånboken, och börja skänk NU!

DU KAN RÄDDA EN SKÅNING TILL JUL!

Skånsk jordbävningshjälpskonto 90 1950-555

Jag har även hört att det är flera här uppe i Småland känt av jordbävningen, jag tycker därför det är viktigt att ni som har svåra psykiska men av denna otäcka, traumatiska händelse, ringer detta journummer: 0771-191919. Det går även att ringa detta nummer om man mår dåligt och lider med skåningarna. Glöm ej att slå landsnumret innan telefonnumret, som sig bör när man ringer utomlands.

Bifogar även starka katastrofbilder från jordbävningen. Jag varnar känsliga läsare för att scrolla ned.

Julefrid

Det är oerhört lång tid kvar till jul. I min värld i alla fall. I andras världar är det 6 dagar kvar, och de går runt och har panik över att de inte har köpt alla julklappar än. Det har inte jag heller. Jag har, om man ska vara nogräknad, inte köpt en enda än. Jag har inte heller vare sig råd eller tid att köpa några heller. Därför låtsas jag att det är jättelångt till jul. Det är ett oerhört bra sätt för att förneka det som kommer att hända: att mina nära och kära kommer få kassa julklappar och jag kommer att bli alldeles deprimerad för att julen tog slut så fort.

Jag har inte heller köpt någon gran. Det måste man ha. Det är fint, det luktar gott och katterna tycker det är roligt. Det är dock mindre roligt att vakna på nätterna av att katterna lyckats få ner en julgranskula som inte helt ljudlöst slås runt på golvet. Men man skrattar gott åt dem när de försöker få ner julgranskulorna, de sitter på bakbenen och ser ut som om de slår på en boxningspåse. Det händer att den välter. Det är inte lika roligt, i synnerhet inte om den välter över mig när jag sitter i soffan. Speciellt inte när det var dagen innan jag skulle slänga ut den, vilket innebar att den barrade som aldrig förr. Satan, vad arg jag var.

Varje gång jag går till och från jobbet förgylls min glada dag med en riktigt vidrig och avskyvärd konstinstallation i väktarkuren utanför som ska symbolisera julstressen. Det är en mycket vacker gran som de har satt på en roterande skiva som snurrar granen jättefort och i bakgrunden hör man fina traditionella julsånger som de har lagt på några tackiga technotrummor på. Vill man uppleva hur det är att få en släng av destruktivitet och slå in alla rutor samt hänga sig själv i trädet bredvid i sina egna sönderslitna klädtrasor, ska man absolut gå dit och titta.

Funderar på att slå sönder elverket som tillför elektricitet till detta vidriga monument... Aaaarggghh!!

God jul!

Kollektivt är kul

Den gula faran, med andra ord min cykel, ansåg att det trampades alldeles för mycket och poängterade med att låta kedjan gå av på mitten. Detta innebar till min stora skräck att det enda alternativ som finns för mig är kollektivtrafiken. Att åka kollektivt innebär att sätta sig på en bakteriehärd, åka sju kilometer på 25 minuter - som för övrigt tar 15 minuter att cykla - och dessutom få betala multum för detta ytterst obehagliga förfarande.

411 är den enda buss som stannar utanför högskolan. Den tar, som jag tidigare nämnt, 25 minuter. Bussen påbörjar sin tur här ute på vischan, vilket kan innebära att de långsamma chaufförerna tar 10 minuter på sig att ta sig hit, de snabba behöver bara 2 minuter (varav det sistnämnda är mer logiskt och förklarligt än det förstnämnda). Detta innebär att varje gång man ska åka med bussen 1, hinner man inte med den; 2, man får springa och därmed få bemöta en mycket sur och grinig gubbe till busschaufför; 3, man får gå till nästa busshållplats för att slippa dö stora frysdöden eftersom det tar en kvart innan bussen kommer.

Häromdagen, då jag fick springa för att hinna med bussen, var den griniga gubben om möjligt ännu grinigare. Han hade inte tålamod att vänta tills alla tanter satt sig ned, vilket innebar att det välte en stor och bastant tant över mig. Det tog en kvart för henne att resa sig upp och fick göra dagens goda gärning genom att hjälpa henne upp (okej, årets goda gärning). Den griniga gubben hade dåligt samvete och tanten skämdes. Om-kullektivt.

Igår, när jag skulle till jobbet, kunde jag lyxigt nog åka snabba 402:an in till stan. Den kan ta 11 minuter om man har tur. Igår hade jag inte tur. Den kvinnliga busschauffören, som förvisso var trevlig, hade inte alla bussarna i båset. Vid varje busshållplats hon var tvungen att stanna på öppnade hon dörrarna 2-3 gånger innan hon kunde åka vidare. Detta innebar att det tog 3 minuter vid varje stopp. Vissa passagerare tyckte detta var roligt och skrattade skadeglatt. Själv var jag bara arg (alla motsättningar som sker på morgonen innan 10.00 gör mig arg). Jag kom för sent.

I söndags genomfördes Operation Ta-Sig-Till-Vischan-Med-Två-Stora-Hundar-På-En-Buss. Som väl var fick jag hjälp av världens finaste Bengt, annars hade projektet varit ogenomförbart. Klockan 21.07 en söndag efter en lång arbetsdag skulle operationen genomföras, allt skulle ske på en vanligtvis relativt tom buss. Jag hade dock missat att bussen förmodligen körde i anslutning med inkommande tåg, vilket alltså innebar att bussen var fullproppad. För er som inte har någon koll ska jag även tillägga att dessa två hundar är av modell större. Den ena av dem har aldrig tidigare åkt buss. Denne fann sig dock tillrätta i ett säte längst bak i bussen och blev därmed även föremål för muntra leenden och skratt. Dumma hund. Dumma passagerare. Jag var lite orolig att busschauffören skulle komma och kräva hel biljett för hunden. I synnerhet eftersom de fick åka gratis. Det finns snälla busschaufförer. Fast de flesta av dem är onda, vilket är naturligt eftersom det bara är djävulens undersåtar som kan köra djävulens påfund: kollektivtrafiken.

Medan jag sitter och väntar på inspirationen

Nu så här, när det lackar mot jul, visar sig tydligt det faktum att tiden är en bristvara. Av någon anledning tycker jag alltid att jag varken har tid till att plugga eller till fritid, eftersom jag ägnar min fritid till att försöka plugga. Nu, när jag kommit igång med att leka kriminalvårdare igen, går stor del av min fritid åt till att håva in cash. Tiden bara rinner iväg...

Alldeles för ofta så går den tid jag avsatt till att plugga åt till att sitta och invänta inspiration. Det är exakt det jag gör nu i skrivande stund. Egentligen borde jag gå och hämta ett par böcker i bokhyllan, men den senaste timmen har det legat en stor, fet, svart panter på min mage och sovit, så jag har inte haft hjärta till att resa mig upp (blev lite väl många anatomiska metaforer i den meningen). Istället fördriver jag tiden, innan inspirationen dyker över mig (vilken den förmodligen inte kommer att göra), med att blogga lite.

Attans, nu gick katten ner... Vad ska man skylla på nu?

Kanske man skulle städa lite? Det behövs ju faktiskt. Det är ju stökigt så det förslår här, jag har ju knappt varit hemma de senaste två veckorna, så Pantern och Tigern Tozz har stökat ned med besked.

Annars måste nog hundarna gå ut. Igen.

Kanske man skulle ta och gå och träna? Det där träningskortet kostar mig ju faktiskt en hel csn-årslön i månaden. Känns det som i alla fall.

Fortfarande ingen inspiration. Nu kan jag åtminstone bocka av blogg på min "to do"-lista.

Det här med svenskat....

Idag damp det ner en lapp i brevlådan från hyresvärden, där det stod att löst material, som till exempel sopor, inte får vistas i trappuppgången. Jag blir också trött på sånt, när det löst material uppehåller sig i trappuppgången. Måste de hänga precis utanför? Det borde finnas någon slags fritidsgård som kan sysselsätta allt löst material, som soporna, för att de inte ska vistas i trappuppgångarna.

Det är tur när hyresvärdarna har problem med svenska språket, så att de annars hemska tråkiga lapparna blir roliga. Det är inte bara hyresvärdar som tycker det är svårt att skriva. Här är några exempel på underhållande skyltning:

Ingen parkering förbjuden
(utanför en Shellmack)

Vi utför rost och plåtskador billigt
(Bilverkstad)

Jag är sjukdom, kommer morgon
(Frisör i Stockholm)

Jämna pengar underlättar växlingen
(högskolecaféet i Stockholm)

Morgondagen inställd pga bristande intresse
(Medborgarskolans foajé)

Para er tre och tre i liftkön. Se upp så inga klädesplagg fastnar i liften
(skidliften i Sunne)

Vid köp av klockarmband, gratis påsättning
(loppmarknad)

Vi ska vara tacksamma att svensklärarna genom tiderna inte lyckats lära alla svenska, för vad skulle vi skratta åt då?

Fight fire with fire

Jag missunnar ingen någonting, men ibland kan jag bli lite avis på Kapten Å för att hon har ett så bra yrke. Inte av den anledningen att hon får jobba med brandmän hela dagarna, utan av den anledningen att det finns så passande idiomer och språkliga uttryck som hon kan slänga sig med. Detta insåg jag häromdagen när vi lunchade ihop och hon berättade att en brandstation hon sökt till verkade ha lite bråttom med rekryteringen.
"Man kan tro att de har eld i baken", sa jag.
"Ja, det verkar onekligen brinna i knutarna" svarade Åsa.

Hon brinner verkligen för det hon håller på med. Hon blir eld och lågor så fort hon pratar om det. På hennes jobb kan de dessutom säga saker som "Ingen rök utan eld", "han har bränt sina broar" eller "Ur askan i elden". Jag menar, på vilket jobb kan man göra det? Som kriminalvårdare kan man bara slänga sig med saker som "fängslande roligt" (vilket det sällan är) eller "jag är dömd att misslyckas" (vilket knappast är passande).

- För övrigt är jag upptagen med Kärleken, skola, jobb och alldeles för många dödsfall inom släkten.

Ergo: yngre än någonsin

Den ena Bangaren är osedvanligt lycklig över att jag har fyllt år och därmed under ytterligare 6 månader kommer vara "ett år äldre" än henne - ända tills hon fyller år och vi blir lika gamla igen. Av denna anledningen kände hon sig tvungen att skicka mig ett mail med följande punkter:

Tecken på att du börjar bli gammal
1. Dina växter hemma håller sig vid liv, och ingen av dem går att röka.
2. Att ha sex i en 80-säng är helt uteslutet.
3. Du har mer mat än öl i kylen.
4. Klockan 6:00 är det dags gå upp. Förr var det dags att lägga sig vid samma tidpunkt.
5. Du hör din favoritsång i hissen.
6. Du tittar på vädret på TV.
7. Dina vänner gifter och skiljer sig, istället för 'gängar' och 'dumpar'.
8. Du går från tre månader ledigt om året till fem veckor.
9. Jeans och t-shirt är inte längre att 'klä sig fint'.
10. Det är DU som ringer polisen, när de där &%@# grannungarna inte sänker volymen på stereon.
11. Äldre familjemedlemmar drar sig inte längre för att dra snuskiga skämt i din närhet.
12. Du vet precis när ICA stänger, men inte McDonalds.
13. Din bilförsäkring blir billigare, men amorteringen blir högre.
14. Du matar hunden med av experter rekommenderad föda, istället för gårdagens pizzarester.
15. Du får ont i ryggen av att sova på soffan.
16. Du tar tupplurar på dagen.
17. Middag och bio är hela dejten, istället för bara början på en.
18. En 150-grammare med pommes klockan 3 på morgonen vänder uppochner på din mage, istället för att lugna den.
19. Du går till apoteket för att köpa Ibuprofen och magsyredämpande, istället för kondomer och graviditetstest.
20. En 40-kronorsflaska med vin är inte längre 'grymt bra'.
21. Du äter riktig frukost vid frukostdags.
22. 'Fan, jag kan inte dricka på samma sätt som jag gjorde förr...' ersätts av 'Jag kommer aldrig mer dricka så mycket!'
23. 90 % av tiden du spenderar framför datorn är faktiskt arbetsrelaterat.
24. Du dricker ett par öl innan du går till baren, för att spara pengar.
25. Du gratulerar dina vänner när du får höra att de väntar barn, istället för att utbrista 'Åfan! Vad har du nu gjort?!?'Och som bonus...
26. Du går igenom hela listan och försöker desperat hitta en punkt som på ett eller annat sätt inte stämmer in på dig och ditt gamla arsle.

Jag läste med nöje igenom mailet. Det var inte många punkter som stämde in på mig... Jag menar, anledningen till att jag har mer mat än öl i kylen är att ölet dricks upp med en gång, därav finns det vissa svårigheter att hålla summan av öl i kylskåpet konstant. Jag vet dessutom varken när ICA eller McDonalds stänger, eftersom båda ligger åt skogen långt här ifrån (eller är det jag som bor åt skogen långt ifrån?). Åker aldrig hiss - kan därför inte höra någon favoritsång där, dricker hellre vin på förfesten för att spara pengar än öl, har fortfarande inte haft en enda ledig sommar sedan jag var 18 år... Ergo; endast ett par få punkter stämde in på mig vilket bekräftar det jag hela tiden trott - att jag är grymt ung.

Dessutom frågade busschauffören häromdagen om jag skulle åka på halv. Ha!

Min bäste vän, Kapten Å

Vi började vår bana som goda vänner någonstans i början på 90-talet och den är ännu inte slut. Hur vi har klarat alla dessa år tillsammans utan större missöden är för mig en gåta. Vi var visserligen två godhjärtade ungdomar, men med ett visst behov av bus som bidrog till vissa, inte alltid helt lagliga, upptåg.

Jag tänker skylla mina bristande kunskaper i matematik på min käre vän Kapten Å. Det enda vi lyckades räkna ut var hur många timmar vi var tvungna att tillbringa på mattelektionerna för att ha tillräcklig närvaro för att uppnå 70% - som är kravet för att få godkänt. Vi myntade begreppet "för hög närvaro". Vi lyckades även klura ut hur Åsas räknare fungerade, vilket innebar att vi tillbringade mattelektionerna med att sitta och skriva meddelanden till varandra på räknaren. Moget.

Vi försökte skapa dramatik mellan grannarna på Rådhusgatan genom att flytta runt på en blomkruka som vi hittade på någons trappa och ställde den hos grannen istället. Denna blomkruka flyttades runt i flera månader utmed gatan och skapade definitivt förvirring hos samtliga boende på gatan. Moget.

I matsalen satt vi och kastade köttbullar på andra elever, och lyckades se så oskyldiga ut att mattanterna istället skällde ut de "coola killarna" som satt några bord bort. De coola killarna var inte sena med att peka ut oss, men mattanterna vägrade tro på dem. Inte kunde väl två söta flickor som Kapten Å och jag sitta och kasta mat i matsalen? Vi kunde även roa oss med att lägga en stor smörklick på golvet i matsalen och sätta oss vi bordet bredvid smörklicken och skratta åt folk som råkade trampa i den. En gång halkade en stackars elev på smörklicken och trillade med bricka och allt vilket orsakade rungande applåder i hela matsalen.

När vi var yngre drömde Kapten Å om att bli brandman. Själv skulle jag bli brandbil så att jag skulle få bli körd av brandmän. Kapten Å är definitivt närmare sin barndomsdröm än vad jag är...

På senare år har vi definitivt lugnat ner oss. Det är nu många år sen (säkert sju-, åtta år sen) vi specialiserade oss på att crasha efterfester. Vi såg inte bara till att bli inbjudna på efterfest hos människor vi aldrig träffat, utan vi ordnade även så att vi definitivt inte blev bortglömda. Vi kastade ägg från en killes balkong och försökte pricka tallarna utanför, vi stoppade även in krossade ägg i samme killes diskmaskin (vilket uppenbarligen förstörde hela diskmaskinen då ägget koagulerar i värmen), vi skrev sjuka meddelanden på en annan killes speglar med en spritpenna... spriten vi fick i oss var definitivt inte vår, och ibland kunde vi hitta intressanta ting som vi lånade med oss hem...

På den tiden Kapten Å alltid hade med sig en väska var bland det roligaste som fanns att be henne ta fram vad hon hade i väskan... Den kunde nämligen innehålla helt otippade saker som 12 sockerbitar, en skruvmejsel, en trasig klocka, ett par stenar, en gaffel, et cetera...

Man har aldrig tråkigt när man umgås med Kapten Å, hon är den bästa vän man någonsin kan önska sig!

Spelängel

Idag vann en snubbe på TV 200.000 kronor på en Trisslott. Han såg besviken ut, naturligtvis. Ska man ändå vinna pengar ska man ju vinna miljoner, hur ofta får man den chansen igen liksom? Jag menar, 200.000, vad är det? Jag har mer än så i studieskulder och bostadslån, även om snälla CSN har avskrivit en del av mitt lån (tack för dem 24.000 kronorna staten!).

Själv kommer jag aldrig vinna någonting. Detta säger jag inte för att jag är så pessimistiskt lagd, utan jag vet att det är så eftersom jag aldrig spelar. Jag köper inga lotter, jag spelar inte poker online eller roar mig med BlackJack på krogen. Spelängeln har drabbat mig. Så fort jag står där på Konsum och tänker tanken på att köpa en lott säger en liten röst på min vänstra axel att det bara är slöseri med pengar. Skulle det vara en vinstlott jag lyckas få tag på, handlar det om astronomiska belopp som 25:-, eller rent av 50:-, men då ska man jäklar i mig ha tur.

Att jag inte spelar på krogen beror på många olika anledningar. Dels är jag måhända ännu mer mattegeni på fyllan än i nyktert tillstånd, men det hjälper inte. Jag är fortfarande en nolla i huvudräkning. Dessutom är croupiererna ett otäckt släkte, då de blir så fruktansvärt arga när jag spiller min drink på deras kortlek. Big deal? De har ju hur många kortlekar som helst!!

Det finns naturligtvis många orsaker till att speldjävulen inte har en chans hos mig. Dels är jag oerhört snål, och tycker att 25:- för en trisslott är fruktansvärt mycket pengar. Dels är jag en, som jag möjligtvis tidigare nämnt, fruktansvärt dålig förlorare. Detta i kombination med snålhet gör att jag hatar att förlora pengar. Ingen risk för att jag blir spelberoende i alla fall... eller miljonär heller för den delen...

Guldhelg

Jag är knappast någon fotbollsfantast. Fotboll är ganska tråkigt att titta på, jämfört med ishockey och handboll. Jag tycker ju det är roligt när det blir mål, och i fotboll kan man vara glad om det blir något över huvud taget. Fast det är ju stort när Sverige spelar EM- och VM-matcher, då tittar jag. Och naturligtvis när Kalmar FF körde säsongens sista match i Allsvenskan - så jag fick vara med och ta del av när KFF tog sitt första SM-guld. Till och med Fan själv hade blivit religiös; jag stod där i fyllan och villan och svor på att jag aldrig någonsin skulle missa en enda KFF-match i Allsvenskan nästa år. Det är ju så fruktansvärt roligt att vinna, så jag passar ju naturligtvis på att surfa på guldvågen.

Inte ens De Två Bangarna bangade igår.

Här är exempel på varför det är så roligt att vara med på SM-guldfester:

• Man får dricka öl på en söndagkväll
• Man får vifta med stora händer i plast
• Man kan få en gratismössa om man har tur, visserligen i rosa och guld, men ändå - den är ju gratis...
• Man får skrika, sjunga, dansa och klappa händerna, fast man inte är på en konsert
• Alla är glada och nöjda
• Nämnde jag att man får dricka öl på en söndagkväll?
  

Den otäcka födelsedagen blev alldeles utmärkt och även den guld värd, trots att jag kände mig lite äldre. Det är inget fel på att vara gammal, bara jag slipper det. Äldre människor är trevliga, men jag vill knappast vara en av dem. Därför tänkte jag att jag från och med i år skulle bli ett år yngre istället för ett år äldre. Tyckte det var ganska lagom att införa detta innan jag fyller 30, så jag slipper få en 30-årskris.

Färjan...

Idag ringde en kollega till mig. Det var dags för den populära kryssningsresan som personalen brukar åka på. Han lockade mig med att det var med den populära färjan Cinderella som figurerar i dokumentären Färjan som visas på TV. Detta innebar att man kunde gå och köpa drinkar av en av Sveriges mest kända blåsta bartenders, Håkan.

Av någon anledning låter detta för mig inte ett dugg lockande. Detta sa jag naturligtvis inte, utan beklagade att jag inte kunde hänga med eftersom jag har en viktig föreläsning just den dagen. Det var delvis sant, då jag faktiskt har en föreläsning. Frågan är om den är så viktig.

Varför en suparresa ombord på ett synnerligen livsfarligt knappt flytande kryssningsfartyg inte lockar är för mig en gåta. Jag menar, eftersom jag blir oerhört sjösjuk på större fartyg, behöver jag knappt dricka något över huvudtaget. Det är ju även fantastiskt roligt att tillbringa ett dygn i en flytande byggkloss tillsammans med några hundra odrägligt fulla människor som fullkomligt släppt på alla hämningar - jag älskar ju odrägligt fulla människor!! För att inte tala om att resan ska ske i december, då vattnet är nollgradigt, vilket innebär att om man skulle trilla i plurret har man ungefär 4 minuter kvar att leva. Har man sinnesnärvaro till att ta med sig en överlevnadsdräkt samt sinnesnärvaron att ta på sig denna innan man trillar i, kan man visserligen överleva i 40 minuter i nollgradigt vatten. Har man tur är man också ensam om att trilla i så Sveriges enda räddningshelikopter hinner att hämta upp en ur vattnet.

Nä, jag har faktiskt ingen aning om varför det inte lockar...

Skräckens tid

Halloweenhelgen/Alla helgons dag är avklarad. En besvikelse. Halloweenfesten jag var på hade inte en enda häxa. Dåligt. Jag såg inte heller ett enda riktigt spöke på hela helgen. Dåligt. Inte en enda unge kom hem till mig och frågade "Bus eller godis?". Oerhört dåligt. De här är visserligen inte mina enda kriterier för en bra Halloweenhelg, men jag tycker det är viktiga aspekter. Det finns dock vissa saker som väger upp det negativa till en viss del. Jesus var nämligen på Halloweenfesten, vilket väger upp avsaknaden av häxor. Jag såg i alla fall en livs levande räv utanför min balkong, vilket kompenserar lite att jag inte såg några spöken. Dessutom fick jag själv äta upp allt godis som jag skulle gett till kidsen.

Nästa helg blir det firande av födelsedagen istället, vilket jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Det är fortfarande roligt med födelsedagspresenter. Jag bara älskar hela presentkonceptet med omslagspapper, fina snören och något fint till Emma inuti. Besvikelsen är dock att man nödvändigtvis måste fylla år samtidigt, vilket alltså skulle innebära att jag blev ett år äldre. I år tänkte jag försöka skippa det där med att bli äldre, men omgivningen verkar inte alls vara med på noterna, utan skrattar gott åt mig och påminner mig om hur nära det är till min 30-årsdag. Undrar varför nära och kära verkar förbehålla sig rätten att spä på åldersnoja utan att skämmas för det?

För övrigt har jag slutat med att röka, trots att jag varken har rökt, röker och att jag röker. Få ihop det om ni kan.

Emma, de två bangarna och Bengt på Tysklandsresa

Öppna LÄNKEN i nytt fönster, dra upp volymen och lyssna under tiden du läser inlägget för inlevelsens skull.

Äventyrsresa till Tyskland, spontanitet så det förslår. Det var meningen att jag, de två bangarna och Bengt skulle åka ner till Puttgarden och tillbaka under lördagen för att handla lite spirituella varor.

Resan flöt på bra. Vi hade flyt med färjetider och hamnade i de rätta filerna så väntan blev minimal. Bangaren med körkort körde som en gudinna hela vägen, trots att det musikaliska stödet var undermåligt - svårt att välja skiva som behagar fyra indivers olika musiksmaker.

Endast två felkörningar på hela vägen från Kalmar till Burg (OBS! detta utan hjälp av fröken GPS) innan vi fann de härliga spritbutikerna i Deutschland. Ingen av felkörningarna var mitt fel, även om jag kunde avstyrt båda eftersom jag är så grymt duktig på att läsa och tolka skyltar. Jag lät dock de två bangarna och Bengt lära sig detta den hårda vägen.

Efter planlös botanisering i spritbutiken med en liten Emmadjävul på vänster axel och en klok Emmaängel på höger lyckades man få ihop till ett litet barutbud. Jag kan i alla fall dricka mig mätt när jag inte har råd med mat i slutet på månaden. Dessutom har jag en trevlig upplevelse att leva på. Vem behöver äta?? (tror att Emmadjävulens argument vägde tyngre än ängelns... undrar om det har nåt att göra med min tinnitus på höger öra?). Man ska ju inte låta bristen på likvida medel förstöra allt, jag har ju berikat mina livsupplevelser avsevärt - jag har till exempel fått se en livs levande fet, full tysk i kilt. Slå det om du kan!

På tillbakavägen, när Emma, de två bangarna och Bengt närmar sig Köpenhamn sätts spontaniteten på prov och det beslutas att vi ska göra stan i Köpenhamn och åka hem till Sverige dagen därpå istället. Beslutet firas med öl, varpå jag lyckas få till en riktigt bra skämt som jag fortfarande skrattar åt varje gång jag kommer ihåg det. Tyvärr förstod varken de två bangarna eller Bengt det roliga i skämtet, men så blir det ju gärna när man är så överintelligent som jag är...

Det är här, i Köpenhamn de två bangarna får sitt smeknamn; De Två Bangarna. Under en mycket sen middag på Hard Rock Café börjar nämligen de två bangarna att gäspa. Den ena bangaren var till och med på väg att beställa vatten till maten! Ve och fasa! Så efter middagen var det bara att ta första bästa taxi hem till hotellet. Tyvärr stod chauffören till Den Första Bästa Taxin och läste en karta, varpå vi antar att denne chaufför aldrig skulle ta oss tillbaka till hotellet om vi valde att åka med honom. Därför valde vi att åka med den andra bästa taxin. Detta beslut kan ju ifrågasättas så här i efterhand. Taxichauffören drog nämligen igång låten du just nu förhoppningsvis lyssnar på, på högsta, jag skojar verkligen inte när jag säger högsta, volym. Vi fick dessutom höra den, inte bara en, utan tre gånger. Vår glade Indisk/Danske taxichaufför sjöng med i refrängen med härlig brytning... Oerhört roligt. Vi kom i alla fall tillbaka till hotellet en upplevelse rikare och i stort sett välbehållna (hörseln är det väl lite sådär med...).

Är nu äntligen, otroligt schleten, återigen hemma. Har lyssnat på Ein Student aus Uppsala sju gånger. Konstigt att man inte är ute och reser oftare...

Även en silverkant har sitt moln...

Eftersom jag är en sån fenomenal människa har jag naturligtvis ytterst få svaga punkter. Och eftersom jag är just en sån fenomenal människa kan jag även erkänna dessa. Och eftersom jag nu erkänner dessa förväntar jag mig även av min omgivning att nu inte vända detta mot mig. (hör du det, lillebror?)

Jag älskar pannkakor. Det är ingen bra sida, då jag knappt kan behärska mig vid förtäring av denna maträtt. Kan äta hur många som helst, gärna tills jag håller på att dö. Sen kan jag vänta ett par timmar bara för att komma över mättnadskänslan någorlunda, sedan kan jag återuppta förtäringen.

Mina hundar är en svag punkt, vilket de flesta av er säkerligen hunnit klura ut med tanke på att det förmodligen är mitt mest återkommande bloggämne. De är stora, håriga och endast delvis uppfostrade. Cherry biter de gäster som hon tycker om och Peija ligger i knät på dem. Jag älskar dem oerhört mycket, så säger någon nånsin något ont om mina hundar har denne skaffat sig en ovän för livet.

Min absolut största svaghet är skor. Jag lägger alldeles för mycket pengar på skor. Jag blir förälskad i dem i affären och köper jag dem inte mår jag dåligt resten av mitt liv (inbillar jag mig i alla fall). Det kan vara allt från flip-flop till stövlar och går de sönder kan jag mycket väl köpa ett par nya exakt likadana. Inte ens gamla trasiga utnötta gympaskor kan jag förmå mig att slänga utan att det svider i själen. Jag är i synnerhet svag för svarta högklackade stövlar eller svarta pumps med stilettklack. Det sistnämnda är mitt senaste förvärv. Skulle vilja ha dem på nattduksbordet inatt. Får nöja mig med att lägga in bild på dem i bloggen. Kan sitta vid mitt skoställ och bara titta på skorna och njuta av dem, kombinera ihop dem med olika kläder i huvudet... Mmmm... jag är helt skadad...

Nåväl, det var mina svaga punkter, jag vet, inte särskilt många, och huruvida de är särskilt svaga kan även ifrågasättas. Jag är väl en oerhört bra människa, det kan ju inte förnekas...

Minstingen

- Varför skriver du aldrig om mig i din blogg? klagade lillsyster härom dagen.
Uppenbarligen hade hon inte uppfattat att hon var en av de fyra fårskallarna jag skrev om tidigare denna månad. Detta sammanfattar i stort min lillasysters självdistans. Och intelligenskvot. Jag frågade alltså min syster om hon var säkert på att hon ville vara med i min blogg. Och det var hon. Jag frågade henne återigen, för att vara säker på att hon förstod vad det innebar att vara omskriven här, men ja, hon var säker.

När man möter min syster kan man lätt tro att hon är en dum blondin. Så är dessvärre inte läget. Hon är istället smart nog att spela dum blondin, på så sätt slipper hon tänka och folk runtomkring tror att hon inte förstår någonting och kan bli oförsiktiga när de avslöjar saker. Dessutom kan hon på detta sätt manipulera de inte ett ont anande människorna omkring sig.

Min syster är ekonomiskt naiv. Hon kan ha två veckor kvar till löning, vara utan mat, och spendera sina sista pengar på ett par jeans.

Hon har utsett sig själv till familjens modepolis, där hon gärna framhäver sig själv som exemplarisk inom modet i familjen. Detta innebär även att hon inte är sen med att tala om så fort man råkat få på sig något konstigt i klädväg.

Får hon inte sin vilja igenom så gråter hon. Fungerar alltid på människor med en uns sympatisk förmåga. Detta är bara ett av alla manipulationsknep hon tar hjälp av, men jag tror nog det är det första hon upptäckte; redan när hon var liten innan hon ens kunde gå.

Redan som krypande individ kunde min systers onda sida anas. Hon kröp nämligen omkring på golvet och drog mig i håret och nöp mig det hårdaste hon kunde. Och folk säger att barn är goda?

Jag har ständigt försökt påverka min syster till att bli en lydig och undergiven individ som alltid ställer upp. Jag misslyckades fatalt med detta. Hon blev tvärtom. Det är dock inte svårt att se detta sladdbarn som en produkt av oss tre storasyskon. Äpplet faller inte långt från trädet. Hon blev, även hon, en dålig förlorare, argsint med kort stubin, kontrollerande, ironisk och smått elak, precis som sina andra syskon. Men hon är i alla fall minst. Även när hon sitter på ålderdomshemmet, 80 år gammal, kommer hon vara minstingen och därmed behandlas efter detta.

Pöss på dig sis!

(sitter och väntar på att telefonen ska ringa med en arg syster i andra änden på tråden)

Trattisar

I skogen finns trattkantareller. Det är gott. Hemma hos mig finns en tratt-hund. Mycket roligt. Efter alla mindre uppmuntrande veterinärräkningar får jag äntligen något tillbaka. I skratt, visserligen, men det får gå.

Cherry är enormt oförtjust i sin stora krage. Kan vara för att hon ser oerhört dum ut i den. Kan vara för att hon går in i allt hela tiden. Jag fick ställa soffbordet i Kina bara för att Cherry ska kunna gå upp och lägga sig i soffan. När hon väl ligger där är hon på fantastiskt dåligt humör. Kan vara för att katten tycker det är jätteroligt att ligga i tratten. Eller bara det faktum att det finns en tratt var hon än tittar. Ibland sitter hon och stirrar rakt upp i taket med butter uppsyn, eftersom det är det enda hållet hon kan titta åt utan att se den fördömda kragen. Att ta sig igenom en dörröppning utan att stöta i båda dörrkarmarna varsin gång är omöjligt.

Det är roligt att ha hund igen.

In vino veritas

Vid tredje dagen av fest och alkohol hade min kropp vant sig vid gifterna och det gick inte längre att uppnå ett eftersträvansvärt berusningstillstånd. Detta är naturligtvis inget måste för en trevlig kväll, om man nu inte skulle befinna sig på krogen.Vilket jag alltså nu gjorde. I ett seminyktert tillstånd ser man dessvärre nämligen vad folk gör, hur de ser ut samt man hör vad de säger. Tyvärr. Kan ibland vara svårt att uppskatta.

I någon slags desperation efter bekräftelse och uppskattning börjar både kvinnliga och manliga individer ohämmat kasta omkring sig komplimanger i tron om att de ska få något tillbaka. Ju fullare de blir, desto taffligare blir kommentarerna.

Kvart över två står en kille vid utgången och stirrar ned i mitt dekolletage och säger på fullaste allvar: "Schyssta lökar!".
-Varför var jag tvungen att stå i baren och hiva i mig isvatten under kvällen? Kunde det inte varit sprit istället? Då hade man i alla fall varit berusad nog att garva åt kvart-över-två-raggarna som har slut på vettiga raggningsrepliker. Förmodligen hade denne man en uppsjö raggningsrepliker när han påbörjade kvällen och betade av en efter en under kvällens gång på varenda tjej han lade ögonen på. Ingen av dem fungerade. Varpå han alltså endast har en enda replik kvar till kvart över två när han i full panik står vid utgången och inser att han kommer få gå hem ensam ikväll. Igen. Reptilhjärnan tar över. Någonstans i den dimmiga blicken lyckas han särskilja en individ som borde vara av kvinnligt kön eftersom denne bär klänning. Eller nåt.

In vino veritas? Förhoppningsvis inte. Förmodligen är vinsanningarna smått modifierade och uppenbart dimmiga. Utan dessa skulle aldrig bakfylleångesten existera, och då skulle människan dricka än mer alkohol, varpå vi alla skulle dö av alkoholförgiftning och den mänskliga arten därmed bli utrotningshotad.

Vargar o gamlingar

Satt hemma hos mor och far, förtärandes kaffe, och lyssnade på en ytterst intressant dialog. Mammsen o pappsen börjar bli gamla, konstaterade jag när mamma började ett långt utlägg om årets otäcka influensa som var av en sån där "hongkongvariant". Helt osökt övergick dialogen i en diskussion kring vinterkräksjukan och så småningom behandlades även diverse lung- och hjärt- och kärlsjukdomar.

Plötsligt avbröts den ytterst givande diskussionen, då mamma fick syn på en ny människa på innergården, som hon aldrig tidigare sett.
- Vad är det där för nån människa? utbrister hon lite ilsket.
Pappa och jag kikar ut. Människan utanför är en medelåldersman, med fullt normalt utseende. Förmodligen känner han väl någon som bor i hyreshusområdet?
- Man vet ju aldrig! Det kan ju vara en sån där som kommer hit och utnyttjar samhället! väste hon.
Jag frågade inte ens vad hon menade med det där sista. Vill inte veta vad hon nu fått för sig. Mamma återgick till att berätta om sin bihåleinflammation som hon gått runt med till och från de senaste 10 åren.

Upptäckte att en av mina bekanta har en underbart sjukt rolig blogg som jag vill rekommendera. Han har verkligen fått till det där med relevanta och irrelevanta saker kring vargjakt, och jag lovar att när man läst hans blogg har man inget att sätta emot för vargjakt längre.
http://gittanomvargjakt.blogg.se/

Hur kunde jag va så jävla dum....

... att jag skaffade mig hund?

Jodå, jag trodde det handlade om att offra sovmorgonen för en morgonpromenad. Jag trodde att det handlade om att offra en massa tid för att hålla dem sällskap och gå ut och gå med dem. I min enfald trodde jag det handlade om att ta sitt ansvar som flockledare att träna dem och fostra dem.

Visst. Det också. Aldrig trodde jag att jag skulle tvingas ha 10.000 kronor på mitt konto för att betala veterinären trots att jag har djurförsäkring. Det är ju för f....n ocker! Tillämpas aldrig ockerlagen?

Naturligtvis kan ju inte hundskrället skada sig på en vardag heller. Nejdå. De ser ju naturligtvis till att det ska hända under veterinärens jourtid så det kostar en tusenlapp extra samt att Agria inte tillåter direktreglering under helgen.

Tack. Nu har jag också finanskris.

Finanskrisen

Jag är svårt drabbad av finanskrisen. Plötslig kan jag inte få se nyheterna utan att bli drabbad av den, i morse tillbringades fyra minuter av morgonnyheterna åt att diskutera finanskrisen. Här sitter jag faktiskt på morgonen och dricker kaffe och vill veta vad som händer i världen, och då är det enda jag får veta att det fortfarande är finanskris. Jaha? Det sa de ju igår också, och dagen innan det, och dagen innan det...

Här är en kille till som blivit drabbad:

Ingen hejd på morfar...

Så här i efterhand kommer jag på ännu fler bra saker om morfar som är värda att nämnas. Han är en vis man, här får vi lite tips och råd av en 82-åring som vet:

• Kläder behöver inte alltid tvättas, ofta kan det räcka med att hänga dem på vädring.
• Mjölk bör drickas varm, eftersom det inte är bra för magen att förtära kalla saker.
• Det är farligt att sitta i drag. Därför bör ej fönsterrutorna på bilen öppnas, även om det skulle vara 35 grader varmt ute.
• Damfotboll borde kortas ned till 30 minuter eftersom kvinnor inte orkar hålla på att springa lika länge som män.
• Mögel på bröd är bara att skära bort, resten går att äta.
• Hjärtmedicin? Man kan lika gärna ta en treo. Mediciner blir man bara sjukare av.
  

Städstjälp

Efter tidigare klagomål har alltså mina sambos bestämt sig för att hjälpa till mer här hemma. Peija bekantar sig närmare med Buffy, the dustslayer, dessvärre tror hon att dammsugning går ut på att bita i munstycket samt skrika så högt det går.


Tozz har tagit sig an dammvippan.

Uppenbarligen måste den tuktas före användning.

Anar hundar begravna i mossen..

Här i Sverige anar vi ugglor i mossen, vi är fula som stryk, drar alla över en kam, regnet står som spön i backen och går som katten kring het gröt. Sjukt bra med idiomer. De berikar språket och piggar sannerligen upp vår grå vardag. Därför tycker jag vi även ska låna in lite idiomer ifrån engelskan. Här är några förslag på bra engelska idiomer som jag har översatt, för kryddningens skull kan man prova dessa fraser hej vilt i valfria sammanhang bara för att se var och hur fraserna passar in:

• Det regnar katter och hundar
• Det är inte över förrän den feta damen sjunger
• En tvivlande Thomas (A doubting Thomas - en benämning för en skeptisk människa)
• Ett delat hus kan inte stå för sig självt
• Bara skäll utan bett (all bark no bite)
  
• Slåss runt busken (beating around the bush - som katten kring het gröt)
• Mellan en sten och en hård plats
• Dra ditt ben (pulling your leg)
• Inget att göra ben om

Den kassa översättningen från engelska till svenska bidrar till obegripligheten, vilket naturligtvis är tanken. Språklogik är att det inte går och förklara någonting och att det alltid finns undantag till alla regler.

Snäppet roligare än idiotiska idiomer är folk som blandar ihop uttrycken och säger fel. Detta ska visst vara ungefär som dyslexi, man får helt enkelt inte till det korrekta uttrycket. Jag har en kompis som inte riktigt klarar av idiomer. Ändå trivs han ypperligt bra med att slänga sig med dem, utan att fatta att han säger fel. Även dessa är alltså helt obegripliga, men väl brukbara:

• "Anar oråd i mossen"
• "Gräset är lika grönt på andra sidan"
• "Saknar inte båset förrän kossan är tom"
• "Den här fisken är rökt som en borstbindare"
• "Få vatten i kvarnen"
• "Ha sålt smöret och har inga pengar kvar"
• "Dra någon i sträckbänken"

Nä nu börjar jag se ljuset i tunneln för dagens blogg och tror att jag måste få andra saker ur händerna...

Nackdelarna med att ha sambos

Hur mycket jag än älskar samboskapet kan det ibland vara svårt att bortse från alla dess nackdelar. I dag till exempel, hade jag tillbringat över en timma med att noggrant dammsuga och skura hela lägenheten till den var skinande blank. Sedan åkte jag hemifrån. 5 timmar senare möts jag av håransamlingen Allan i hallen. Schysst. Hundarna har inte ens en tanke på att åtminstone sprida ut hårstråna i lägenheten så de inte blir så iögonfallande. Nej då, samma ställe ska de ligga på, de där svarta äckliga håren.

Inne i badrummet har toalettpappret blivit mördat. Jag vet inte vad för ont alla toalettpapper gjort lilla Tozz, men uppenbarligen har det givit henne men för livet och numer kan hon alltså inte se toalettpapper utan att mörda det.

Vid nästa hemkomst, på kvällen, möts jag av en sopsituation i köket. En sopsituation är när det ser ut som om någon släppt en bomb inne i sopskåpet. Alla kattmatsburkar dras ut och diskas rena, kaffefilter sprids ut över golvet och diverse andra sopor som jag har försakat har fått ett nytt liv och befinner sig återigen ute i det fria. Cherry har själv utsett sig till sopchef och befinner sig alltid av någon anledning i köket just när detta fenomen utspelar sig.

Peija har skenvalpar och bäddar åt sina gula bollar (i hennes värld är det valparna) både i soffa och säng. Det är lätt att se skillnad på om det är jag som bäddat sängen eller om det är Peija. Jag lägger nämligen täcket slätt med kuddarna i huvudänden av sängen och överkast ovanpå allt detta. Peija tycker att en snygg bäddning är när man drar ihop allt, täcken, kuddar, överkast, i en hög - sen att något går sönder och dunar eller luddar, är bara ett onödigt ont anser hon.

Tozz bidrar gärna med mat. Så färsk som möjligt. Har räddat en stackars ekorrunge ur klorna på henne en gång. Annars är det möss och fåglar, och en och annan råtta. Här om veckan låg det en 15 cm lång råtta på hallgolvet. Han/hon var inte särskilt färsk.

Belzebub är den ende i familjen som inte bidrar med några hemskheter i familjen. Han lallar runt som en lejonkung, hänger vid kylskåpet för att checka matförrådet eller dräller i sängen med alla armar och ben utsträckta åt alla håll och kanter. Otacksamt och typiskt hannar? Han försöker ju inte ens bidra med något!

Hur kunde du vara så jävla dum?

Mormor


- Det enda som är roligt med dig, det är din jävla släkt! sa min mobrors ex till honom när hon gjorde slut.
Hon har nog rätt, till en viss del. Det är nog viktigt att man kan skratta åt alla galningar i min släkt. I synnerhet morfar.

Ni vet burktanten som går runt på stan och samlar burkar ur soptunnor? Och Ingvar Hägg som förgyllde våra lördagar med skön musik och ibland även ljuvlig sång? Och Tok-Sven som går runt och sjunger? Det finns "original" överallt, i varenda stad. Min morfar är ett, fast han håller sina originaliteter för sig själv, hemma. Det är bara vi närstående som får möjlighet att ta del av dessa lustigheter som gärna diskuteras när morfar inte är där.

När mamma var liten kom kompisar hem till henne bara för att titta på "Långwoucken" (långrocken uttalat med västerviksdialekt). Denna sevärdhet är till synes en vanlig, lång rock som används när fysiskt arbete ska utövas vid sämre väder. Till denna rock brukas ett par avklippta gummistövlar som morfar kallar för galoschera. Utstyrseln i sig kanske inte låter så rolig, men faktum är att min mor alltså växte upp i höghusen vid Täby centrum, och fysisk aktivitet kunde vara att gå ut med hunden i oväder.

Morfar är ekonomisk. Trots stor summa pengar på banken efter smarta aktieaffärer är min morfar bara en stackars fattig pensionär. Även mormor beklagar sig när hon tvingas "nalla" från avkastningarna bara för att ha råd att köpa kläder. Det är synd om dem. De har aldrig råd att göra något woulit. På sommarfesten med släkten i somras fick mamma och hennes två bröder bjuda morfar på kuvertet på 180:-, eftersom han inte hade råd med så dyr mat.

När morfar bodde ensam i huset stängde han av frysboxen och förvarade förutom mat även posten där. Stort och bra.

Om morfar får någon present eller julklapp som han inte tycker om kan han mycket väl ge tillbaka det som present vid nästkommande jul eller födelsedag. Annars köper han gärna presenter på auktion.

Enligt morfar är släkten på mormors sida klubbhuven. De är allihopa ute efter hans pengar och de roar sig med att lura och utnyttja mormor, anser han. Han blir alltid väldigt upprörd när han kommer att tänka på dessa klubbhuven.

Enligt morfar är det helt idiotiskt att kvinnor arbetar, eftersom de inte klarar av någonting. Han skrattar när kvinnliga poliser eller kvinnliga brandmän kommer på tal och tror på fullaste allvar att de bara kokar kaffe på jobbet.

Politiker är också klubbhuven.

Mormor är också ett klubbhuve. En gång skulle mormor ha våffelkalas för familjen Millerfelt med deras respektive. Bara det var en idiotisk idé, menade morfar. Det duger väl med att bjuda på lite sockerkaka och Mariekex? Att tillägga är att min mormor inte tycker det är så viktigt med att följa recept till punkt och pricka, hon kan mycket väl baka sockerkaka utan socker. Våfflorna vid detta våffelkalas var inget undantag. I hallen möts gästerna av underliga dofter, vilka kommer av att när mormor skulle grädda våfflor i det elektriska våffeljärnet satte hon det på spisen och satte på plattan. Det stank smällt plast. Våffeljärnet var trasigt. Våfflorna gick inte att äta. Och morfar satt hela tiden och ältade till mormor: "Hur kunde du vara så jävla dum?". Än i dag, sådär 10 år senare minns morfar våffelkalaset, och påminner mormor återigen: "Hur kunde du vara så jävla dum?"

Emma vs Monstervirus

Det är ju då märkligt, efter mitt senaste inlägg om vilken übermenschen jag är blev jag svårt attackerad av diverse virus. 18 dagar senare är jag alltså fortfarande "sjuk". Jag har alltså blivit utsatt för svåra monstervirus som förmodligen skulle ta död på en vanlig människa. I går orkade inte min arma kropp längre, utan låg pall i svår hög feber (säkert 42 grader). I dag är jag uppe och studsar och ska snart bege mig till jobbet.

Jag är minsann ingen vekling!

Fyra fårskallar?

Det påstås att det finns ett svart får i varje familj. Jag försökte klura ut vem av oss fyra i min syskonskara det skulle vara, vilket inte var det enklaste. Det kan vara så att just min familj inte har något svart får; troligare är dock att det inte finns några vita får över huvud taget i familjen...

De som tror att de har en konstig släkt ska komma hem till mig och käka middag med min familj. Det finns människor som gått från släkt- och familjemiddagarna i djup chock efter det trauma som upplevs när Millerfeltarna äter mat tillsammans.

En gång i tiden var slagsmål vid middagsbordet snarare regel än undantag. Vem som slog vem och varför var okänt, ofta var det jag och mina bröder mot varandra. Lillasyster satt och grät. Vi sprang varv på varv runt köksbordet (varför köpte inte mina föräldrar ett fyrkantigt bord?) skrikandes och kastade stolar och diverse bestick på varandra. Hunden, som ville ha ordning i flocken, sprang efter och skällde. Det resulterade i glasskross, gråt och själv fick jag en gång slita ut en gaffel som satt sig i foten.

I dag är det lugnare. Slagsmålen har nu övergått från fysiska till verbala. I min familj kramas vi inte när vi tycker om någon, vi retas. Vi värdesätter ärlighet högt. I min familj är vi inte sena med att skratta åt varandra när vi har tagit på oss fula kläder, gått upp i vikt (plufsig?), glömt plocka ögonbrynen, gått ned i vikt (då kallas man för anorektiker), köpt ett par icke-märkesjeans, säger fel eller har fel... och så vidare... Oftast utses kvällens offer som mobbas hela kvällen. Vem det blir kan man aldrig förutse, i regel är det den som kommer och är på sämst humör som får utstå gliringar.

Ibland spelar vi TP. Det är ofta mindre lyckat, även nu när vi är ett gäng vuxna människor. Vi anklagar varandra för att fuska, vi skrattar åt varandra när någon svarar dumt, vi fuskar, blir sura för att vi har otur och får bara de svåra frågorna.... Under min uppväxt gick en hel del brädspel sönder efter det att det gått dåligt för någon och spelplanen med tillbehör kastades eller vräktes omkull. Vi slog varandra med Nintendokontrollerna (behöver jag säga att våra kontrollen inte fungerade riktigt som de skulle?) och stängde av Nintendokonsollen för varandra när vi tyckte den andre hade spelat för mycket. Jo, jag och mina syskon är fyra dåliga förlorare. Ändå ska vi alltid spela.

Men jag älskar min familj, skulle aldrig vilja byta ut den. Det är inte konstigt att vi är som vi är, med tanke på den släkt vi har...

En avocado, flera...

Allt är relativt. I synnerhet när du diskuterar språk. Jag har insett att ju högre nivå jag studerar svenska, desto mindre kan jag. Plötsligt är inget säkert längre. Svenskan är inte längre svart eller vitt och gråzonerna växer...

Igår menade min föreläsare att den inlånade pluraländelsen -s inte är en bra ändelse på svenska substantiv. Ajabaja att säga radios, avokados, bikinis, videos... I stället ska vi, naturligtvis, säga radioapparater, avokadofrukter, bikinidräkter och videoapparater. Detta av den enkla anledningen att vi ska vårda vårt språk; språket är ett arv som vi ska vårda och förvalta.

Avocadosarna tänker jag gå runt och säga hela dagen, i ren protest. Språk är något som utvecklas och att inte acceptera något som är så logiskt som denna pluralform tänker inte jag tycka är fel. Att inte göra det är ungefär lika opraktiskt som att vägra gå en genväg bara för att den är ny och att vi ska vårda och förvalta de gamla grusvägarna!?

Någon måtta får det ju vara! Jag kan ju till och med skriva huvet ibland, fast det har tagit mig nästan tio år att vänja mig vid denna stavning.

Nu när jag ändå är i gång och gnäller tänker jag passa på att sparka på csn och staten eftersom jag inte kan jobba mer. Vadå tjäna för mycket pengar för att få låna? Jag köper lätt att jag inte får något bidrag, men att man inte får låna pengar bara för att man tjänar för mycket pengar? Det är ju idioti på hög nivå - det hör ju vem som helst!!

Nu ska jag plugga.

Så var familjen fulltalig igen

Nu är hela familjen samlad igen. Mina två monster till hundar har anlänt. Återigen kan man se mig runtirrandes på gräsmattan vid koloniträdgårdarna, letandes efter bollen som Cherry inte orkade springa efter. Återigen snubblar man och trampar på hundleksaker som ligger utspridda över hela lägenheten. Alla piper. Återigen räcker det med att lämna lägenheten i två minuter för att komma tillbaka och inse att hundarna hunnit vända upp och ner på hela bohaget. Det är roligt att ha hund.

Förövrigt kan jag börja jobba hos Tele2Vision som supporter. Jag har med tiden lärt mig alla knep man tar till så fort tv-kanalerna inte fungerar. Naturligtvis fungerar inte ett enda av dessa knep. Det är inte meningen. Tele2Vision är nämligen ute efter att sysselsätta sina kunder genom att försätta dem i djup frustration och vanmäktighet. Varför skulle de vilja det?, kan man fråga sig. Endast någon född i helvetet skulle önska sina kunder detta obehag. Vilket förmodligen är fallet. Troligtvis heter Tele2Visions VD Adolf Belzeebub von Hell. Efter tre år som kund hos detta bolag borde jag veta. De anställda är lyckligt omedvetna om vilken djävul de arbetar hos. Satan har nämligen sett till att anställa personer med otillbörligt låg IQ just för att de inte ska kunna räkna ut just detta jag precis räknat ut. Alltså skulle jag inte kunna börja jobba hos Tele2Vision. Attans.

Nu ska jag titta på de tre kanalerna jag lyckats få in på boxen. Samtidigt.

Förkylningsvirus owned!!

Eftersom jag är lite av en "übermenschen" blir jag sällan eller aldrig sjuk. Jag har nämligen ett immunförsvar som inte är av denna värld och jag är förutom mina goda gener helt övertygad om att man själv kan bestämma sig med hjälp av viljestyrkan huruvida man blir sjuk eller inte. Därmed anser jag att det bara är veka och svaga människor som blir sjuka, såna som inte klarar av att bemästra sin egen kropp. (Vill bara tillägga, för säkerhets skull, att detta gäller sjukdomar såsom förkylningar och inte cancer.)

Vid allergisymton är 80% psykosomatisk. Say no more...

Tyvärr har uppenbarligen min kropp missat det där med att jag är en übermenschen och med hjälp av viljestyrka påverkar mitt immunförsvar. Sitter alltså här med något som ska likna en förkylning med rinnande näsa, halsont och feber. Men jag tänker förneka den!! Jag blir aldrig sjuk alltså är jag inte sjuk. Känner mig redan lite bättre faktiskt...

Min mor däremot, hon är alltid sjuk. Eller så har hon något på gång. Gärna både ock. Det värsta man kan fråga henne är hur hon mår, då sätter hon igång att känna efter och hon känner naturligtvis alltid något. Hypokondri på hög nivå. Hypokondriker är för mig beviset på att jag har rätt i min viljestyrka vs. förkylningsvirus-teori.

Nej, förklyning är bara för veklingar.

Döm inte hunden efter håren

Jag missar sällan tillfällen då jag kan tala gott om mig själv, varav min egen blogg är en alldeles ypperlig plats att göra detta på - gillar man inte att läsa den så får man inte läsa den! Och det faktum att jag uppdaterar bloggen så sällan beror enkom på att den är så bra; bra bloggar uppdateras sporadiskt (denna teori bygger på slutsatser jag dragit själv utifrån mina favoritbloggar då de uppdateras aaaaalldeles för sällan!). Det är därför ingen idé att gnälla på mig och påpeka att jag borde blogga oftare och mer. Bespara er det besväret. Mest för er egen skull än för min.

Igår skulle mina hundar ha flyttat hit. Av flera olika, säkert bra, anledningar blev det inte så och jag kommer förmodligen få vänta ännu en vecka på deras ankomst. Efter fyra månader utan hundar har jag av någon märklig anledning vant mig av vid härliga morgonpromenader i fyra graders värme och ösregn. Hur mycket jag än saknar hundarna finns det omständigheter runtom hundägandet som jag inte längtar tillbaka till. Ett exempel på detta är 30 kg hundmat i månaden. Ett annat är, i synnerhet så här års, det faktum att man måste dammsuga minst en gång om dagen eftersom hundarna klart och tydligt bestämt sig för att de ska tappa alla hårstrån de äger under en månads tid. Jag misstänker även att hundarna går in i dammsugarpåsen och drar ut alla hårstrån igen när jag inte ser det och sprider ut det på golvet igen. Jag har dock ännu inga bevis som styrker detta.

Det där med katt- och hundhår är tämligen intressant. Jag exempelvis alltid undrat hur mina katter lyckas håra av sig på insidan av ett oöppnat smörpaketslock. Eller hur ett hundhår kan sätta sig i foten som en nål när man trampar på det? Det största fenomenet är nog att katter och hundar kan tappa så mycket hår på samma gång utan att bli nakna. Hur går det till?

Världens oräddaste människa

Nej, jag är ju i stort sett ofelbar (här råkade jag först skriva fel och skrev istället felbar, freudiansk felskrivning?) och är därmed inte heller rädd för något. Här finns inga otäcka monster i garderoben, inga argsinta kedjeskramlande onda andar som hemsöker mig, är definitivt varken rädd för åskan eller höga höjder... ingen torgskräck här och knappast rädd för trånga utrymmen heller. Jag åker hiss för glatta livet och springer i stora mörka skogen sent på kvällen varje dag. Jag är inte heller rädd för ormar trots att jag blivit huggormsbiten med följd av blodförgiftning. Spindlar skrämmer mig inte heller (fast jag går ju naturligtvis och hämtar katten och visar henne spindeln - så jag vet att den kommer gå mot en säker död).

Fobier är till för att bearbetas!

Det enda jag inte lyckats med här i livet (!) är att bota min fobi för sprutor. Vad den kom ifrån vet jag inte, jag skulle tippa på att jag föddes med den, eftersom mitt första tecken på denna fobi kom redan när jag var sex år gammal. Var då på studiebesök på akuten med lekis där någon sjuksköterska skulle demonstrera hur man tog en spruta. Snurr-snurr-dunk, sa det, och sen vaknar jag upp, vett'u, långt senare på en brits utan att ha den minsta aning om vad som hänt. Några år senare händer samma sak, fast denna gång i en tandläkarstol när den onde fule tandläkaren ska ge mig bedövning. Snurr-snurr-snurr-sen blev allt svart. Sista gången det hände var när jag blev ormbiten och skulle få kortison av doktorn. I spruta. Den här gången räckte det med tanken på sprutan så svimmade jag. Det är inte alltid jag svimmar, men jag mår verkligen inte bra av att varken se eller tänka på sprutor.

Just därför är denna fobi svårarbetad. Hur ska jag kunna komma över en fobi när hinner svimma innan ens tanken på att jag kanske skulle kunna svimma dyker upp i huvudet? Jag menar - hade jag hunnit tänka något innan det händer hade jag åtminstone kunnat lägga mig ner innan så jag slapp dråsa i golvet varje gång. Vad göra?

I övrigt, förutom min befogade fobi, är fobier för mesar.

Djur tycker vi om!

Här i Sverige värnar vi om isbjörnarnas isflak, vargarnas sälla jaktmarker, tigrarnas skinn, laxarnas lekvatten, zebrornas ränder, kornas giftfria gräs och ekorrarnas oförorenade grankottar, allt för arternas överlevnad. Visst är vi goda människor allihop, som tycker om djur och vill att de ska ha det bra och leva i en så naturlig miljö som möjligt. Häromveckan kunde man läsa i lokala tidningen att polisen påbörjat med en utredning av en igelkott som torterats och misshandlats till döds. Jo, djur älskar vi.

Ja inte alla då. Vi vill ju inte ha hundar och katter lösspringandes i vår närhet. Vi vill ju inte att grannens katt ska förorena i barnens sandlåda. Det har jag fått tydligt påpekat i ett brev från bostadsrättsföreningen. "Det har kommit till bostadsrättsföreningens kännedom att din katt har förorenat öreningens sandlåda i lekparken ett flertal gånger. Enligt socialstyrerlsens regler måste katter hållas under tillsyn. Vi emotser att du åtgärdar detta problem." Jag motstod min första tanke att ringa och fråga vilken katt av de två jag har de menade.

Det är inte det att jag inte förstår problemet, det gör jag till fullo. Det är åtgärden av problemet jag inte greppar riktigt. För mig är utomhus kattens naturliga miljö och också en självklarhet att katten ska få befinna sig utomhus. Precis lika självklart som att hundar ska få vistas utomhus flera gånger om dagen.

Jag ska prata med dem, i alla fall. Katterna alltså. Sen får det vara upp till dem. Jag begriper fortfarande inte hur mina grannar kan ha klurat ut att det är mina katter, det bor ju ungefär 23000 andra katter i området! Det är knappt så jag själv klurat ut vilka som är mina.

Men jag tror inte bostadsrättsföreningen tycker det är så illa med husdjur. Det har nämligen bott en syrsa i trappuppgången i snart en vecka nu. Han spelar för oss om kvällarna så att det ekar mellan trappstegen. Charmigt värre.

På jobbet bor det spindlar och kackelackor. Det är riktigt vidrigt.

Själv skulle jag inte tänka mig att bo utan husdjur (med detta menar jag katt eller hund). Tänk vad de hjälper till hemma! Tozz till exempel brukar ta hand om dammvippan när den smiter ut från städskåpet. Den brukar få sig en rejäl omgång som straff för att den tänkte rymma. Man får alltid hjälp när man sopar och skurar. Belzebub brukar själv försöka fungera som sopborste genom att sätta sig fast i sopkvasten och åka med. Hundarna däremot är inte fullt så renliga, de tycker inte om när man städar (kanske för att alla deras leksaker åker ner i en låda då). De hjälper däremot gärna till med andra saker, som när man ska sätta ihop Billybokhyllan eller när man ska försöka måla (hundarna var gula och vita hela den sommaren efter att vi målat huset).

Och så behöver man aldrig känna sig ensam. Aldrig.

Bruka ej våld

Hittade en skylt ute i tvättstugan där det stod: "Bruka ej våld mot centrifugen" varpå jag omedelbart fick ett enormt behov av att göra just detta, bara för att se vad som hände. Nu är ju jag 27 år gammal och kan lägga band på mig själv, så jag får gå runt olyckligt ovetande om vad som händer om man brukar våld mot centrifugen. Jag undrar dessutom om detta innebär att det är tillåtet att bruka våld mot resterande inventarier i tvättstugan, eftersom det bara finns en skylt vid centrifugen?

För övrigt tycker jag formuleringen "bruka ej våld" är helt fantastisk! Dylika uttryck är ju numera på väg ut ur det svenska språkets vardagliga tal, vilket jag tycker är utomordentligt tråkigt. Fram för mer användning av ordet "bruka"! Här är några förslag på hur man kan använda ordet så att vi svenskar riktigt kan börja frossa i det och återigen ge den en värdig betydelse i andra sammanhang än i formen återförbrukning:

- jag brukar cykeln till jobbet (fungerar även med substantiv som bil, båt)
- man kan bruka gaffel och kniv vid matbordet
- jag föredrar att bruka fjärrkontrollen för att slå om TV:n
- bruka ej svärord! (vid matbordet?)
- jag brukar ogärna våld på andra människor

Vi bör även använda ord som obrukbar (brukbar?) och oförbrukad, kanske former som brukning eller brukandes (vi använder oss alldeles för lite av dessa passivumformer överhuvudtaget) kan vara användbara i vårt dagliga språk?

Om det finns någon där ute i etern som har provat att bruka våld mot en centrifug och därmed vet vad som händer är välkommen att maila mig så att jag slipper fortsätta vandra runt i denna ovetskapens djungel...

Virus - OWNED!!

Virus vs Emma 175-0

Nä nu...

Virus vs Emma 86-0

AAAAAAAAAAAAAAaaaaaaaaaaaaaaaaaaarrrrrrrrrrrrrgggggghhh
aaaaaaaaaaaaaaarrrrrrrrrrrrrrggggghhhhh

Virus vs Emma 39-0

Jag är mer envis än den tjurigaste äldsta, bittra, segaste åsna som finns att uppbringa. Både på gott och ont. Jag har också en stolthet som inte är av denna värld, vilket bidrar till att jag knappast ger mig för någon, eller i detta fall, något.

Efter några timmar utan virusskydd på min nya laptop lyckades jag få ett virus. Eller arton. Troligtvis 47 virus. Ett av dessa 47 virus är tämligen smart och har utmanövrerat min vanligtvis första taktik; systemåterställning. Efter ungefär 14 försök, 84 svärord som jag normalt inte brukar säga, och ett par förbannelser över virusskapare gav jag upp denna taktik. Jag tycker inte om saker som får mig att svära. Jag ogillar skarpt de saker som får mig säga svärord jag aldrig kan tänka mig att säga i normala fall. Nu kanske ni fått en inblick i hur arg jag är.

Denna ilska ter sig i tämligen olika former, trots att jag försöker ha tålamod och kanalisera ilskan till något konstruktivt som kan lösa problemet. Att kasta laptopen i golvet, slå på den med diverse tillhyggen, hoppa på den, sparka på den och köra den i någon slags flistugg är de enda bra idéer jag lyckats producera hittills. Smått destruktivt.

Materialist? Javisst! Jag älskar fina saker, men alla ting är utbytbara. (Nu sitter ni väl och skrattar gott åt alla mina mobiltelefoner) . Nej, jag erkänner, de betydde inte så mycket för mig, det spelar ingen roll hur mycket jag än tycker om en sak, den nya jag köper kommer jag tycka om ännu mer. Tolka det gärna som att jag besitter gränslös kärlek (tänk vad jag kommer att älska mobiltelefonen jag sitter med på ålderdomshemmet). Troligare förklaring är väl snarare att jag har svårt att värdesätta saker som inte kan tycka om mig. Jag kan känna mig väldigt sviken när ting bestämmer sig för att sluta fungera. Jag litade ju på dem!!

Som det ser ut nu, kommer viruset vinna kampen. Det står 68-0. AAAAAAAaaaaarrrrrrrrrgggghhhh!!