I en singels kylskåp

Det ska bli tonfisksallad till middag. Var helt övertygad om att det stod en burk tonfisk i skafferiet när jag kom hem, vilket det alltså inte gjorde. Jag hade visst ingen sallad heller, vilket jag också - ända till jag tittade - var övertygad om att jag hade hemma. För övrigt hade tomaten fryst, eftersom den låg mot väggen i kylskåpet, samt att avsaknaden av övriga livsmedel som kan tänkas lägga i en sallad (gurka? lök? oliver??) var enorm. Det fanns paprika, fetaost, avokado, mjölk, ägg och bordsmargarin (jag som aldrig äter smörgås??). Valet stod alltså mellan att baka pannkakor, vilket visserligen ligger etta på min tio-bästa-maträtter-topplista, eller helt enkelt paprika, fetaost, avokado och kokt ägg. Svårt val? Äh, man är väl singel och kan käka preeeeeciiiiiiis vad man vill. Det vill säga en mix av paprika, fetaost avokado och kokt ägg. Naturligtvis är det inte en gastronomisk höjdare, så naturligtvis åt man tre tuggor och gav resten till katten.

Det finns däremot två olika sorters öl, en stooooor flaska cola light, två olika sorters cider och en massa smirnoff ice i kylskåpet.

Någon måste städa min lägenhet! Det lutar åt att denne någon är jag... Typiskt. Till syvende och sist är det ALLTID jag som får städa.

To snooze or not to snooze... that is the question

Med viss risk att låta som om jag vore helt och hållet besatt av mobiltelefoner (de som känner mig vet att så är inte fallet) vill jag inte riktigt släppa ämnet (just mobiltelefoner är en väldigt stor del av mitt liv just nu eftersom det ligger tre stycken på mitt nattduksbord för tillfället). Andra som känner mig, eller åtminstone läser min blogg, vet även att jag är en person som sällan eller aldrig begår misstag. Så är naturligtvis inte fallet nu heller, jag begick inga misstag när jag köpte min nya mobil. Däremot så vill jag kritisera de som skriver beskrivningarna för mobilerna på diverse hemsidor och dylikt. Den viktigaste funktionen nämns nämligen sällan eller aldrig, dvs alarmfunktionen.

Det är nämligen tack vare denna briljanta funktion som jag befinner mig fem i åtta på andra våningen i Kalmar anstalt med en kopp äcklig espresso läsandes Barometern innan någon av fångarna hinner lägga beslag på den. Det är tack vare denna underskattade fantastiska funktion som jag kan tillbringa de första femton minuterna varje morgon med att somna om sjutton gånger. Helt enkelt alldeles fantastiskt! Därför blev jag ytterst besviken när jag insåg att min nya mobils alarminställningar är undermåliga. Hör och häpna, men med denna nu alldeles för dyra (förr prisvärda) telefon finns bara möjligheten att ställa in ETT ENDA ALARM. Hur ska jag då kunna tillbringa mina första femton minuter varje morgon med att somna om sjutton gånger? Denna dag kunde jag alltså bara somna om tre gånger, vilket också gjorde hela min dag konstig och snedvriden.

Att snooza är nog ett av svenskans bästa nyord.

Det här med att göra om samma misstag fler gånger

Misstag gör de flesta, en del gör det väldigt ofta, andra väldigt sällan. Jag hör till den senare kategorin. Ni som nu har läst vilket öde min senaste mobiltelefon gick till mötes kommer nu att skaka misstroende på huvudet och vilja påpeka att detta inte är sant. Det är det. Sant alltså. Nu har min nya mobiltelefon anlänt och under tiden jag öppnade kartongen satt en orolig röst och gnällde i huvudet; "Hur ska du ta död på den här mobiltelefonen nu då?". "Nja", svarade den andra, mindre oroliga rösten i huvudet, "Jag gör i alla fall aldrig om samma misstag två gånger. Dessutom kommer den här mobiltelefonen att hålla i evigheter! Den kommer definitivt vara min reservtelefon när jag sitter på ålderdomshemmet 98 bast och har tappat min dåvarande mobil i ärtsoppan." Den oroliga rösten i huvudet började rannsaka mitt minne för att kontrollera att jag aldrig gjort om samma misstag två gånger. Men nej, den oroliga rösten lyckas inte hitta något.

I dag slog jag för övrigt i huvudet i kylskåpsdörren. Jag böjde mig nämligen fram för att öppna dörren till frysen men tar fel handtag och smäller istället upp kylskåpsdörren i pannan. Till mitt försvar hände detta mycket tidigt på morgonen och jag har arbetat nio dagar i sträck. Dessutom lär jag inte göra om samma misstag igen, nästa gång jag ska öppna frysen kommer jag försäkra mig om att jag håller i rätt handtag.

Nästa gång jag tvättar kommer jag noga gå igenom fickorna på mina arbetsbyxor.

(...JA DET VAR JAG SOM SPILLDE UT EN HEL KOPP KAFFE I BEVAKNINGSCENTRALEN PÅ JOBBET - ÄN SEN DÅ? DET VAR JU INTE MITT FEL!!)

Hur gammal är du egentligen?

Åldersnoja är uppenbarligen ett hett samtalsämne var man än kommer. Jag tycker nojor överlag är väldigt intressanta, men just åldersnojan är nog den som fascinerar mest. Det är roligt att sitta och lyssna på hur gamla folk känner sig och hur dåligt de mår över just detta obotliga faktum. De har antingen panik över att de ännu inte har barn, eller att de ännu inte har utbildat sig. En del har panik över att de varken har barn eller utbildning. Andra låtsas att de inte har någon som helst ålderskris what so ever. Den lögnen genomskådas lätt eftersom det oftast är samma personer som har varken barn eller utbildning. Det finns även en kategori som jag ännu inte nämnt; de som har både barn och utbildning. Dessa personer är förmodligen fiktiva, eftersom jag inte känner några som besitter dessa.. hm..., attribut?

Anledningen till att jag roas av andras åldersnojor beror enbart på att jag är en mycket elak människa, eftersom jag själv gärna förnekar min egen stigande ålder. Och det faktum att jag varken har barn eller utbildning. Vad värre är, något som har hänt mig ofta på sista tiden, när yngre killar slänger ur sig "Men du ser ju fräsch ut fortfarande" då jag suttit och beklagat mig över min ålder. Tack för den. I mina öron låter det ju som om jag vore en 73 år gammal åttabarnsmor med en ringa 130 kilos kroppshydda.


Något som för övrigt inte är särskilt gammalt hemma hos mig är två kattungar som är 12 veckor och ska flytta hemifrån om några dagar. I skrivande stund är detta inte snart nog då de båda för tillfället roar sig med att bita mig i fötterna så hårt de kan. Mina fötter ser ut som om de skulle kunna tillhöra en heroinmissbrukare som tycker om att ha strumpor på sig. (Här är det helt okej att komma med egna, fria, associationer). Med andra ord kan dessa små krabater göra väldigt ont. Den som påstår att naturen är god och inte syftar på blåbär eller kantareller kan gå och hänga sig.

Varför skulle jag tvätta min mobiltelefon?

... är en fråga som de senaste dagarna ofta återkommit i mitt stilla sinne. Ibland säger jag det även högt, både för mig själv eller i sällskap av mina kära kollegor. En del kollegor försöker till och med svara på min fråga, varför de försöker göra det har jag ingen aning om, det kanske är någon kriminalvårdargrej det där; att spekulera kring frågor man inte har en aning om och som i övrigt är helt omöjliga att besvara. Det är för mig ännu oklart hur och varför detta beteende fått fäste inom kriminalvården. Kanske är det för att vi ständigt få stå till svars för andras beslut hela tiden? Kanske beror det helt sonika på att vi tillbringar dagarna med att fördriva tiden med att prata med varandra om så oviktiga saker som möjligt. Så här kan en konversation låta på min arbetsplats:

Jag: Hm... undrar varför jag tvättade min mobiltelefon...?
Kollegan: Jag har loggat in på datorn fyyyra gånger i dag, och det har bara gått en timma!
Jag begrundar hans ord en stund och skakar sedan på huvudet.
Jag: Den blev ju ren i alla fall...
Kollegan: ... jag har loggat in, kollat mailen, loggat ut, tittat en stund...
Jag: ... fast mobilen funkar ju inte... det står Download på displayen, sen händer inget mer...
Kollegan verkar sitta och funderar lite. Det är för mig okänt om han faktiskt resonerar kring mitt problem eller bara försöker tänka ut något nytt att prata om. Vi sitter tysta en stund.
Jag: Det kanske är något kretskort som blev skadat?
Kollegan reser sig upp, går in på kontoret och loggar in en femte gång, trots att klockan bara är nio på morgonen.
Det är roligt på mitt jobb.

För att återgå till bakgrundhistorien om varför min telefon dött "stora-våt-döden" så beklagade jag mig häromdagen för en av mina närmaste vänner som påpekade att sånt faktiskt alltid verkar hända just mig. Till en början försökte jag låtsas oförstående, men efter en snabbscanning av minnet inser jag fakta; min historia med mobiltelefoner är mycket innehållsrik. Så här har mina mobiltelefoner dött:

Mobiltelefon 1, en motorola; dog efter det att jag kastat ut den tre gånger från ett fönster på andra våningen. Jag var inte arg, dock full, och ville kolla hur mycket den tålde egentligen.

Mobiltelefon 2, en Ericsson av modell bortglömd - tegelsten med gul plast; dog en naturlig mobildöd; utslitet batteri.

Mobiltelefon 3, Ericsson av dyrare modell; blev uppäten av morsans och farsans Golden Retrivervalp - TVÅ GÅNGER - då den överlevde första attacken men dock två veckor senare av en mer massiv monsterattack av samma hund under liknande omständigheter som första. Det allra bästa i denna historia är att telefonen endast var fyra dagar gammal vid första attacken.

Mobiltelefon 4, en Nokia 3210: lever än och får för tillfället agera som överlevnadstelefon, batteriet är dock slut och jag måste trycka på displayen för att jag ska kunna se vad som står på den.

Mobiltelefon 5, återigen en Motorola av modell väldigt mycket plast: lever än, blev dock ratad på grund av utseendet.

Mobiltelefon 6, en Sharp - inköpspris 5500:- ; överlevde en resa från instrumentpanelen ut genom fönstret i 30 km/h, dog dock i min handväska efter det att NÅGON spillt en drink i väskan. (Jag kommer i alla fall ALDRIG erkänna att det var jag som gjorde det)

Mobiltelefon 7, en Samsung: det är denna telefon som blivit tvättad i tvättmaskin. Ja, av mig.

Kan ni se ett mönster? Det kan inte jag, jag är helt säker på att detta är helt normalt och är något som vi alla kan uppleva under en period av tio år. Jag är helt säker på att nästa telefon kommer att hålla i evigheter!

För att återigen återgå till frågan och denna gång faktiskt även försöka svara på den; Jag har en, enligt mig själv, hållbar teori. Jag tror nämligen att detta var ett så kallat Freudianskt misstag (eftersom jag gärna brilljerar med mina kunskaper inom psykologin lägger jag in dessa väl beprövade och erkända terminologier); jag menar alltså att jag hela tiden innerst inne hoppats på att min mobil ska gå sönder så att jag kan få köpa en ny - detta på ett undermedvetet plan - och därför sett till att min mobil dött en så pass dramatisk död att den inte har en chans att återuppstå...

Eller så ville jag helt enkelt få den ren.