Uppdatering; livet som student

Jag pimplar grönt te och tänker. Att vara student har aldrig varit roligare, jag kastar mig över hemtentan likt en hungrig varg och fnissar åt mina fyndiga formuleringar, lyrisk över min förmåga att dölja en underfundighet i vetenskapligt uttryck. Tror jag i alla fall. Någonstans sitter det väl en professor i litteraturvetenskap och fnissar åt min klumpighet och min förmåga att trassla in mig i långa meningar utan innehåll.

Mitt intresse för det svenska språket är nördigt. Jag vet. Min käresta gav mig en prenumeration på tidningen språk i ett-årspresent, vilken jag läser från pärm till pärm, lyrisk över att det finns folk som är lika nördiga som jag. Jag är inte ensam. Det finns andra som sitter och funderar på –s ändelserna vid pluralis eller om det är estetiskt med tre skiljetecken i rad?”.

Jag sa ju att jag var nördig.

Till min förvåning hittade jag min engelskföreläsare i grammatik som ”språkexpert” i tidningen. Jag som klagade på att hon var ”en av dem föreläsare som försöker tjäna pengar på sina böcker genom att använda dem som kurslitteratur och tvinga stackars fattiga studenter att köpa en bok för den oförlåtliga summan av 612:-”. Efter att ha studerat boken insåg jag att det var befogat. Hon visste vad hon snackade om, bevisligen. I övrigt tycker jag att det borde införas något slags plågsamt straff mot denna sortens föreläsare, inga namn nämnda. (Men en viss Lotta vid Högskolan i Kalmar kanske ska ta åt sig av detta).

Varför finns inte ordet otänkande? Det är ett alldeles fantastiskt ord för något som de flesta människor går runt och gör hela dagarna; inte tänker. Man kan vara en tänkande människa, men inte en otänkande?

Ibland får man mer än man förtjänat

Sitter med en hög böcker och papper på bordet med dikter och verk från 1600- och 1700-talet, alla dessa ska sammanställas i några få ord till hemtentan. Det ser ut som kaos, men jag lovar, någonstans i min hjärna är det ordning och reda. Någonstans. Jag tror att det ser ut ungefär så här i min hjärna; en massa uppslagna böcker, fackligt som skönlitterärt och utspridda papperskopior. Inte konstigt att jag verkar förvirrad. Jag kan förstå om fotot ser arrangerat ut, men den som lever med mig vet. Så här måste det se ut när jag skriver uppsats.

Just nu är hjärnan dock bara svullen. Jag tyckte nämligen att jag var värd ett glas rödvin igår. Lite fredagsmys. Vilket innebar en lördag med migrän. Hjärnan är fortfarande inte helt återställd, och ögonen känns som om de inte riktigt får plats i huvudet. Ett glas räcker. Ibland får man mer än man förtjänat.

Dimidium facti qui coepit habet

Den som börjat har gjort hälften... Världens bästa uttryck! Så sant! Jag har alltså gjort hälften av hemskrivningen och hälften av städningen?

Veckans gåta n:o 3

Varför åker kläderna hela tiden ned på golvet?

Svar på förra veckans gåta

Svaret har låtit vänta på sig, eftersom jag har försökt klura ut ett sätt hur man roterar en film. Har provat det mesta i teknisk väg; rotera bilden i windows moviemaker - det gick men sen kunde jag inte ladda upp den, rotera den i quicktime - den funktionen finns inte... etc etc. Lösningen var tämligen enkel: lägg huvudet på sned.

På den gamle goa tein

Nu så här när födelsedagen börjar närma sig börjar jag som vanligt fundera kring livet, framtiden och dåtiden, både på gott och ont. Mest ont, faktiskt, eftersom jag börjar känna mig till åren och som vanligt får panik över att jag inte kommit längre än jag gjort. Visst, en fil. mag. har jag, men vad ska jag med den till? Jeeeez, ser bra ut på pappret, men i praktiken...? Och vem har inte det?

Nåja, det goda är ju istället tillbakablickarna i livet. En stor era är ju tiden på Skomakargatan 10 i Vuästeveijk, en gammal sekelskiftsvilla (naturligtvis sekelskiftet 1900), som varade i drygt ett årtionde (-86 till -98). Det var ett helt magiskt hus, med både ett källarspöke och ett vindspöke - det måste man ha. Det fanns en trädgård med fruktträd, äcklig frukt som inte gick att äta, men det gick utmärkt att klättra i träden och allra helst trilla ned från dem. I denna trädgård ligger en katt begraven, samt ett gäng humlor. Det var nämligen en sommar då humlorna dog som flugor - det låg humlor överallt - och jag ansåg att de var värda en värdig begravning efter sin tragiska död (humlepesten?). Nåja, jag och något av syskonen såg till att tömma alla små askar som fanns att tillgå i hela huset som kistor till humlorna, vilket ändå inte räckte så vi fick lägga två, ibland tre, i varje ask.

Jag kan fortfarande undra varför humlorna dog som flugor den sommaren. Mamma undrar nog fortfarande vad som hände med tändsticksaskarna den sommaren.


Här åtnjöt familjen Grillerfelt sin glansperiod. Under sommarhalvåret grillades det nämligen jämt om så vädret tillät, ibland trots att vädret inte tillät (tror vi har något kort någonstans när fadern i familjen står med paraply över grillen). Det kan låta trevligt att grilla ofta i en utomstående människas öron, men på den tiden då man är tonåring och har kompisar som väntar någonstans varje dag bara för att vi ska äta grillat till middag, är inte helt och hållet till ens belåtenhet.




Under dessa år myntades även uttrycket "tvångsutflykt". Förutom sammankomsterna vid middag som enligt "TidsHitler" skulle ske vid 18.00 och inte 18.01, hade vi obligatoriska söndagsutflykter. Som liten uppskattade man dessa, men när man började komma upp i åldern var det enbart töntigt och man ville ligga hemma i soffan och kolla på MTV istället. Om man var vaken vid ett-tiden på eftermiddagen överhuvudtaget, vill säga. Därav blev utflykterna "tvångs", mamma Pedagogen tycker nämligen att man måste göra saker tillsammans. Dessa utflykter kunde innebära allt från att förfrysa fötterna på Gränsö i smällkalla vintern till att gå vilse i svampskogen och undvika älgar, eller möjligtvis leta efter vägen dit vi skulle som pappa var helt säker på att han visste var vi var...

Vi var fyra syskon, varav en sladdis, som utan större möda försökte samexistera - vilket inte gick särskilt bra. Fyra olika viljor, med fantastiska otal massor av knep för att få dessa olika viljor igenom. Viljestyrka är ett av karaktärsdragen varje person i min familj har fått, envishet, enträgenhet och principfasthet, är andra runtliggande begrepp som inte gjorde vardagen lättare att leva i min familj.

Men jag, med tre andra, verkar ha överlevt med envisheten i behåll, mer eller mindre mentalt skadad...

Jag sviker

Jag har alltid tyckt att "quitters" är svikare. På den tiden jag rökte tog jag det personligt varje gång någon kom på den befängda idén att sluta röka. Sympatiskt nog gjorde jag allt för att dra dem tillbaka in i fördärvet (undrar om jag är skyldig någon en lunga därute någonstans?). Till slut var det naturligtvis jag själv som slutade, med buller och bång, rakt av. Visst har det funnits tider man fallit tillbaka, men i det stora hela är jag nikotinoberoende.

Men nu har jag gjort det värsta av allt. Jag har svikit det svarta guldet. I femton år har jag pimplat kaffe värre än en pensionärstant, och dessutom varit stolt över det. Jag har avgudat koffeinet och med värdighet tagit dess bieffekter. Jag har längtat efter koffeinkickarna och i det närmaste gjort kaffestunden helig. Det har druckits kaffe, morgon, middag och kväll, tills jag för några år sedan insåg att kvällskaffet störde nattsömnen, så det slutade jag med.

Men eftersom jag avskyr rutiner och måsten så har jag anslutit mig till te-töntarnas sällskap, och som om nog inte är nog har jag gått steget längre och förtär enkom grönt te. Gott, insåg jag till min förvåning. Mycket gott. Töntigt, men gott.

Det värsta är att koffeinavsaknaden är underbar. Borta är energidipparna och eftermiddagshuvudvärken. Jag tror jag är fast. Jag är en ond svikare och svek en av mina livsprinciper; jag ska alltid dricka kaffe och aldrig te, te är för mesar.

Sideshow Bob

Sideshow Bob, Sancho Panza, Doktor Watson, Obelix, Åsnan i Shrek... Alla hjältar har en vapendragare, en sidekick som gör jobbet. Bänkt och jag har snöat in lite på Legospelen till X-box. Förra helgen var vi Indiana Jones & Co, igår körde vi igång med Batman. Och jag vill ju vara Robin, eftersom han är liiiite cooolare än alla andra. Det är så med vapendragarna, det är de som gör jobbet, den stora biten. De finns där för hjälten. De är med, de är inte rädda, de fixar allt. Framför allt; de har inte samma storhetsvansinne som hjältarna. Visst, Robin är lite klumpig, och vissa påstår att han är gay (inget fel med det), men han gör de där lite töntigare grejerna som Batman tycker han är lite för cool för. Vem skulle göra det om inte Robin gör det? Ingen!

Jag är ingen hjälte, men jag är en Übermenschen, och alla Übermenschen har en vapendragare. Cherry är min Sancho Panza. Hon skulle gå i graven för mig, hon lämnar inte min sida. Hundpromenaden är inte riktigt bra om inte matte håller i kopplet. Ingen får slå matte eller göra matte illa på något sätt what so ever. Gråter jag försöker hon trösta. Slår husse matte (på skoj) attackerar hon honom och pussar honom, biter honom och om nödvändigt; gräver på honom. Ibland kan jag, bara för att retas med husse, slå mig själv och skrika aj. Cherry härleder genast det onda till husse och attackerar honom, även om husse och jag inte ens befinner oss på samma våning.

Jag tycker synd om den människa som skulle få för sig att begå våld mot mig när Cherry är med.

Hjälp, jag är helt oförmögen att tänka själv!

Det går ju bara att älska Svenska Hollywoodfruar. För första gången på fruktansvärt länge slog jag på TV:n för att se ett program på tv-tablåns avsatta tid. TV3 21.00: Svenska Hollywoodfruar. Jag är oerhört fascinerad av deras, inte bara levnadssätt, utan även fantastiska snedvridna syn på saker och ting. Tack TV3 play för att du finns och kan förmedla dessa otroliga program till mig vid sidan av TV-tablån, utan dig hade jag missat det man inte får missa...

Min samvetslösa själ gottar mig i deras låga intelligenskvot och deras fantasier om att folk avundas dem. I synnerhet Fru Anka, som verkligen satt sig över alla andra människor och faktiskt tror att någon vill vara i hennes situation, när man i själva verket sitter i soffan och tycker lite synd om henne.



Det är ju naturligtvis inte pengarna jag inte avundas; Jag skulle väldigt gärna ta hand om deras hus, deras pengar, gucciväskor och Manolo Blahnik-skor, men inte till vilket pris som helst. I synnerhet inte Fru Ankas pris, som måste ha sex med Herr Anka bara för att få tillgång till pengar. (Jisses vilket efternamn! Jag kan bara inte låta bli att överanvända det...) De andra fruarna verkar åtminstone ha lite anständigt, de är ju så blåsta så deras levnadsätt ligger lite mer naturligt för dem. Det är nog bara skönt för dem att inte behöva tänka alltför mycket, utan bara kan bekymra sig om lagom värdsliga saker - som att se till att ha ett läppstift i varje rum eller att fastighetsvärden sköter sitt jobb.

Jag är en ond och elak människa.



Vad som är snäppet lite roligare än Svenska Hollywoodfruarna är vissa, möjligtvis feministiska, politikers respons för det hela. De var jätteupprörda och oroliga för svenska folket - i synnerhet kvinnorna -, eftersom vi är helt oförmögna att tänka själva, och därför skulle sitta hemma och få dåligt samvete för att vi inte kunde hålla hemmet sådär snyggt som Hollywoodfruarna. Vi förstår ju inte att de har städerskor som gör städjobbet. Vi är ju så korkade.

Så nu, tyvärr, tack vare TV-programmet Svenska Hollywoodfruar, sitter en hög hemmafruar därute i det svenska folkhemmet och mår jättedåligt för att de inte orkar ta hand om sina 1,7 barn, sin halva Golden Retriver samtidigt som de måste städa sin 4:a på 96,5 kvadratmeter, tvätta sin Volvo och sköta om sin 70% anställning som sjuksköterska... Det är synd om dem, för de förstår inte ens ett så simpelt program som Svenska Hollywoodfruar... Dumma, dumma, Fru Anka, du får oss må så dåligt.

Jag är för övrigt en mycket dålig hemmafru här hemma i min penthouse-våning på Kattrumpan. Det ligger rester efter hunden som vi var hundvakt åt i helgen, jag har inte ens orkat sätta tillbaks vattenkokaren på sin plats i skåpet och jag har fortfarande inte orkat gå med hundarna, fast klockan är nio på morgonen. Jag tänker sitta här i min soffa och läsa skönlitteratur hela dagen, kanske lalla iväg till föreläsningen, om jag inte deltar i den via internet istället - då får jag ju sitta kvar i soffan i alla fall... Och när gubben min kommer hem kanske han får gå med hundarna och laga maten... Undrar vem det är som har det bra egentligen?

Ny: Veckans gåta

Varför ligger det alltid en massa skor i soffan? Tycker husse måhända att det är något fel på skohyllan?

Haunted

Man kan tro att när tentan är över, försvinner tentaångesten. Så fungerar det säkerligen för normala människor. Säkert för alla onormala också, för den delen. Så har det dessutom alltid fungerat för mig, ända fram till nu. Den här tentan har varit värre än någonsin, på alla sätt och vis, varför vet ingen - skulle förmoda att det finns någon outgrundlig anledning i alla fall, det brukar det göra.

Förutom mina våndor om att jag borde pluggat på mer och bättre, eftersom jag varken spikade tentan eller fick briljera avsevärt (och med det menar jag att jag hade tänkt att min käre lärare skulle önska att han kunde ge mig MVG eftersom jag kunde så mycket). Lite fick jag naturligtvis briljera, jag är ju inte dum i huvudet, men det blev inte alls som jag hade tänkt mig. Det sägs att om man har läst på tillräckligt till en tenta så är man inte nervös, jag hävdar motsatsen. Ju mer jag pluggar till en tenta, desto nervösare blir jag; desto mer press på mig själv har jag. Därför är ju lösningen på problemet föga tänkbart, att jag skulle plugga mindre till tentorna.

Men visst, det är ju en trygghet i att veta att man förmodligen kör på tentan, och om man har tur får man ett G.

I min skruvade värld kan jag ha fått allt från underkänt till VG. Men det fanns tre frågor jag inte kunde svara på och jag vet att jag tappat ett par poäng till utöver det. Dessa frågor kan jag givetvis svaret på idag. Klockan fem varje morgon sedan tentan. Det är sant, jag vaknar klockan fem varje morgon med ett mardrömsryck. I huvudet rabblar jag igenom de rätta svaren jag missade på tentan. Stressad. Som om det skulle göra någon nytta nu... ?

Så, To his coy mistress, Penelope (det är i synnerhet denna onda kvinna som väcker mig eftersom min kära föreläsare innan lovade mig att man inte skulle behöva lära sig namn på karaktärerna - nu vet jag i alla fall vem bitchen var gift med) och det trevliga begreppet kenning kommer förmodligen förfölja mig resten av mitt liv.

They will find me and hunt me down...

Veckans gåta

Varför ligger alltid filten ihopknölad i en hög mitt i soffan?

Svar på veckans gåta