När jag blir pensionär...

... och har alldeles obegränsat med tid ska jag också
- stå och obesvärat, skadeglatt och titta på när en parkeringsvakt lappar bilar och vänta på att deras ägare kommer och reagerar.
- stå och prata med de få jämnåriga överlevande som finns kvar framför mjölken på ICA
- öppet sitta och spionera på mina grannar för att få reda på vad som händer i deras liv
- ta med rollatorn till trånga folkfyllda platser och köra på folks hälsenor (detta har jag även tänkt göra den dagen jag har barnvagn)
- spela av mina barnbarn deras veckopeng genom att fuska i poker
- stå och vänta på tidningsbudet varje morgon bara för att kunna rycka tag i den när den sticks in genom brevinkastet

Jag längtar faktiskt lite till pensionen!

Hundtimmen

Jag är en postmodernist, aka kritisk till allt, jag tror att allt är relativt - fast även detta faktum är relativt.

Jag är i synnerhet kritisk mot andra hundägare och deras hundar. De flesta gör fel hela tiden, och det är inte konstigt att hundarna är som de är. Idag lyckades jag pricka in min morgonpromenad under hundtimmen. Jag och de svarta svinen var ute och kastade tennisboll på bastionen vid kattrumpan i vanlig ordning. De får vara lösa under ytterst kontrollerade former. Annars tycker jag inte hundar ska vara lösa, men just mina hundar kan få vara det.



När vi så lämnar bastionen med tennisbollen i Peijas mun kommer en otäck best störtandes mot oss, en kamphund förklädd till Norwichterrier. Mycket obehagligt tyckte mina hundar och reste ragg. Peija tappade dessutom bollen i förskräckelsen, vilket inte upptäcktes förrän vi var hemma. Som tur vad stannade den här gigantiska besten i miniformat tre meter ifrån oss och skällde. Ägaren kan tacka sin lyckliga stjärna för att vi inte befann oss på andra sidan vägen - hundskrället kunde ju lika gärna ha blivit överkört. Inte för jag tyckte om hunden, men döda hundar är inget jag förespråkar. Jag var dessutom minst lika glad som ägaren för att hundskrället stannade. Jag vill inte veta vad som skulle hända om mina hundar fick för sig att den anfallande hunden var ett stort hot mot flocken. Dessutom skulle jag bli skyldig att betala för veterinärkostnaderna, även om jag höll mina hundar kopplade och blev attackerad. Sjuk lag.

Vi mötte totalt fem hundar under promenaden, vilket är irriterande många. Folk får gärna gå ut och gå med sina hundar när och var de vill, men jag föredrar om de undviker att gå där jag tänker gå samtidigt som mig. Oftast vänder folk tvärt på klacken med sina hundar när vi tre kommer marscherandes. Vettigt, tycker jag.

Det var som vanligt en härlig upplevelse när Peija kom på att hon hade tappat bollen. Det är svårt att förklara hur det känns när man i godan ro promenerar i rask takt hemåt och ena hunden plötsligt kommer på att hon ska gå tillbaka, men jag kan härleda känslan till att sitta i sträckbänk. Plötsligt har man 40 kilo i varsin hand som går åt varsitt håll och ingen av dem har lust att stanna och tänka på den saken...

Osköna söndag

Sambon och jag sitter i soffan med varsin laptop i knäet och Nyhetsmorgon på i bakgrunden. Regnmolnen hänger tungt ner över hustaken, man blir dyngsur av bara tanken på att vistas utomhus. Det är söndag. Det är ledigt. Det är otäckt.

Igår räddades min otäcka lediga dag av VB på jobbet med att ringa in mig. Jag behövdes vid två i alla fall, jag kom in vid tio. Han timade in och ringde mitt i min ledighetsångest, just när jag satt i djupa funderingar om hur man skulle tillbringa denna obehagligt innehållslösa dag. Det finns inga gränser för hur lycklig jag är över att ha ett extrajobb, och då är det inte bara ekonomiskt.

Idag blev jag dessvärre inte räddad. Söndagen lyser med sin intensiva närvaro. Finns det något som är värre än att vara ledig en lördag är det definitivt att vara ledig en söndag. En regnig, ruskig novembersöndag. Man kan inte gå och tröstshoppa, vilket skulle vara favoritalternativet. IKEA är naturligtvis fullproppat med barnfamiljer en sån här dag, och hur mycket jag än tycker om barn så är detta naturligtvis inget jag utsätter mig för frivilligt.

Det går bara att längta efter december, då man åtminstone får julpynta och bekymra sig om hur man ska ha råd med julklappar åt allihop...

Bloggtorka

November verkar vara blogg- och soltorkans månad. Börjar undra om solen existerar över huvudtaget, inte för jag vill att den ska skina, jag hör ju till dem som tycker novemberrusk är mysigt. Av någon märklig anledning är det tyst även på bloggarna, varav min knappast är ett undantag.

Jag kanske har blivit för gammal för att blogga helt enkelt.

Mer troligt är det att det beror på att jag blivit farmville-addicted. Dagarna i ända handlar det om att så, skörda och adoptera djur. Inte helt friskt kanske, men jag skyller på att jag håller på att bli gammal. Och att jag inte har någon trädgård att pyssla med. För knappast saknar jag bondelivet.



Födelsedagen blev grymt lyckad. Ett par vänner lyckades dyka upp i fredags, och stackars jag blev hårt trakasserad för att vara oerhört dålig förlorare. Bara för att försöka demonstrera hur dålig förlorare jag var, åkte ett brädspel fram. Jag och sambon plockade dock hem vinsten och mina vänner fick endast beskåda vilken bra vinnare jag var. So long suckers! (Inte för att anklaga någon för att fuska, men vad pysslar Maria och Henrik med egentligen? Jag har ju faktiskt bildbevis på att något inte gick rätt till!)



Lördagen blev ännu bättre. Maten och sällskapet var gott. Presenterna jag fick av alla mina kära var perfekta. Ingen glömde mig (förutom faster, men jag glömde ju henne). Till och med gamle mormor och morfar tog sig till stan till min ära och förgyllde mitt födelsedagsfirande med att höja medelåldern avsevärt. Synd att syster inte lyckats ta sig hit. Hon får väl vara som den goda norrman hon är; sätta sig på en cykel och cykla hit.

Tyvärr var min morfar ovanligt tyst, så jag kan dessvärre inte förgylla mitt blogginlägg med något roligt. Inga New York-historier eller monologer om hur värdelösa politiker och kvinnor är.

Nu är det nog dags att skörda iaf.

Människor är som vin...

...med tiden blir de dåliga surare och de bra godare.

Ingen ålderskris så långt ögat kan nå, dock en åldersnoja. Jag hittar djupa rynkor i ansiktet och inbillar mig att jag håller på att få reumatism och åldersdiabetes... Jag tycker mig ha fått sämre syn, känner mig stel på morgonen och anar en viss tendens till gikt när det är dåligt väder. Dessutom verkar jag uppskatta nyheterna lite mer, samt att överraskningsmoment i tillvaron börjar bli än mer ovälkomna.

Fast jag fick visa leg på systemet i Strömstad, vilket aldrig är fel. Dessvärre skämdes kassören efteråt, vilket aldrig känns bra. Det är bara nio år sen jag fyllde tjugo.

Det är sant, de senaste fem åren har jag börjat känna mig äldre. Jag får, trots att jag ogärna erkänner det, lite småkriser varje år jag fyller år, vilket har pågått de senaste femton åren. Det handlar inte om att jag känner mig gammal, utan jag tycker att tiden börjar gå fortare och fortare. Det känns som man inte hinner med längre, fast man blir bättre och bättre på att planera sin tid och njuta av den.

Frågan återstår då, kommer man bli välbevarad som ett reservavin, eller är man en Gato Negro?

Familjen Grillerfelt i Oslo

Det har gått över en vecka för att återhämta sig och kunna blogga om förra helgens eskapader. Familjen Grillerfelt minus en for till Norge för att hälsa på syster. Naturligtvis fick alla hundar följa med. Det åktes fint i två bilar, Mercedes, som verkar av någon underlig anledning vara det enda som duger för en Grillerfeltare.

När familjen Grillerfelt är ute och reser slösas det naturligtvis inte med tid. Vi gjorde Oslo på 23 minuter, till fots. Slottet, Karl Johanns gate och operahuset avverkades. Vi var till och med uppe och vände på operahuset, 2,3 sekunder ägnades till att kolla utsikten. Ta ett kort och gå ner. Vill man titta på utsikten kan man kolla på kortet efteråt. Vill man lära sig något om byggnaderna kan man googla på det i förhand. Behöver jag säga mer? Kan jämföras med sällskapet vi hade på Kon-Tiki-museet, Bänkts kära vän plus respektive, som behövde två timmar till att ta sig igenom en yta på 59 kvadratmeter. Folk har mycket att lära av en Grillerfeltare.

Hotellet var strålande. Norrmännen var trevliga. Familjen Grillerfelt var mindre trevliga, jag blev kvällens offer och fick därmed utstå mobbingen. Det är aldrig roligt att utses till kvällens offer.

Nu har det även konstaterats varför Norrmännen har två röda gubbar vid övergångsställen. Min teori var att Norrmännen var för dumma för att förstå att man skulle stanna om det bara var en gubbe. Sanningen var inte så långt därifrån, enligt Norges motsvarighet till Vägverket hade statistiken visat att det sker mindre olyckor vid övergångsställen med två röda gubbar. Om det nu är så bra, varför finns det inget annat land som anammat strategin? Min teori är att med hjälp av det två röda gubbarna har norrmännen lyckats komma upp i samma siffror som övriga länder.

Annars gillar jag Norrmän.