Distansierat

Föreläsningen avnjöts i soffan. Att läsa på distans må ha sina nackdelar men får jag sitta i soffan och lära mig saker tänker i alla fall inte jag gnälla. Dock är det svårt att ha seminarium på distans. Man måste trycka på en knapp och visa att man vill säga något och därefter fördelar kursledaren ordet. Jag kan alltså inte sitta och vifta frenetiskt med handen, harkla mig eller bara helt enkelt prata utan att bli tillfrågad längre. Det gynnar inte när man har guldfiskminne och får vänta en kvart på att säga det man har tänkt säga. Men det är svårt att låta bli att förundras över hur praktiskt det är med internet.

Helgen avnjöts med att fira 85-årsdag hos morfar. Det var fantastiskt roligt att träffa den Stockholmska delen av släkten som man dessvärre inte träffar så ofta. Vi träffas så sällan att det hinner bli fler och fler varenda gång. Det är väl visserligen tur att det föds fler än dör i släkten, jag har inte lust att gå på en endaste begravning de närmaste åren.

Min morfar är fortfarande rolig, trots åldern. Han har sina egenheter som vägrar ge vika. Presenterna ska exempelvis sprättas upp med brevkniv varpå pappret viks och sparas. Man kan alltså få tillbaka pappret runt en present så småningom, och har man riktig otur får man tillbaka presenten också. Dessutom har han mögel i källaren.

Idag fyller min oäkta hälft år. Vi blir återigen lika gamla och jag kan äntligen andas ut och låta livet återgå till det normala. Det vankas frukost på sängen, trerättersmiddag samt presenter som sig bör på en födelsedag, och jag ikläder mig rollen som en servil serviceinriktad husfru. Hur jag lyckas med rollen ska vi låta vara osagt, men jag kan tänka mig att en och annan bloggläsare sitter därhemma och garvar när han/hon läser det.

Julegran blir fulegran

Näslundska/Millerfeltska residentets första julgran blev ju som väntat oerhört snygg. En kungsgran som kunde hålla för två katter á 4 och 2 kg samtidigt utan att grenarna gick av. Mattis var nog gladast av alla för granen, han satt där bakom om smög på oss andra och flög ut med ett stridsrop i tappra försök att skrämma ihjäl förbipasserande. Annars satt han och slog på julgranskulorna som små boxbollar. Granen välte fyra gånger och fick stagas upp med hjälp av snören så vi skulle slippa torka upp julgran från golvet varje morgon.

Så här fyra veckor efter jul kan det vara svårt att komma ihåg varför man skulle ha julgran. Den har stått avklädd och mörk i en vecka nu, barrar riktigt ordentligt och är inte ens intressant i egenskap av kattleksak. Den svåra biten var alltså att bli av med den eftersom hyresvärden av någon outgrundlig anledning inte kan ta hand om den. Jag har alltså fått montera ner den. Det skulle ha varit tämligen enkelt om vi nu talat om en plastgran, men eftersom detta alltså är en riktig gran har jag fått gå loss med sax och fogsvans. Numera förvaras granen i en sopsäck med undantag för det sista av stammen, som står kvar lite snyggt i julgransfoten.

Det är nästan alltid roligt med julgran.

Så var vi tillbaka igen...

Efter ett ytterst obefintligt bloggande de senaste två månaderna är jag återigen tillbaka till att berika internet med mina fantastiska blogginlägg. Jag har inte saknat bloggen ett dugg, och anledningen till att jag är här beror enkom på att jag är skyldig världen detta.

Detta är en oerhört ledig dag. Alla mina betyg är klara, nästa kurs börjar imorgon och jag har slitit hela helgen på Pensionatet Pärlan. Det är otäckt att vara ledig. Jag har helt plötsligt tid att sitta och titta på snön som vräker ned utanför, vilket jag tillåter eftersom det är januari och då får det snöa. Jag har även möjlighet att bida min tid till att störa mig på husbygget utanför. De har kommit en bit, har börjat få upp husgrunden, - samt en gigantisk lyftkran som förpestar min tillvaro ytterligare med att vara ful och lysa på natten. Förutom att det är fult irriterar jag mig på ljuden. Jag tycker inte om att höra folk arbeta, ska de nu absolut göra det får de göra det så jag slipper höra eländet. Det är därmed oerhört svårt att inte skratta hånfullt och skadeglatt åt byggarbetarna som traskar runt i snön och kämpar mot vädrets makter för att få sitt jobb gjort, inte för att jag försöker låta bli att hånskratta, men...

I övrigt har det inte hänt mycket med livet. Det har blivit ett nytt år, vilket kommer förnekas in i det sista eftersom det innebär att jag fyller 30 år detta år. Eftersom detta faktum är så fantastiskt otroligt borde det inte kunna hända, och därför har jag mycket svårt att det överhuvudtaget kommer att ske.

Efter två månaders tid i villfarelse har jag förutom inte bloggat inte heller tränat, vilket satt sina spår. Jag förnekar även detta och har snörat på mig löpskorna - som ser alldeles för oanvända ut - för att ge mig ut på löpturer innan sommaren kommer och folk upptäcker att den där tjocktröjan faktiskt inte var tjock utan tunn och jag har alldeles för mycket fett under.

I övrigt finns inget nytt att rapportera, förutom det att bloggen kommit igång igen, och uppdateringar kommer ske mindre sporadiskt framöver.