... är en fråga som de senaste dagarna ofta återkommit i mitt stilla sinne. Ibland säger jag det även högt, både för mig själv eller i sällskap av mina kära kollegor. En del kollegor försöker till och med svara på min fråga, varför de försöker göra det har jag ingen aning om, det kanske är någon kriminalvårdargrej det där; att spekulera kring frågor man inte har en aning om och som i övrigt är helt omöjliga att besvara. Det är för mig ännu oklart hur och varför detta beteende fått fäste inom kriminalvården. Kanske är det för att vi ständigt få stå till svars för andras beslut hela tiden? Kanske beror det helt sonika på att vi tillbringar dagarna med att fördriva tiden med att prata med varandra om så oviktiga saker som möjligt. Så här kan en konversation låta på min arbetsplats:
Jag: Hm... undrar varför jag tvättade min mobiltelefon...?
Kollegan: Jag har loggat in på datorn fyyyra gånger i dag, och det har bara gått en timma!
Jag begrundar hans ord en stund och skakar sedan på huvudet.
Jag: Den blev ju ren i alla fall...
Kollegan: ... jag har loggat in, kollat mailen, loggat ut, tittat en stund...
Jag: ... fast mobilen funkar ju inte... det står Download på displayen, sen händer inget mer...
Kollegan verkar sitta och funderar lite. Det är för mig okänt om han faktiskt resonerar kring mitt problem eller bara försöker tänka ut något nytt att prata om. Vi sitter tysta en stund.
Jag: Det kanske är något kretskort som blev skadat?
Kollegan reser sig upp, går in på kontoret och loggar in en femte gång, trots att klockan bara är nio på morgonen.
Det är roligt på mitt jobb.
För att återgå till bakgrundhistorien om varför min telefon dött "stora-våt-döden" så beklagade jag mig häromdagen för en av mina närmaste vänner som påpekade att sånt faktiskt alltid verkar hända just mig. Till en början försökte jag låtsas oförstående, men efter en snabbscanning av minnet inser jag fakta; min historia med mobiltelefoner är mycket innehållsrik. Så här har mina mobiltelefoner dött:
Mobiltelefon 1, en motorola; dog efter det att jag kastat ut den tre gånger från ett fönster på andra våningen. Jag var inte arg, dock full, och ville kolla hur mycket den tålde egentligen.
Mobiltelefon 2, en Ericsson av modell bortglömd - tegelsten med gul plast; dog en naturlig mobildöd; utslitet batteri.
Mobiltelefon 3, Ericsson av dyrare modell; blev uppäten av morsans och farsans Golden Retrivervalp - TVÅ GÅNGER - då den överlevde första attacken men dock två veckor senare av en mer massiv monsterattack av samma hund under liknande omständigheter som första. Det allra bästa i denna historia är att telefonen endast var fyra dagar gammal vid första attacken.
Mobiltelefon 4, en Nokia 3210: lever än och får för tillfället agera som överlevnadstelefon, batteriet är dock slut och jag måste trycka på displayen för att jag ska kunna se vad som står på den.
Mobiltelefon 5, återigen en Motorola av modell väldigt mycket plast: lever än, blev dock ratad på grund av utseendet.
Mobiltelefon 6, en Sharp - inköpspris 5500:- ; överlevde en resa från instrumentpanelen ut genom fönstret i 30 km/h, dog dock i min handväska efter det att NÅGON spillt en drink i väskan. (Jag kommer i alla fall ALDRIG erkänna att det var jag som gjorde det)
Mobiltelefon 7, en Samsung: det är denna telefon som blivit tvättad i tvättmaskin. Ja, av mig.
Kan ni se ett mönster? Det kan inte jag, jag är helt säker på att detta är helt normalt och är något som vi alla kan uppleva under en period av tio år. Jag är helt säker på att nästa telefon kommer att hålla i evigheter!
För att återigen återgå till frågan och denna gång faktiskt även försöka svara på den; Jag har en, enligt mig själv, hållbar teori. Jag tror nämligen att detta var ett så kallat Freudianskt misstag (eftersom jag gärna brilljerar med mina kunskaper inom psykologin lägger jag in dessa väl beprövade och erkända terminologier); jag menar alltså att jag hela tiden innerst inne hoppats på att min mobil ska gå sönder så att jag kan få köpa en ny - detta på ett undermedvetet plan - och därför sett till att min mobil dött en så pass dramatisk död att den inte har en chans att återuppstå...
Eller så ville jag helt enkelt få den ren.
Jag: Hm... undrar varför jag tvättade min mobiltelefon...?
Kollegan: Jag har loggat in på datorn fyyyra gånger i dag, och det har bara gått en timma!
Jag begrundar hans ord en stund och skakar sedan på huvudet.
Jag: Den blev ju ren i alla fall...
Kollegan: ... jag har loggat in, kollat mailen, loggat ut, tittat en stund...
Jag: ... fast mobilen funkar ju inte... det står Download på displayen, sen händer inget mer...
Kollegan verkar sitta och funderar lite. Det är för mig okänt om han faktiskt resonerar kring mitt problem eller bara försöker tänka ut något nytt att prata om. Vi sitter tysta en stund.
Jag: Det kanske är något kretskort som blev skadat?
Kollegan reser sig upp, går in på kontoret och loggar in en femte gång, trots att klockan bara är nio på morgonen.
Det är roligt på mitt jobb.
För att återgå till bakgrundhistorien om varför min telefon dött "stora-våt-döden" så beklagade jag mig häromdagen för en av mina närmaste vänner som påpekade att sånt faktiskt alltid verkar hända just mig. Till en början försökte jag låtsas oförstående, men efter en snabbscanning av minnet inser jag fakta; min historia med mobiltelefoner är mycket innehållsrik. Så här har mina mobiltelefoner dött:
Mobiltelefon 1, en motorola; dog efter det att jag kastat ut den tre gånger från ett fönster på andra våningen. Jag var inte arg, dock full, och ville kolla hur mycket den tålde egentligen.
Mobiltelefon 2, en Ericsson av modell bortglömd - tegelsten med gul plast; dog en naturlig mobildöd; utslitet batteri.
Mobiltelefon 3, Ericsson av dyrare modell; blev uppäten av morsans och farsans Golden Retrivervalp - TVÅ GÅNGER - då den överlevde första attacken men dock två veckor senare av en mer massiv monsterattack av samma hund under liknande omständigheter som första. Det allra bästa i denna historia är att telefonen endast var fyra dagar gammal vid första attacken.
Mobiltelefon 4, en Nokia 3210: lever än och får för tillfället agera som överlevnadstelefon, batteriet är dock slut och jag måste trycka på displayen för att jag ska kunna se vad som står på den.
Mobiltelefon 5, återigen en Motorola av modell väldigt mycket plast: lever än, blev dock ratad på grund av utseendet.
Mobiltelefon 6, en Sharp - inköpspris 5500:- ; överlevde en resa från instrumentpanelen ut genom fönstret i 30 km/h, dog dock i min handväska efter det att NÅGON spillt en drink i väskan. (Jag kommer i alla fall ALDRIG erkänna att det var jag som gjorde det)
Mobiltelefon 7, en Samsung: det är denna telefon som blivit tvättad i tvättmaskin. Ja, av mig.
Kan ni se ett mönster? Det kan inte jag, jag är helt säker på att detta är helt normalt och är något som vi alla kan uppleva under en period av tio år. Jag är helt säker på att nästa telefon kommer att hålla i evigheter!
För att återigen återgå till frågan och denna gång faktiskt även försöka svara på den; Jag har en, enligt mig själv, hållbar teori. Jag tror nämligen att detta var ett så kallat Freudianskt misstag (eftersom jag gärna brilljerar med mina kunskaper inom psykologin lägger jag in dessa väl beprövade och erkända terminologier); jag menar alltså att jag hela tiden innerst inne hoppats på att min mobil ska gå sönder så att jag kan få köpa en ny - detta på ett undermedvetet plan - och därför sett till att min mobil dött en så pass dramatisk död att den inte har en chans att återuppstå...
Eller så ville jag helt enkelt få den ren.
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar