Spelängel

Idag vann en snubbe på TV 200.000 kronor på en Trisslott. Han såg besviken ut, naturligtvis. Ska man ändå vinna pengar ska man ju vinna miljoner, hur ofta får man den chansen igen liksom? Jag menar, 200.000, vad är det? Jag har mer än så i studieskulder och bostadslån, även om snälla CSN har avskrivit en del av mitt lån (tack för dem 24.000 kronorna staten!).

Själv kommer jag aldrig vinna någonting. Detta säger jag inte för att jag är så pessimistiskt lagd, utan jag vet att det är så eftersom jag aldrig spelar. Jag köper inga lotter, jag spelar inte poker online eller roar mig med BlackJack på krogen. Spelängeln har drabbat mig. Så fort jag står där på Konsum och tänker tanken på att köpa en lott säger en liten röst på min vänstra axel att det bara är slöseri med pengar. Skulle det vara en vinstlott jag lyckas få tag på, handlar det om astronomiska belopp som 25:-, eller rent av 50:-, men då ska man jäklar i mig ha tur.

Att jag inte spelar på krogen beror på många olika anledningar. Dels är jag måhända ännu mer mattegeni på fyllan än i nyktert tillstånd, men det hjälper inte. Jag är fortfarande en nolla i huvudräkning. Dessutom är croupiererna ett otäckt släkte, då de blir så fruktansvärt arga när jag spiller min drink på deras kortlek. Big deal? De har ju hur många kortlekar som helst!!

Det finns naturligtvis många orsaker till att speldjävulen inte har en chans hos mig. Dels är jag oerhört snål, och tycker att 25:- för en trisslott är fruktansvärt mycket pengar. Dels är jag en, som jag möjligtvis tidigare nämnt, fruktansvärt dålig förlorare. Detta i kombination med snålhet gör att jag hatar att förlora pengar. Ingen risk för att jag blir spelberoende i alla fall... eller miljonär heller för den delen...