Julklappar

Om det är någon som undrar, så var det inte särskilt ekonomiskt att handla julklappar i sista minuten. I panikstressen fungerar inte förnuftet särskilt tillfredsställande, utan man köper det första bästa som vederbörande önskat sig; kosta vad det kosta vill. Ergo: tomt på kontot.

Själv är jag nöjd med julklapparna jag fick. Med tanke på att jag bara önskade mig tallrikar (åh vad roooligt) fick jag mycket annat som jag outtalat önskat mig. Jag får gå och köpa mina gamla jäkla tallrikar för mina egna pengar.

I övrigt kan man ju fråga sig varför man ska köpa en massa märkliga smakupplevelser till dem man inte känner alldeles för väl. Jag menar, om man nu gillar kardemummakaffe så mycket att man själv måste dricka det ett par gånger i veckan, kan jag väl förstå att man vill att andra ska få ta del av denna fantastiska produkt. Men om man nu inte ens smakat det själv, varför tror man att andra vill ha det? Att köpa strutskorv till något som inte ens är särskilt förtjust i kött - och då står i synnerhet korv extremt långt ned på favoritlistan av köttprodukter... eller jordgubbschampagnemarsipanchoklad till någon som vägrar marsipan- och körsbärslikörbitarna i aladdinasken?

Ja, otacksam är mitt mellannamn.

Jag föredrar julklappar där det är tydligt att man åtminstone försökt tänka efter när de inhandlats. Och jag tänker sitta och vara oförskämt nöjd med julklapparna jag fick i år. Herregud vad jag måste varit snäll. Tomten gillar mig starkt.

Snart är det nytt år. Jag ska lova något riktigt bra i år. Typ att jag inte ska äta strutskorv på hela 2009.

Nu är jag mätt på jul

Jag som normalt inte är alldeles överförtjust i kött, tenderar att plåga min stackars kropp med just detta bestialiska livsmedel varje jul. Skinka - blä, prinskorv - lika äcklig som all annan korv, fast dyrare, köttbullar - okej, köttbullar är faktiskt gott, sylta - euuuuuwwww... vill inte veta vad som är i, revben - mmmmm... Trots att inget alltså är särskilt gott proppar jag i mig kött och även annat gott som faktiskt är gott, så att jag mår konstant illa och är så törstig att jag skulle kunnat rädda folk från en tsunamikatastrof (okej, det var ett lågt skämt) . Detta gärna två dagar i rad. Idioti?

Tur att det långtråkiga julen avslutas med en annan dag. Det är den dagen folk som tycker om att gå ut på juldagen är bakfulla. Vilket alltså inte inkluderar mig. Har aldrig inkluderat mig. Hysteri och långa krogköer med apfulla människor tilltalar inte mig. Dessutom började jag jobba klockan åtta på annandagen.

Lika bra att jag missar rean dessutom, eftersom jag ändå inte har fått någon lön från något annnat än CSN. Fast jag skulle nog behöva lite kläder. Har uppenbarligen inga. (Hur min garderob och samtliga tvättkorgar kan vara proppfulla övergår mitt förstånd)

Nu ska jag gå den plågsamt roliga sista kvällspromenaden med hundarna innan jag (det är tantvarning på mig) går och lägger mig. Klockan elva på kvällen.

En god vit jul

Juldag. Det ligger 0,02 millimeter snö på marken. Det är nästan så man kan kasta snöboll, bara man ser snön. Jag är nöjd ändå. Snö uppskattas ändå bara visuellt från min sida. Hundarna dock kommer förväntansfullt ställa sig mitt på den lätt vita gräsmattan och förvänta sig att matte ska sparka upp snö åt dem.

Igår var det alltså julafton. Den firades naturligtvis på anstalten i Kalmar, tillsammans med andra julhatande människor och annat löst folk. Vi fick julmat och skumtomtar. Skumtomtar fick figurera både som frukost, lunch och mellanmål. Sen mådde jag inte bra.

Julaftonskvällen tillbringades med La Familia. Vissa kallar sin familj för det, min familj ÄR det. Vi lyckas träta om det mesta. Kvällen började med diskussioner om vem som skulle vara jultomte. Vi diskuterade även vilka som var telefonfobiker i familjen, och varför de i så fall var det. Detta var svårt att diskutera utan att bli osams och kalla varandra för socialt dysfunktionella. Vi har det så trevligt när vi träffas i min familj.

Något annat som är lite intressant är att alla våra respektive får smeknamn, mer eller mindre smickrande. Oftast mindre. Personer som Birk, Loudie, TurboJosef, Bräckan, Immeln, KuuuRti och Chefen har figurerat eller figurerar i vår familj.

Vi avslutade kvällen med att bli osams vid ett sällskapsspel.

Adventljusstakarnas vara

Status: Barrlös och Bengtlös

Nu är Gula Faran tillbaka på alla två nypumpade däck med länkad kedja, gulare än någonsin - snabbare än någonsin. Dessvärre hjälpte inte detta när jag skulle bege mig hem till de nordligare breddgraderna i 15 sekundmeter motvind efter en elva timmar lång arbetsdag. Eftersom jag och min ilska är något irrationell fick jag alltså på hemfärden tillfälle att irritera mig på att människor fortfarande, trots att det är 2008, envisas med att sätta upp de v-formade eladventljusstakar i sina fönster(nu gjorde jag mig väl osams med 90% av Sveriges befolkning). Dessa vedervärdiga prydnader är ungefär lika tacky som prydnadsgranar i plast - i synnerhet de blå.

Idag fick jag en kotte i huvudet när jag var ute med hundarna. God jul på mig och alla andra som naturen hatar.

Rädda skåningen - död eller levande!!

Inte ett enda barr har kommit in i lägenheten än... Det ser ut som om denna jul kommer bli granlös. Den är i alla fall Bengtlös, han for nämligen till Karlstad idag. Så nu sitter jag här ensam, och har svårt att förneka det faktum att det är julafton om tre dagar. Jag har åtminstone tänkt tanken på att köpa julklappar. Jag har ingen plan på när än, förhoppningsvis får jag ett par extratimmar från jultomten i julklapp som jag kan ägna till att göra det. Mycket troligt att det kommer att hända.

Någon i familjen som önskar sig något man kan köpa på Maxi i år?

Fick häromdagen ett mail angående ett ämne som starkt berört mig. Jag tycker det var så viktigt att ALLA får se det, så jag lägger ut det på bloggen så ni, mina cirka 70 trogna läsare också får chansen att hjälpa:

JORDBÄVNING I SKÅNE - DIN HJÄLP BEHÖVS!
NU HAR DEN GLOBALA UPPVÄRMNINGEN ORSAKAT JORDBÄVNING I SKÅNE!

Tisdagen den 16 december slog katastrofen till med full kraft i Skåne. Med epicentrum utanför Bo Olsson i Tomelilla skakade en kraftig jordbävning med magnituden 4.7 på Richterskalan hela Skåne. Tusentals skåningar väcktes ur sin nattsömn de så väl behöver. Många var hungriga efter att inte ha ätit på hela natten.

Din hjälp behövs omedelbart.
Skåningen är en mycket känslig individ, särskilt nu inför julen. Många skåningar kommer lida oerhört om de inte får luad ål, gröd och kalkon med sviskon till jul. Läkare har redan sett naveldjupet minska hos vissa skåningar i särskilt utsatta områden.

Skänk 1500 kronor till konto bifogat nedan. Denna blygsamma summa kan ge skåningarna en trygg tillvaro under julen som de så väl behöver. Se exempel nedan.
1500 kronor ger tre skåningar:
· snaps till julbordet
· extra grädde i ris á la Maltan
· extra fet ful-fiskad ål
· specialimporterade äpplen till äpplekagan
· filtar till soffan, för eftermiddagsluren

Öppna ditt hjärta, och plånboken, och börja skänk NU!

DU KAN RÄDDA EN SKÅNING TILL JUL!

Skånsk jordbävningshjälpskonto 90 1950-555

Jag har även hört att det är flera här uppe i Småland känt av jordbävningen, jag tycker därför det är viktigt att ni som har svåra psykiska men av denna otäcka, traumatiska händelse, ringer detta journummer: 0771-191919. Det går även att ringa detta nummer om man mår dåligt och lider med skåningarna. Glöm ej att slå landsnumret innan telefonnumret, som sig bör när man ringer utomlands.

Bifogar även starka katastrofbilder från jordbävningen. Jag varnar känsliga läsare för att scrolla ned.

Julefrid

Det är oerhört lång tid kvar till jul. I min värld i alla fall. I andras världar är det 6 dagar kvar, och de går runt och har panik över att de inte har köpt alla julklappar än. Det har inte jag heller. Jag har, om man ska vara nogräknad, inte köpt en enda än. Jag har inte heller vare sig råd eller tid att köpa några heller. Därför låtsas jag att det är jättelångt till jul. Det är ett oerhört bra sätt för att förneka det som kommer att hända: att mina nära och kära kommer få kassa julklappar och jag kommer att bli alldeles deprimerad för att julen tog slut så fort.

Jag har inte heller köpt någon gran. Det måste man ha. Det är fint, det luktar gott och katterna tycker det är roligt. Det är dock mindre roligt att vakna på nätterna av att katterna lyckats få ner en julgranskula som inte helt ljudlöst slås runt på golvet. Men man skrattar gott åt dem när de försöker få ner julgranskulorna, de sitter på bakbenen och ser ut som om de slår på en boxningspåse. Det händer att den välter. Det är inte lika roligt, i synnerhet inte om den välter över mig när jag sitter i soffan. Speciellt inte när det var dagen innan jag skulle slänga ut den, vilket innebar att den barrade som aldrig förr. Satan, vad arg jag var.

Varje gång jag går till och från jobbet förgylls min glada dag med en riktigt vidrig och avskyvärd konstinstallation i väktarkuren utanför som ska symbolisera julstressen. Det är en mycket vacker gran som de har satt på en roterande skiva som snurrar granen jättefort och i bakgrunden hör man fina traditionella julsånger som de har lagt på några tackiga technotrummor på. Vill man uppleva hur det är att få en släng av destruktivitet och slå in alla rutor samt hänga sig själv i trädet bredvid i sina egna sönderslitna klädtrasor, ska man absolut gå dit och titta.

Funderar på att slå sönder elverket som tillför elektricitet till detta vidriga monument... Aaaarggghh!!

God jul!

Kollektivt är kul

Den gula faran, med andra ord min cykel, ansåg att det trampades alldeles för mycket och poängterade med att låta kedjan gå av på mitten. Detta innebar till min stora skräck att det enda alternativ som finns för mig är kollektivtrafiken. Att åka kollektivt innebär att sätta sig på en bakteriehärd, åka sju kilometer på 25 minuter - som för övrigt tar 15 minuter att cykla - och dessutom få betala multum för detta ytterst obehagliga förfarande.

411 är den enda buss som stannar utanför högskolan. Den tar, som jag tidigare nämnt, 25 minuter. Bussen påbörjar sin tur här ute på vischan, vilket kan innebära att de långsamma chaufförerna tar 10 minuter på sig att ta sig hit, de snabba behöver bara 2 minuter (varav det sistnämnda är mer logiskt och förklarligt än det förstnämnda). Detta innebär att varje gång man ska åka med bussen 1, hinner man inte med den; 2, man får springa och därmed få bemöta en mycket sur och grinig gubbe till busschaufför; 3, man får gå till nästa busshållplats för att slippa dö stora frysdöden eftersom det tar en kvart innan bussen kommer.

Häromdagen, då jag fick springa för att hinna med bussen, var den griniga gubben om möjligt ännu grinigare. Han hade inte tålamod att vänta tills alla tanter satt sig ned, vilket innebar att det välte en stor och bastant tant över mig. Det tog en kvart för henne att resa sig upp och fick göra dagens goda gärning genom att hjälpa henne upp (okej, årets goda gärning). Den griniga gubben hade dåligt samvete och tanten skämdes. Om-kullektivt.

Igår, när jag skulle till jobbet, kunde jag lyxigt nog åka snabba 402:an in till stan. Den kan ta 11 minuter om man har tur. Igår hade jag inte tur. Den kvinnliga busschauffören, som förvisso var trevlig, hade inte alla bussarna i båset. Vid varje busshållplats hon var tvungen att stanna på öppnade hon dörrarna 2-3 gånger innan hon kunde åka vidare. Detta innebar att det tog 3 minuter vid varje stopp. Vissa passagerare tyckte detta var roligt och skrattade skadeglatt. Själv var jag bara arg (alla motsättningar som sker på morgonen innan 10.00 gör mig arg). Jag kom för sent.

I söndags genomfördes Operation Ta-Sig-Till-Vischan-Med-Två-Stora-Hundar-På-En-Buss. Som väl var fick jag hjälp av världens finaste Bengt, annars hade projektet varit ogenomförbart. Klockan 21.07 en söndag efter en lång arbetsdag skulle operationen genomföras, allt skulle ske på en vanligtvis relativt tom buss. Jag hade dock missat att bussen förmodligen körde i anslutning med inkommande tåg, vilket alltså innebar att bussen var fullproppad. För er som inte har någon koll ska jag även tillägga att dessa två hundar är av modell större. Den ena av dem har aldrig tidigare åkt buss. Denne fann sig dock tillrätta i ett säte längst bak i bussen och blev därmed även föremål för muntra leenden och skratt. Dumma hund. Dumma passagerare. Jag var lite orolig att busschauffören skulle komma och kräva hel biljett för hunden. I synnerhet eftersom de fick åka gratis. Det finns snälla busschaufförer. Fast de flesta av dem är onda, vilket är naturligt eftersom det bara är djävulens undersåtar som kan köra djävulens påfund: kollektivtrafiken.

Medan jag sitter och väntar på inspirationen

Nu så här, när det lackar mot jul, visar sig tydligt det faktum att tiden är en bristvara. Av någon anledning tycker jag alltid att jag varken har tid till att plugga eller till fritid, eftersom jag ägnar min fritid till att försöka plugga. Nu, när jag kommit igång med att leka kriminalvårdare igen, går stor del av min fritid åt till att håva in cash. Tiden bara rinner iväg...

Alldeles för ofta så går den tid jag avsatt till att plugga åt till att sitta och invänta inspiration. Det är exakt det jag gör nu i skrivande stund. Egentligen borde jag gå och hämta ett par böcker i bokhyllan, men den senaste timmen har det legat en stor, fet, svart panter på min mage och sovit, så jag har inte haft hjärta till att resa mig upp (blev lite väl många anatomiska metaforer i den meningen). Istället fördriver jag tiden, innan inspirationen dyker över mig (vilken den förmodligen inte kommer att göra), med att blogga lite.

Attans, nu gick katten ner... Vad ska man skylla på nu?

Kanske man skulle städa lite? Det behövs ju faktiskt. Det är ju stökigt så det förslår här, jag har ju knappt varit hemma de senaste två veckorna, så Pantern och Tigern Tozz har stökat ned med besked.

Annars måste nog hundarna gå ut. Igen.

Kanske man skulle ta och gå och träna? Det där träningskortet kostar mig ju faktiskt en hel csn-årslön i månaden. Känns det som i alla fall.

Fortfarande ingen inspiration. Nu kan jag åtminstone bocka av blogg på min "to do"-lista.

Det här med svenskat....

Idag damp det ner en lapp i brevlådan från hyresvärden, där det stod att löst material, som till exempel sopor, inte får vistas i trappuppgången. Jag blir också trött på sånt, när det löst material uppehåller sig i trappuppgången. Måste de hänga precis utanför? Det borde finnas någon slags fritidsgård som kan sysselsätta allt löst material, som soporna, för att de inte ska vistas i trappuppgångarna.

Det är tur när hyresvärdarna har problem med svenska språket, så att de annars hemska tråkiga lapparna blir roliga. Det är inte bara hyresvärdar som tycker det är svårt att skriva. Här är några exempel på underhållande skyltning:

Ingen parkering förbjuden
(utanför en Shellmack)

Vi utför rost och plåtskador billigt
(Bilverkstad)

Jag är sjukdom, kommer morgon
(Frisör i Stockholm)

Jämna pengar underlättar växlingen
(högskolecaféet i Stockholm)

Morgondagen inställd pga bristande intresse
(Medborgarskolans foajé)

Para er tre och tre i liftkön. Se upp så inga klädesplagg fastnar i liften
(skidliften i Sunne)

Vid köp av klockarmband, gratis påsättning
(loppmarknad)

Vi ska vara tacksamma att svensklärarna genom tiderna inte lyckats lära alla svenska, för vad skulle vi skratta åt då?

Fight fire with fire

Jag missunnar ingen någonting, men ibland kan jag bli lite avis på Kapten Å för att hon har ett så bra yrke. Inte av den anledningen att hon får jobba med brandmän hela dagarna, utan av den anledningen att det finns så passande idiomer och språkliga uttryck som hon kan slänga sig med. Detta insåg jag häromdagen när vi lunchade ihop och hon berättade att en brandstation hon sökt till verkade ha lite bråttom med rekryteringen.
"Man kan tro att de har eld i baken", sa jag.
"Ja, det verkar onekligen brinna i knutarna" svarade Åsa.

Hon brinner verkligen för det hon håller på med. Hon blir eld och lågor så fort hon pratar om det. På hennes jobb kan de dessutom säga saker som "Ingen rök utan eld", "han har bränt sina broar" eller "Ur askan i elden". Jag menar, på vilket jobb kan man göra det? Som kriminalvårdare kan man bara slänga sig med saker som "fängslande roligt" (vilket det sällan är) eller "jag är dömd att misslyckas" (vilket knappast är passande).

- För övrigt är jag upptagen med Kärleken, skola, jobb och alldeles för många dödsfall inom släkten.