Ja, vad säger man?

Alltså, bloggar folk fortfarande? Det känns så himla 2006, liksom. Och vem läser bloggar nu för tiden? Och varför bloggar man? Varför bloggar jag? VARFÖR i hela friden får jag för mig, tre år efter senaste inlägg att skriva ett nytt? Har jag tid? Nä. Ville jag? Jo. Det var väl det. Jag ville tillföra världen lite dålig ironi igen, kände jag, det var det jag ville. Eller så ville jag bara skriva av mig. Jag bara läser och läser och läser nuförtiden, och alla ord dämmas upp inom mig - de behövde komma ut! Jag hade därmed två alternativ, antingen skriva på barnens blogg som jag gav upp för över ett år sedan, eller den här. På något sätt kändes det som att barnen hade blivit alldeles för stora för att bloggas om, i alla fall Alva. Man måste väl tänka på sånt, nu? Bättre är det kanske att gå tillbaka till mina ovärdeliga krönikor, som faktiskt en gång i tiden uppskattades. På den tiden då folk läste bloggar. Eller är det bara jag som slutat läsa bloggar? Nåväl, vi får väl se huruvida det blir fler inlägg framöver eller inte. Jag har ju inte tid att blogga egentligen, bara lust. Det sista jag behöver just nu är att tillföra något ytterligare på min att-göra-lista. Det ligger en tjock bok om religion och litteraturhistoria som bara väntar på att bli läst, två ungar som vill bli lekta med (de är naturligtvis först på min prioriteringslista, det bara blev i den här ordningen. Mest kanske för att boken går att bocka av, men mina barn blir aldrig färdiglekta), en rättningshög som behöver rättas, en lägenhet som behöver städas, en gigantisk hög med tvätt som behöver tvättas, osv. Ni vet, den där gamla vanliga att-göra-listan vi alla går och dras med. I synnerhet vi småbarnsföräldrar (god bless us). Nu ska jag göra något annat. Något vettigt.