Fem små ulltossar...

Fem arga tigrar kravlar runt i i en kartonglåda här hemma. De fräser och skriker högt och är nog det sötaste jag någonsin sett. Stackars Tozz vill knappt kliva ner hos bestarna och tittar vädjande på mig för att jag ska hjälpa henne. Det kan jag ju inte, förstås. De fyller bara två veckor imorgon, än har de inga tänder så att de kan tugga i sig den mat jag har att erbjuda. Om två veckor kommer jag istället ha fem galopperande tigrar här hemma. Mycket spännande, ska det bli.

Idag hade vi uppsatsseminarium i skolan. Jag kom dragandes med min gamla Strindberg; "Svält, lyx och drömmar. En studie av mat och dryck i Röda rummet" heter mitt verk. Jag är lite stolt, måste jag erkänna, för jag tycker den är riktigt bra. Nu inbillar jag mig att jag ska skriva en bok i ämnet, men det är nog lite överkurs... Jag har i alla fallt gått och blivit alldeles överförtjust i Strindbergs författade verk; ej i hans person bör tilläggas. Han är inte överskattad, snarare underskattad, och jag tänker här med ett citat visa på varför:

"Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, lkättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på skepssbrobåtarne, illuminerade i fönstren på stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger. Och därifrån kom vinden, och hon gjorde samma färd tillbaka genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötullen, utmed Siklön, gick in bakom Hästholmen och tittade på sommarnöjena; ut igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd och rusade av utmed södra stranden, kände lukten av kol, tjära och tran, tornade mot Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en vägg. I detsamma öppnades väggen av en piga, som just rivit bort klistringen på innanfönstren; ett förfärligt os av stekflott, ölskvättar, granris och sågspån störtade ut och fördes långt bort av vinden, som nu, medan köksan drog in den friska luften genom näsan..." (bilden av Mosebacke är målad avWerona Seitaneva, den var så fin att jag tog mig friheten att lägga in den i min blogg och förhoppningsvis samtidigt kunna göra lite reklam för konstnären)

Jag tror inte det är möjligt att skriva vackrare än så här... Vilken fantasi! Vilken fantastisk idé att låta vinden visa vägen i Stockholm! Ge honom ett Nobelpris!

Nu ska jag titta på Sommartorpet!