Solbrännan svider i sommarkvällens skymning...

Jag for ut till Bergaviksbadet redan klockan tio i dag för att lapa sol. Molnen som svävade över mig ignorerades in i det sista - ända tills jag kunde konstatera att det förmodligen inte skulle bli mer sol under några timmar framöver. Hemma konstaterade mamma att jag blivit i röd i ansiktet av solen. Jag fnös föraktfullt åt henne: "- Pfff jag har inte bränt mig! Jag bränner mig AAAALDRIG!". Det är sant. Jag bränner mig verkligen aldrig. När människor omkring mig beklagar sig över sin pigmentfattiga hy skryter jag över mitt starka pigment och glömmer sällan att berätta ett jag bränt mig endast en enda gång i mitt liv och då var det på näsryggen när jag var tolv år gammal. Så: "- Nej, jag bränner verkligen aaaaldrig, du är bara anvundsjuk för att jag har så mycket pigment!" underströk jag åter igen för min mor och kände därefterförsiktigt på min rygg... hmm... vad klänningen skaver... det nästan svider. Jag har i alla fall absolut INTE bränt mig, eftersom jag aldrig bränner mig... Nähä då, inte jag inte...

Jag är nog bara lite röd. Jag kan bli det ibland. Ytterst sällan, men det händer. Det här är nog en sån gång. Jag har ju solskyddsfaktor. På sololjan. Solskyddsfaktor 4. Kokosnötsolja, 80-tal, men luktar fantastiskt nostalgiskt. Jag kan ju ha sånt, eftersom jag aaaaldrig bränner mig.