Kollektivt är kul

Den gula faran, med andra ord min cykel, ansåg att det trampades alldeles för mycket och poängterade med att låta kedjan gå av på mitten. Detta innebar till min stora skräck att det enda alternativ som finns för mig är kollektivtrafiken. Att åka kollektivt innebär att sätta sig på en bakteriehärd, åka sju kilometer på 25 minuter - som för övrigt tar 15 minuter att cykla - och dessutom få betala multum för detta ytterst obehagliga förfarande.

411 är den enda buss som stannar utanför högskolan. Den tar, som jag tidigare nämnt, 25 minuter. Bussen påbörjar sin tur här ute på vischan, vilket kan innebära att de långsamma chaufförerna tar 10 minuter på sig att ta sig hit, de snabba behöver bara 2 minuter (varav det sistnämnda är mer logiskt och förklarligt än det förstnämnda). Detta innebär att varje gång man ska åka med bussen 1, hinner man inte med den; 2, man får springa och därmed få bemöta en mycket sur och grinig gubbe till busschaufför; 3, man får gå till nästa busshållplats för att slippa dö stora frysdöden eftersom det tar en kvart innan bussen kommer.

Häromdagen, då jag fick springa för att hinna med bussen, var den griniga gubben om möjligt ännu grinigare. Han hade inte tålamod att vänta tills alla tanter satt sig ned, vilket innebar att det välte en stor och bastant tant över mig. Det tog en kvart för henne att resa sig upp och fick göra dagens goda gärning genom att hjälpa henne upp (okej, årets goda gärning). Den griniga gubben hade dåligt samvete och tanten skämdes. Om-kullektivt.

Igår, när jag skulle till jobbet, kunde jag lyxigt nog åka snabba 402:an in till stan. Den kan ta 11 minuter om man har tur. Igår hade jag inte tur. Den kvinnliga busschauffören, som förvisso var trevlig, hade inte alla bussarna i båset. Vid varje busshållplats hon var tvungen att stanna på öppnade hon dörrarna 2-3 gånger innan hon kunde åka vidare. Detta innebar att det tog 3 minuter vid varje stopp. Vissa passagerare tyckte detta var roligt och skrattade skadeglatt. Själv var jag bara arg (alla motsättningar som sker på morgonen innan 10.00 gör mig arg). Jag kom för sent.

I söndags genomfördes Operation Ta-Sig-Till-Vischan-Med-Två-Stora-Hundar-På-En-Buss. Som väl var fick jag hjälp av världens finaste Bengt, annars hade projektet varit ogenomförbart. Klockan 21.07 en söndag efter en lång arbetsdag skulle operationen genomföras, allt skulle ske på en vanligtvis relativt tom buss. Jag hade dock missat att bussen förmodligen körde i anslutning med inkommande tåg, vilket alltså innebar att bussen var fullproppad. För er som inte har någon koll ska jag även tillägga att dessa två hundar är av modell större. Den ena av dem har aldrig tidigare åkt buss. Denne fann sig dock tillrätta i ett säte längst bak i bussen och blev därmed även föremål för muntra leenden och skratt. Dumma hund. Dumma passagerare. Jag var lite orolig att busschauffören skulle komma och kräva hel biljett för hunden. I synnerhet eftersom de fick åka gratis. Det finns snälla busschaufförer. Fast de flesta av dem är onda, vilket är naturligt eftersom det bara är djävulens undersåtar som kan köra djävulens påfund: kollektivtrafiken.