Det händer att jag snöar in på spel. En gång i tiden var det Nintendo 8-bitars som gällde, och än i dag tycker jag det är få spel som lyckats bräda Super Mario Bros. Det är min barndom: Zelda, Super Mario, Duck Hunt, Kid Ikaros, Bionic Commando, Ski or Die... Det var så vi umgicks, syskon och kompisar. Fast spelade jag med syskonen så resulterade det alltid i slagsmål. De där fina handkontrollerna med vassa hörn var alldeles utmärkta att klubba någon i huvudet med. Så småningom kom PC:n, och man fick börja spela spel som Need for Speed, eller Frankenstein's Monster (kommer du ihåg Kapten Å?). Jag hade en nördperiod med Toca Racedriver under senare år, och i sinom tid blev det Battlefield 2. Det var spel som satte sig så pass att jag inte ville göra något annat än att spela. Tid och rum glömdes bort.
Nu är det Rock Band. Jag är totales insnöad på Rock Band 2. Det har blivit alldeles för sena nätter som resulterat i förlorad sömn bara för att jag föredrar att sitta och klinka på en låtsasgitarr i plast istället för att sova, plugga, äta, kolla på TV eller ens surfa som jag så gladeligen är beroende av. Förhoppningsvis går det över snart.
Det är i alla fall tur att våren har kommit till Kalmar nu. Vissa förnekar den dock, och menar att det vita vattenlagret i fast form på marken är ett tydligt tecken på att det fortfarande är vinter. Jag menar att det kan snöa på våren också, vilket det nu uppenbarligen alltså har gjort. Beslutet om att det var vår kom i söndags, då fåglarna kvittrade våraktigt och solen sken. Dagen i ära fick vinterjackan hänga kvar på kroken i hallen och jag njöt av den smått kyliga vårpromenaden i dubbla munkisar. Att det sedan toksnöat i ett par dagar nu, bryr inte jag mig om. Det blev vår i söndags. Pronto. Odiskutabelt.
- och när jag i inlägget ovan diskuterat "vår" har jag alltså syftat på årstiden och inte pronomet som vissa verkar vilja tolka det som så fort jag har nämnt att det är vår.
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar