Så var familjen fulltalig igen

Nu är hela familjen samlad igen. Mina två monster till hundar har anlänt. Återigen kan man se mig runtirrandes på gräsmattan vid koloniträdgårdarna, letandes efter bollen som Cherry inte orkade springa efter. Återigen snubblar man och trampar på hundleksaker som ligger utspridda över hela lägenheten. Alla piper. Återigen räcker det med att lämna lägenheten i två minuter för att komma tillbaka och inse att hundarna hunnit vända upp och ner på hela bohaget. Det är roligt att ha hund.

Förövrigt kan jag börja jobba hos Tele2Vision som supporter. Jag har med tiden lärt mig alla knep man tar till så fort tv-kanalerna inte fungerar. Naturligtvis fungerar inte ett enda av dessa knep. Det är inte meningen. Tele2Vision är nämligen ute efter att sysselsätta sina kunder genom att försätta dem i djup frustration och vanmäktighet. Varför skulle de vilja det?, kan man fråga sig. Endast någon född i helvetet skulle önska sina kunder detta obehag. Vilket förmodligen är fallet. Troligtvis heter Tele2Visions VD Adolf Belzeebub von Hell. Efter tre år som kund hos detta bolag borde jag veta. De anställda är lyckligt omedvetna om vilken djävul de arbetar hos. Satan har nämligen sett till att anställa personer med otillbörligt låg IQ just för att de inte ska kunna räkna ut just detta jag precis räknat ut. Alltså skulle jag inte kunna börja jobba hos Tele2Vision. Attans.

Nu ska jag titta på de tre kanalerna jag lyckats få in på boxen. Samtidigt.

Förkylningsvirus owned!!

Eftersom jag är lite av en "übermenschen" blir jag sällan eller aldrig sjuk. Jag har nämligen ett immunförsvar som inte är av denna värld och jag är förutom mina goda gener helt övertygad om att man själv kan bestämma sig med hjälp av viljestyrkan huruvida man blir sjuk eller inte. Därmed anser jag att det bara är veka och svaga människor som blir sjuka, såna som inte klarar av att bemästra sin egen kropp. (Vill bara tillägga, för säkerhets skull, att detta gäller sjukdomar såsom förkylningar och inte cancer.)

Vid allergisymton är 80% psykosomatisk. Say no more...

Tyvärr har uppenbarligen min kropp missat det där med att jag är en übermenschen och med hjälp av viljestyrka påverkar mitt immunförsvar. Sitter alltså här med något som ska likna en förkylning med rinnande näsa, halsont och feber. Men jag tänker förneka den!! Jag blir aldrig sjuk alltså är jag inte sjuk. Känner mig redan lite bättre faktiskt...

Min mor däremot, hon är alltid sjuk. Eller så har hon något på gång. Gärna både ock. Det värsta man kan fråga henne är hur hon mår, då sätter hon igång att känna efter och hon känner naturligtvis alltid något. Hypokondri på hög nivå. Hypokondriker är för mig beviset på att jag har rätt i min viljestyrka vs. förkylningsvirus-teori.

Nej, förklyning är bara för veklingar.

Döm inte hunden efter håren

Jag missar sällan tillfällen då jag kan tala gott om mig själv, varav min egen blogg är en alldeles ypperlig plats att göra detta på - gillar man inte att läsa den så får man inte läsa den! Och det faktum att jag uppdaterar bloggen så sällan beror enkom på att den är så bra; bra bloggar uppdateras sporadiskt (denna teori bygger på slutsatser jag dragit själv utifrån mina favoritbloggar då de uppdateras aaaaalldeles för sällan!). Det är därför ingen idé att gnälla på mig och påpeka att jag borde blogga oftare och mer. Bespara er det besväret. Mest för er egen skull än för min.

Igår skulle mina hundar ha flyttat hit. Av flera olika, säkert bra, anledningar blev det inte så och jag kommer förmodligen få vänta ännu en vecka på deras ankomst. Efter fyra månader utan hundar har jag av någon märklig anledning vant mig av vid härliga morgonpromenader i fyra graders värme och ösregn. Hur mycket jag än saknar hundarna finns det omständigheter runtom hundägandet som jag inte längtar tillbaka till. Ett exempel på detta är 30 kg hundmat i månaden. Ett annat är, i synnerhet så här års, det faktum att man måste dammsuga minst en gång om dagen eftersom hundarna klart och tydligt bestämt sig för att de ska tappa alla hårstrån de äger under en månads tid. Jag misstänker även att hundarna går in i dammsugarpåsen och drar ut alla hårstrån igen när jag inte ser det och sprider ut det på golvet igen. Jag har dock ännu inga bevis som styrker detta.

Det där med katt- och hundhår är tämligen intressant. Jag exempelvis alltid undrat hur mina katter lyckas håra av sig på insidan av ett oöppnat smörpaketslock. Eller hur ett hundhår kan sätta sig i foten som en nål när man trampar på det? Det största fenomenet är nog att katter och hundar kan tappa så mycket hår på samma gång utan att bli nakna. Hur går det till?

Världens oräddaste människa

Nej, jag är ju i stort sett ofelbar (här råkade jag först skriva fel och skrev istället felbar, freudiansk felskrivning?) och är därmed inte heller rädd för något. Här finns inga otäcka monster i garderoben, inga argsinta kedjeskramlande onda andar som hemsöker mig, är definitivt varken rädd för åskan eller höga höjder... ingen torgskräck här och knappast rädd för trånga utrymmen heller. Jag åker hiss för glatta livet och springer i stora mörka skogen sent på kvällen varje dag. Jag är inte heller rädd för ormar trots att jag blivit huggormsbiten med följd av blodförgiftning. Spindlar skrämmer mig inte heller (fast jag går ju naturligtvis och hämtar katten och visar henne spindeln - så jag vet att den kommer gå mot en säker död).

Fobier är till för att bearbetas!

Det enda jag inte lyckats med här i livet (!) är att bota min fobi för sprutor. Vad den kom ifrån vet jag inte, jag skulle tippa på att jag föddes med den, eftersom mitt första tecken på denna fobi kom redan när jag var sex år gammal. Var då på studiebesök på akuten med lekis där någon sjuksköterska skulle demonstrera hur man tog en spruta. Snurr-snurr-dunk, sa det, och sen vaknar jag upp, vett'u, långt senare på en brits utan att ha den minsta aning om vad som hänt. Några år senare händer samma sak, fast denna gång i en tandläkarstol när den onde fule tandläkaren ska ge mig bedövning. Snurr-snurr-snurr-sen blev allt svart. Sista gången det hände var när jag blev ormbiten och skulle få kortison av doktorn. I spruta. Den här gången räckte det med tanken på sprutan så svimmade jag. Det är inte alltid jag svimmar, men jag mår verkligen inte bra av att varken se eller tänka på sprutor.

Just därför är denna fobi svårarbetad. Hur ska jag kunna komma över en fobi när hinner svimma innan ens tanken på att jag kanske skulle kunna svimma dyker upp i huvudet? Jag menar - hade jag hunnit tänka något innan det händer hade jag åtminstone kunnat lägga mig ner innan så jag slapp dråsa i golvet varje gång. Vad göra?

I övrigt, förutom min befogade fobi, är fobier för mesar.

Djur tycker vi om!

Här i Sverige värnar vi om isbjörnarnas isflak, vargarnas sälla jaktmarker, tigrarnas skinn, laxarnas lekvatten, zebrornas ränder, kornas giftfria gräs och ekorrarnas oförorenade grankottar, allt för arternas överlevnad. Visst är vi goda människor allihop, som tycker om djur och vill att de ska ha det bra och leva i en så naturlig miljö som möjligt. Häromveckan kunde man läsa i lokala tidningen att polisen påbörjat med en utredning av en igelkott som torterats och misshandlats till döds. Jo, djur älskar vi.

Ja inte alla då. Vi vill ju inte ha hundar och katter lösspringandes i vår närhet. Vi vill ju inte att grannens katt ska förorena i barnens sandlåda. Det har jag fått tydligt påpekat i ett brev från bostadsrättsföreningen. "Det har kommit till bostadsrättsföreningens kännedom att din katt har förorenat öreningens sandlåda i lekparken ett flertal gånger. Enligt socialstyrerlsens regler måste katter hållas under tillsyn. Vi emotser att du åtgärdar detta problem." Jag motstod min första tanke att ringa och fråga vilken katt av de två jag har de menade.

Det är inte det att jag inte förstår problemet, det gör jag till fullo. Det är åtgärden av problemet jag inte greppar riktigt. För mig är utomhus kattens naturliga miljö och också en självklarhet att katten ska få befinna sig utomhus. Precis lika självklart som att hundar ska få vistas utomhus flera gånger om dagen.

Jag ska prata med dem, i alla fall. Katterna alltså. Sen får det vara upp till dem. Jag begriper fortfarande inte hur mina grannar kan ha klurat ut att det är mina katter, det bor ju ungefär 23000 andra katter i området! Det är knappt så jag själv klurat ut vilka som är mina.

Men jag tror inte bostadsrättsföreningen tycker det är så illa med husdjur. Det har nämligen bott en syrsa i trappuppgången i snart en vecka nu. Han spelar för oss om kvällarna så att det ekar mellan trappstegen. Charmigt värre.

På jobbet bor det spindlar och kackelackor. Det är riktigt vidrigt.

Själv skulle jag inte tänka mig att bo utan husdjur (med detta menar jag katt eller hund). Tänk vad de hjälper till hemma! Tozz till exempel brukar ta hand om dammvippan när den smiter ut från städskåpet. Den brukar få sig en rejäl omgång som straff för att den tänkte rymma. Man får alltid hjälp när man sopar och skurar. Belzebub brukar själv försöka fungera som sopborste genom att sätta sig fast i sopkvasten och åka med. Hundarna däremot är inte fullt så renliga, de tycker inte om när man städar (kanske för att alla deras leksaker åker ner i en låda då). De hjälper däremot gärna till med andra saker, som när man ska sätta ihop Billybokhyllan eller när man ska försöka måla (hundarna var gula och vita hela den sommaren efter att vi målat huset).

Och så behöver man aldrig känna sig ensam. Aldrig.

Bruka ej våld

Hittade en skylt ute i tvättstugan där det stod: "Bruka ej våld mot centrifugen" varpå jag omedelbart fick ett enormt behov av att göra just detta, bara för att se vad som hände. Nu är ju jag 27 år gammal och kan lägga band på mig själv, så jag får gå runt olyckligt ovetande om vad som händer om man brukar våld mot centrifugen. Jag undrar dessutom om detta innebär att det är tillåtet att bruka våld mot resterande inventarier i tvättstugan, eftersom det bara finns en skylt vid centrifugen?

För övrigt tycker jag formuleringen "bruka ej våld" är helt fantastisk! Dylika uttryck är ju numera på väg ut ur det svenska språkets vardagliga tal, vilket jag tycker är utomordentligt tråkigt. Fram för mer användning av ordet "bruka"! Här är några förslag på hur man kan använda ordet så att vi svenskar riktigt kan börja frossa i det och återigen ge den en värdig betydelse i andra sammanhang än i formen återförbrukning:

- jag brukar cykeln till jobbet (fungerar även med substantiv som bil, båt)
- man kan bruka gaffel och kniv vid matbordet
- jag föredrar att bruka fjärrkontrollen för att slå om TV:n
- bruka ej svärord! (vid matbordet?)
- jag brukar ogärna våld på andra människor

Vi bör även använda ord som obrukbar (brukbar?) och oförbrukad, kanske former som brukning eller brukandes (vi använder oss alldeles för lite av dessa passivumformer överhuvudtaget) kan vara användbara i vårt dagliga språk?

Om det finns någon där ute i etern som har provat att bruka våld mot en centrifug och därmed vet vad som händer är välkommen att maila mig så att jag slipper fortsätta vandra runt i denna ovetskapens djungel...

Virus - OWNED!!

Virus vs Emma 175-0

Nä nu...

Virus vs Emma 86-0

AAAAAAAAAAAAAAaaaaaaaaaaaaaaaaaaarrrrrrrrrrrrrgggggghhh
aaaaaaaaaaaaaaarrrrrrrrrrrrrrggggghhhhh

Virus vs Emma 39-0

Jag är mer envis än den tjurigaste äldsta, bittra, segaste åsna som finns att uppbringa. Både på gott och ont. Jag har också en stolthet som inte är av denna värld, vilket bidrar till att jag knappast ger mig för någon, eller i detta fall, något.

Efter några timmar utan virusskydd på min nya laptop lyckades jag få ett virus. Eller arton. Troligtvis 47 virus. Ett av dessa 47 virus är tämligen smart och har utmanövrerat min vanligtvis första taktik; systemåterställning. Efter ungefär 14 försök, 84 svärord som jag normalt inte brukar säga, och ett par förbannelser över virusskapare gav jag upp denna taktik. Jag tycker inte om saker som får mig att svära. Jag ogillar skarpt de saker som får mig säga svärord jag aldrig kan tänka mig att säga i normala fall. Nu kanske ni fått en inblick i hur arg jag är.

Denna ilska ter sig i tämligen olika former, trots att jag försöker ha tålamod och kanalisera ilskan till något konstruktivt som kan lösa problemet. Att kasta laptopen i golvet, slå på den med diverse tillhyggen, hoppa på den, sparka på den och köra den i någon slags flistugg är de enda bra idéer jag lyckats producera hittills. Smått destruktivt.

Materialist? Javisst! Jag älskar fina saker, men alla ting är utbytbara. (Nu sitter ni väl och skrattar gott åt alla mina mobiltelefoner) . Nej, jag erkänner, de betydde inte så mycket för mig, det spelar ingen roll hur mycket jag än tycker om en sak, den nya jag köper kommer jag tycka om ännu mer. Tolka det gärna som att jag besitter gränslös kärlek (tänk vad jag kommer att älska mobiltelefonen jag sitter med på ålderdomshemmet). Troligare förklaring är väl snarare att jag har svårt att värdesätta saker som inte kan tycka om mig. Jag kan känna mig väldigt sviken när ting bestämmer sig för att sluta fungera. Jag litade ju på dem!!

Som det ser ut nu, kommer viruset vinna kampen. Det står 68-0. AAAAAAAaaaaarrrrrrrrrgggghhhh!!