Jag pimplar grönt te och tänker. Att vara student har aldrig varit roligare, jag kastar mig över hemtentan likt en hungrig varg och fnissar åt mina fyndiga formuleringar, lyrisk över min förmåga att dölja en underfundighet i vetenskapligt uttryck. Tror jag i alla fall. Någonstans sitter det väl en professor i litteraturvetenskap och fnissar åt min klumpighet och min förmåga att trassla in mig i långa meningar utan innehåll.
Mitt intresse för det svenska språket är nördigt. Jag vet. Min käresta gav mig en prenumeration på tidningen språk i ett-årspresent, vilken jag läser från pärm till pärm, lyrisk över att det finns folk som är lika nördiga som jag. Jag är inte ensam. Det finns andra som sitter och funderar på –s ändelserna vid pluralis eller om det är estetiskt med tre skiljetecken i rad?”.
Jag sa ju att jag var nördig.
Till min förvåning hittade jag min engelskföreläsare i grammatik som ”språkexpert” i tidningen. Jag som klagade på att hon var ”en av dem föreläsare som försöker tjäna pengar på sina böcker genom att använda dem som kurslitteratur och tvinga stackars fattiga studenter att köpa en bok för den oförlåtliga summan av 612:-”. Efter att ha studerat boken insåg jag att det var befogat. Hon visste vad hon snackade om, bevisligen. I övrigt tycker jag att det borde införas något slags plågsamt straff mot denna sortens föreläsare, inga namn nämnda. (Men en viss Lotta vid Högskolan i Kalmar kanske ska ta åt sig av detta).
Varför finns inte ordet otänkande? Det är ett alldeles fantastiskt ord för något som de flesta människor går runt och gör hela dagarna; inte tänker. Man kan vara en tänkande människa, men inte en otänkande?
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar