På den gamle goa tein

Nu så här när födelsedagen börjar närma sig börjar jag som vanligt fundera kring livet, framtiden och dåtiden, både på gott och ont. Mest ont, faktiskt, eftersom jag börjar känna mig till åren och som vanligt får panik över att jag inte kommit längre än jag gjort. Visst, en fil. mag. har jag, men vad ska jag med den till? Jeeeez, ser bra ut på pappret, men i praktiken...? Och vem har inte det?

Nåja, det goda är ju istället tillbakablickarna i livet. En stor era är ju tiden på Skomakargatan 10 i Vuästeveijk, en gammal sekelskiftsvilla (naturligtvis sekelskiftet 1900), som varade i drygt ett årtionde (-86 till -98). Det var ett helt magiskt hus, med både ett källarspöke och ett vindspöke - det måste man ha. Det fanns en trädgård med fruktträd, äcklig frukt som inte gick att äta, men det gick utmärkt att klättra i träden och allra helst trilla ned från dem. I denna trädgård ligger en katt begraven, samt ett gäng humlor. Det var nämligen en sommar då humlorna dog som flugor - det låg humlor överallt - och jag ansåg att de var värda en värdig begravning efter sin tragiska död (humlepesten?). Nåja, jag och något av syskonen såg till att tömma alla små askar som fanns att tillgå i hela huset som kistor till humlorna, vilket ändå inte räckte så vi fick lägga två, ibland tre, i varje ask.

Jag kan fortfarande undra varför humlorna dog som flugor den sommaren. Mamma undrar nog fortfarande vad som hände med tändsticksaskarna den sommaren.


Här åtnjöt familjen Grillerfelt sin glansperiod. Under sommarhalvåret grillades det nämligen jämt om så vädret tillät, ibland trots att vädret inte tillät (tror vi har något kort någonstans när fadern i familjen står med paraply över grillen). Det kan låta trevligt att grilla ofta i en utomstående människas öron, men på den tiden då man är tonåring och har kompisar som väntar någonstans varje dag bara för att vi ska äta grillat till middag, är inte helt och hållet till ens belåtenhet.




Under dessa år myntades även uttrycket "tvångsutflykt". Förutom sammankomsterna vid middag som enligt "TidsHitler" skulle ske vid 18.00 och inte 18.01, hade vi obligatoriska söndagsutflykter. Som liten uppskattade man dessa, men när man började komma upp i åldern var det enbart töntigt och man ville ligga hemma i soffan och kolla på MTV istället. Om man var vaken vid ett-tiden på eftermiddagen överhuvudtaget, vill säga. Därav blev utflykterna "tvångs", mamma Pedagogen tycker nämligen att man måste göra saker tillsammans. Dessa utflykter kunde innebära allt från att förfrysa fötterna på Gränsö i smällkalla vintern till att gå vilse i svampskogen och undvika älgar, eller möjligtvis leta efter vägen dit vi skulle som pappa var helt säker på att han visste var vi var...

Vi var fyra syskon, varav en sladdis, som utan större möda försökte samexistera - vilket inte gick särskilt bra. Fyra olika viljor, med fantastiska otal massor av knep för att få dessa olika viljor igenom. Viljestyrka är ett av karaktärsdragen varje person i min familj har fått, envishet, enträgenhet och principfasthet, är andra runtliggande begrepp som inte gjorde vardagen lättare att leva i min familj.

Men jag, med tre andra, verkar ha överlevt med envisheten i behåll, mer eller mindre mentalt skadad...