Jag har alltid tyckt att "quitters" är svikare. På den tiden jag rökte tog jag det personligt varje gång någon kom på den befängda idén att sluta röka. Sympatiskt nog gjorde jag allt för att dra dem tillbaka in i fördärvet (undrar om jag är skyldig någon en lunga därute någonstans?). Till slut var det naturligtvis jag själv som slutade, med buller och bång, rakt av. Visst har det funnits tider man fallit tillbaka, men i det stora hela är jag nikotinoberoende.
Men nu har jag gjort det värsta av allt. Jag har svikit det svarta guldet. I femton år har jag pimplat kaffe värre än en pensionärstant, och dessutom varit stolt över det. Jag har avgudat koffeinet och med värdighet tagit dess bieffekter. Jag har längtat efter koffeinkickarna och i det närmaste gjort kaffestunden helig. Det har druckits kaffe, morgon, middag och kväll, tills jag för några år sedan insåg att kvällskaffet störde nattsömnen, så det slutade jag med.
Men eftersom jag avskyr rutiner och måsten så har jag anslutit mig till te-töntarnas sällskap, och som om nog inte är nog har jag gått steget längre och förtär enkom grönt te. Gott, insåg jag till min förvåning. Mycket gott. Töntigt, men gott.
Det värsta är att koffeinavsaknaden är underbar. Borta är energidipparna och eftermiddagshuvudvärken. Jag tror jag är fast. Jag är en ond svikare och svek en av mina livsprinciper; jag ska alltid dricka kaffe och aldrig te, te är för mesar.
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar