Människor är som vin...

...med tiden blir de dåliga surare och de bra godare.

Ingen ålderskris så långt ögat kan nå, dock en åldersnoja. Jag hittar djupa rynkor i ansiktet och inbillar mig att jag håller på att få reumatism och åldersdiabetes... Jag tycker mig ha fått sämre syn, känner mig stel på morgonen och anar en viss tendens till gikt när det är dåligt väder. Dessutom verkar jag uppskatta nyheterna lite mer, samt att överraskningsmoment i tillvaron börjar bli än mer ovälkomna.

Fast jag fick visa leg på systemet i Strömstad, vilket aldrig är fel. Dessvärre skämdes kassören efteråt, vilket aldrig känns bra. Det är bara nio år sen jag fyllde tjugo.

Det är sant, de senaste fem åren har jag börjat känna mig äldre. Jag får, trots att jag ogärna erkänner det, lite småkriser varje år jag fyller år, vilket har pågått de senaste femton åren. Det handlar inte om att jag känner mig gammal, utan jag tycker att tiden börjar gå fortare och fortare. Det känns som man inte hinner med längre, fast man blir bättre och bättre på att planera sin tid och njuta av den.

Frågan återstår då, kommer man bli välbevarad som ett reservavin, eller är man en Gato Negro?