Hundtimmen

Jag är en postmodernist, aka kritisk till allt, jag tror att allt är relativt - fast även detta faktum är relativt.

Jag är i synnerhet kritisk mot andra hundägare och deras hundar. De flesta gör fel hela tiden, och det är inte konstigt att hundarna är som de är. Idag lyckades jag pricka in min morgonpromenad under hundtimmen. Jag och de svarta svinen var ute och kastade tennisboll på bastionen vid kattrumpan i vanlig ordning. De får vara lösa under ytterst kontrollerade former. Annars tycker jag inte hundar ska vara lösa, men just mina hundar kan få vara det.



När vi så lämnar bastionen med tennisbollen i Peijas mun kommer en otäck best störtandes mot oss, en kamphund förklädd till Norwichterrier. Mycket obehagligt tyckte mina hundar och reste ragg. Peija tappade dessutom bollen i förskräckelsen, vilket inte upptäcktes förrän vi var hemma. Som tur vad stannade den här gigantiska besten i miniformat tre meter ifrån oss och skällde. Ägaren kan tacka sin lyckliga stjärna för att vi inte befann oss på andra sidan vägen - hundskrället kunde ju lika gärna ha blivit överkört. Inte för jag tyckte om hunden, men döda hundar är inget jag förespråkar. Jag var dessutom minst lika glad som ägaren för att hundskrället stannade. Jag vill inte veta vad som skulle hända om mina hundar fick för sig att den anfallande hunden var ett stort hot mot flocken. Dessutom skulle jag bli skyldig att betala för veterinärkostnaderna, även om jag höll mina hundar kopplade och blev attackerad. Sjuk lag.

Vi mötte totalt fem hundar under promenaden, vilket är irriterande många. Folk får gärna gå ut och gå med sina hundar när och var de vill, men jag föredrar om de undviker att gå där jag tänker gå samtidigt som mig. Oftast vänder folk tvärt på klacken med sina hundar när vi tre kommer marscherandes. Vettigt, tycker jag.

Det var som vanligt en härlig upplevelse när Peija kom på att hon hade tappat bollen. Det är svårt att förklara hur det känns när man i godan ro promenerar i rask takt hemåt och ena hunden plötsligt kommer på att hon ska gå tillbaka, men jag kan härleda känslan till att sitta i sträckbänk. Plötsligt har man 40 kilo i varsin hand som går åt varsitt håll och ingen av dem har lust att stanna och tänka på den saken...