Fyra fårskallar?

Det påstås att det finns ett svart får i varje familj. Jag försökte klura ut vem av oss fyra i min syskonskara det skulle vara, vilket inte var det enklaste. Det kan vara så att just min familj inte har något svart får; troligare är dock att det inte finns några vita får över huvud taget i familjen...

De som tror att de har en konstig släkt ska komma hem till mig och käka middag med min familj. Det finns människor som gått från släkt- och familjemiddagarna i djup chock efter det trauma som upplevs när Millerfeltarna äter mat tillsammans.

En gång i tiden var slagsmål vid middagsbordet snarare regel än undantag. Vem som slog vem och varför var okänt, ofta var det jag och mina bröder mot varandra. Lillasyster satt och grät. Vi sprang varv på varv runt köksbordet (varför köpte inte mina föräldrar ett fyrkantigt bord?) skrikandes och kastade stolar och diverse bestick på varandra. Hunden, som ville ha ordning i flocken, sprang efter och skällde. Det resulterade i glasskross, gråt och själv fick jag en gång slita ut en gaffel som satt sig i foten.

I dag är det lugnare. Slagsmålen har nu övergått från fysiska till verbala. I min familj kramas vi inte när vi tycker om någon, vi retas. Vi värdesätter ärlighet högt. I min familj är vi inte sena med att skratta åt varandra när vi har tagit på oss fula kläder, gått upp i vikt (plufsig?), glömt plocka ögonbrynen, gått ned i vikt (då kallas man för anorektiker), köpt ett par icke-märkesjeans, säger fel eller har fel... och så vidare... Oftast utses kvällens offer som mobbas hela kvällen. Vem det blir kan man aldrig förutse, i regel är det den som kommer och är på sämst humör som får utstå gliringar.

Ibland spelar vi TP. Det är ofta mindre lyckat, även nu när vi är ett gäng vuxna människor. Vi anklagar varandra för att fuska, vi skrattar åt varandra när någon svarar dumt, vi fuskar, blir sura för att vi har otur och får bara de svåra frågorna.... Under min uppväxt gick en hel del brädspel sönder efter det att det gått dåligt för någon och spelplanen med tillbehör kastades eller vräktes omkull. Vi slog varandra med Nintendokontrollerna (behöver jag säga att våra kontrollen inte fungerade riktigt som de skulle?) och stängde av Nintendokonsollen för varandra när vi tyckte den andre hade spelat för mycket. Jo, jag och mina syskon är fyra dåliga förlorare. Ändå ska vi alltid spela.

Men jag älskar min familj, skulle aldrig vilja byta ut den. Det är inte konstigt att vi är som vi är, med tanke på den släkt vi har...