45 timmar och 24 minuter kvar till tenta

... och stadie tre har infunnit sig. I morse kunde jag bara önska att min stresshuvudvärk hade känts som en grav hjärnskakning och längtade tillbaka till dessa tider då det var 90 timmar kvar till tenta, hela huvudet riskerades att sprängas och hjärncellerna hade förökat sig till den grad att hjärnbalken inte längre fick plats. Efter att ha skummat igenom sisådär 2000 sidor av texter i och ur verk, skrivit anteckningar, fabler, teman, motiv och stilistiska drag om dessa i tre dagar, var jag klar. Nu har jag alltså lyckat komprimera all information till tio datorskrivna A4-sidor; detta är det viktigaste inför tentan. Stresshuvudvärken är bortblåst.

Det tredje stadiet; Känslan är i det närmaste uppgivenhet och misstro till mig själv. Stressen är borta, det är ingen idé att jag stressar. Jag är helt värdelös och dum i huvudet ändå, det är ingen idé att jag försöker ens: Jag kommer köra på tentan. Mina förhoppningar i det andra stadiet om att jag faktiskt skulle spika tentan och rentav briljera är som bortblåsta. Jag var en idiot som trodde det, jag har insett att jag får vara glad om jag klarar tentan överhuvudtaget.

Tentapaniken har övergått i tentaångest. Allt är försent. Pressen ligger över bröstet som om jag skulle ha blivit överkörd av en gul asfaltsvält. Jag börjar så smått undra huruvida hoppa från den där förskräckliga bron skulle vara ett alternativ, man får i alla fall en trevlig färd på väg ner.

Asfaltsvälten på bilden är för övrigt till salu på blocket och kostar enkom 140 000.

Over and out.

Till minne av Buffy - the dustslayer

Buffy är död. Min dammsugare alltså. Jag fullkomligen älskar den dammsugaren, och inte bara jag; Peija är ett stort fan av den också. Det hände i fredags, när jag drog fram min brak-orangea gigantstora gamla 70-talsdammsugare, jag hann dammsuga hela nedervåningen, men när jag släpat med mig Buffy upp i de övre regionerna ville hon inte längre. Numera luktar hon bränt så fort man drar igång henne, och det är stor risk för brand om man envisas med att använda henne...

Det hör inte till vanligheterna att jag sörjer ting (se inlägg om mina mobiler), jag är förbrukningsmaterialist; jag vill ha saker och sen när jag väl har dem vill jag ha något annat. Men Buffy var något helt annat. Hon är nog den fulaste dammsugare jag någonsin sett, en Elllektrolyx, väger 12 kilo och låter mer än en stridsvagn. Men hon sög som en gudinna!

Dessutom var hon en sån där produktionsmiss - Elektrolux hade råkat tillverka en dammsugare som höll i mer än tio år. Buffy blev snarare 40 år, i dammsugarår är det samma sak som 120 i människoår. Respekt. Jag fick tillbringa nästan tio år med Buffy. Att tillägga är att Buffy har ju heller knappast levt i ett dammfritt paradis, under hundarnas fällperioder har hon fått suga varje dag.

Kanske beror det på att Peija så lyckligt lekte med henne varje gång hon fick komma ut ur garderoben - det är för övrigt Peija som har döpt henne.

90 timmar och 42 minuter till tenta

Så en dag i regniga September händer Det - tentaångesten infinner sig. Den är lika go' och härlig som jag minns den. Stresshuvudvärken påminner smått om en grav hjärnskakning med tillhörande illamående som får mig att undra om jag någonsin kommer kunna förtära något igen. Den är väntad, ångesten, utan den kan jag inte plugga. Fast jag kan inte plugga med den heller, knaprar lite panodil och spekulerar i huruvida det är hjärncellerna som förökar sig för att maximerar informationsintaget vilket då skulle resultera i huvudvärk. Inte helt omöjligt.

Eftersom jag, intelligent som jag är, i precis rätt tid beslutat mig att halvera mitt koffeinintag, håller jag på att avlida i svår koffeinabstinens. Tre baljor grönt te verkar inte ge någon annan effekt än sövande vilket naturligt innebär att jag är tröttare än någonsin. En hel dag har försvunnit i ineffektivt tentapluggande tack vare tankspriddhet och oförmåga att samla tankarna.

Tentaångesten föregås av stadie 1 som alltid infinner sig ett par veckor innan tenta, där jag lyckas förneka min okunskap och tror på fullaste allvar att jag redan kan allt och inte kommer behöva plugga överhuvudtaget. Stadie två är mycket mer omänskligare än så, men det är väl bara att rida ut stormen för att nå till stadie tre...

Tillbakablickar

Jag började blogga i maj förra året. Min tid som bloggare har inte lärt mig något överhuvudtaget, om man nu ska se krasst på det. Anledningen till att jag bloggar alls, för att störa den ytliga stämningen på bloggen; är att jag gärna delar med mig av mitt. Det sämsta med bloggar är dock att i väntan på ett nytt inlägg glömmer man de gamla inläggen. Det tycker jag är synd. Om tio år ska jag nog börja posta gamla inlägg, bara för att de inte är värda att glömmas. Därför, som ett år och cirka fem månaders-jubileum, ska vi göra återblickar och uppdateringar av vad som hänt under denna tid.

Jag har, under denna tid som jag bloggat, haft tre mobiltelefoner. Man kan hoppas att jag har lärt mig något under åren som mobilägare, så att jag åtminstone inte tvättar mobilen, kastar ut den genom fönstret från andra våningen, förvarar den i fickan på munkjackan, häller grogg på den, eller överhuvudtaget låter mobilen dö en ond bråd mobildöd på ett alldeles för kreativt sätt. Den mobilen jag har nu ska jag vårda med hela mitt hjärta.



Förra sommaren utnämnde jag till Strindbergsommar, jag skulle enbart läsa Strindberg hela sommaren. Det gick ganska bra. Ganska bra bör tolkas så att man förstår att jag inte läste en enda Strindbergbok på hela sommaren. Jag har nog aldrig läst så lite överhuvudtaget som under förra sommaren.

Min status som Übermenschen är bestående. Jag har motstått maginfluensor, svininfluensor, resfeber samt "vanliga" monsterförkylningsvirus denna sommar. Det har gått alldeles fantastiskt. Jag behöver nog dock arbeta med mitt sömnbehov, sju timmar om dygnet för sömn känns överflödigt. Skulle jag få ner det till sex timmar skulle jag tjäna sju timmar vakentid i veckan. Det är ungefär 21 timmar i månaden - nästan ett dygn i månaden, vilket med andra ord skulle innebära nästan två veckor om året - i bara vakentid. Två veckor om året! Räkna det på en livstid...



Jag hävdar fortfarande att -s är en utmärkt pluraländelse för somliga av våra substantiv. Demonstrativt säger jag bikinis, avokados, videos, DVD:s, etc., extra ofta bara för att reta de eventuella konservativa människor som inte förstår skillnaden mellan språkvård och språkstagnation.

Min familj är fortfarande lika dåliga förlorare. Här har det inte hänt någonting, förutom att jag upptäckte att min faster var lika dålig förlorare som jag. Sist vi spelade Alias blev hon och jag osams och sen ville hon inte spela mer... Snacka om att inte tåla lite trashtalk...

Morfar har kvar sin långwouck. Och galoschera. Han har fortfarande en fantastisk förmåga att haspa dörrar och dylikt med haspar av olika längder. På så sätt kan han få olika vädringsfunktioner utan att dörrarna flyger upp och går sönder i gångjärnen. Med de korta hasparna släpper man in lite luft, med de medelstora får man drag (vilket inte är särskilt nyttigt) och de längsta hasparna är som att ha dörren öppen fast man kan inte gå ut genom den.

Min knäppa syster har återigen begett sig till Norge. Varför vet ingen. Kanske känner hon sig lite mer normal bland alla de knäppa norrmännen? Kanske blir man gladare av det hurtiga, märkliga språket? Kanske är det roligt att leva i ett land där man förnekar att torsken och oljan kommer att ta slut? Kanske drömmer man om att få uppleva ännu ett inträde i EU? - det är svårt att förstå vad som lockar i Norge...


I år verkar jag inte få stå på stortorget och dricka öl och skrika mig hes med en rosa jättehand på handen. Det går skapligt för Kalmar FF, men någon guldstrid verkar det inte bli. Attans.

Arbetskamraterna har återigen börjat tjata om en ny kryssningsresa i alkoholens tecken. Jag tror att min superviktiga obligatoriska föreläsning kommer infalla just den dagen i år igen.

Gula Faran är nu mindre farlig och går faktiskt att trampa med. Det är en helt fantastisk funktion på en cykel och det har blivit en fröjd att cykla igen.

Ölandstokarna är fortfarande tokiga. Ölandsbron ska renoveras och det ska bli om möjligt ännu obehagligare att ta sig till och från den gudsförgätna ön.

Gula faran - nu ännu farligare

Jag har under hela min uppväxt haft en väldigt speciellt förhållande till cyklar. Vi har mycket sällan eller aldrig varit överens. Jag började min cykelkarriär med en röd trehjuling, som sig bör, och lärde mig cykla redan som fyraåring på en blå pojkcykel. När jag började komma upp i åldern ville jag naturligtvis ha en riktig cykel och fick en av mamma och pappa. Jag ville ha en röd cykel. Jag fick en rosa. Det var väl okej, vi hade det ganska bra tillsammans, min rosa cykel och jag, ända tills man började komma upp i sexan, då det plötsligt inte längre var okej att ha en rosa frigolithjälm och rosa cykel. Frigolithjälm? Jösses...



Nästa cykel var en fantastisk, då även väldigt snygg, lila cykel med bockstyre. Den var lite för stor för mig och hade liiiiite för smala däck. Man fick ju punktering så fort man tänkte köra upp på en trottoarkant. Jag började alltså min tonår med att laga punktering en gång i veckan, vilket tillsammans med hormonerna så man då övermannats av, inte var en bra kombination. Min inställning till cyklar började här förändras. Likaså min image. Nästa cykel fick alltså bli en grön militärcykel som var alldeles fantastisk modern och snygg. Det gick sådär för militärcykeln och mig. Folk roade sig nämligen med att flytta runt på cykeln, så varje dag efter skolan fick jag gå och leta efter min stackars cykel. Det hände att jag gick hem och lät cykeln hänga över papperskorgen på lyktstolpen... orka liksom. Militärcykeln och jag fick ett abrupt slut när ballongdäcket sprängdes och det var dags att fixa punktering. Jag gick hellre de sex kilometerna till skolan än fixade punkteringen. Pappa tog tillbaka cykeln och sålde den.



Jag gick cykellös i nästan tio år innan Gula Faran kom in i mitt liv. Det var hat vid första ögonkastet. Gula Faran hade blivit över efter lottdragningen vid en speedwaymatch, ingen hade fått nitlotten Gula Faran - eller så hade någon vunnit den men låtit bli att hämta ut den av någon inte helt outgrundlig anledning. Så blev den min. Jag tror det är en av de fulaste cyklar som någonsin producerats, den är illgul av något oerhört okänt märke och styret är trasigt. Denna cykel har vårdats så oömt som möjligt, fast den har tagit mig till och från Bergavik dag ut och dag in i nästan fyra år. Standardfrasen när jag kom ut för att hämta cykeln var "Fan, är det fortfarande ingen som snott den?". Gula Faran har stått olåst i alla dessa år.



Numera har vi delad vårdnad om eländet, min sambo och jag. Gula Faran har fått ett kodlås så att ingen stackars sate ska sno den och cykla ihjäl sig på den. Jag tror att det är punktering på bakdäcket. Vad värre är att kedjan slirar över kuggarna, så det är i stort sett omöjligt att trampa med den. Både jag och min käre sambo har varit nära att slå ihjäl oss på den. Gula Faran är farligare än någonsin, och jag hatar den, om möjligt, ännu mer.

Vi bor grannar med oljudet!

Jag tycker inte om Riksbyggen längre, trots att jag tidigare haft dem som bostadsrättsvärd i nästan fyra år och var riktigt nöjd De håller nämligen på att förpesta min tillvaro med att förvandla en trevlig liten parkeringsplats till ett bostadsområde. Detta visste jag om när jag flyttade in, även om jag då tänkte att det förmodligen aldrig skulle bli av i och med finanskrisen och allt. Men det blev det alltså dessvärre. Attans!

Men inte nog med att det ser riktigt för*igt ut, det är rörigt, kaos, och inte nog med att det låter som om de håller på att riva hela domkyrkan: de har sågat ner träden! Jag tycker om träd, och hävdar att vi behöver varenda ett på Kvarnholmen. Vad än värre är att det ena trädet var helt fenomenalt ovanligt, det var en lind som av naturen klätts in och fyllts upp av murgröna, vilket gjorde att trädet var grönt året runt.

Jag som alltid gnällt på att folk är sådana bakåtsträvare och gnäller om varje husbygge, vi behöver ju hus, det är ju bostadsbrist i Kalmar! I synnerhet när det handlat om parkeringsplatser eftersom parkeringsplatser sällan är snygga - med vissa undantag, vilket den här parkeringsplatsen verkligen var. Det stod ju träd på den!

Man skulle kunna åtala riksbyggen för mord.

Måste läsas!

Det är klart att hon inspirerat till en serie, bästa Kapten Å
LÄNK

Ölandstokar...

Ölandstok är inte bara universums fulaste buske som lämpligen bör förknippas med parkbänksalkisar, utan även ett folkslag som kommer från Sveriges mest överskattade ö: Öland. Visst, det finns en viss charm i somliga ölandstokar, i de flesta andra ölandstokar finns det ingen charm alls. Det är dock ett faktum; inget vettigt kan komma från Öland, eländet börjar redan vid ölandsbron, som säkerligen var ett lyft för den genetiska mixen i en inavelskultur, men är ett helt galet onödigt byggnadsverk. På sommaren är det inte helt ovanligt att det är kö för att få köra upp på bron för att komma till Öland. Har man otur är det kö för att få komma tillbaka på fast mark igen. Det där sistnämnda fick jag skadeglatt bevittna när vi åkte över till denna gudsförgätna ö då en bil fått punktering på högbrodelen, och det var kö på hela ölandsbron ända till Öland.

Så varför detta hat till Öland? Egentligen är det inte i grund och botten ett hat till Öland och dess invånare. Personligen tycker jag bara Öland är överskattat, jag anser helt enkelt att Ölands karga, platta natur är lika sexig som Saharaöken, det vill säga inte särskilt sexigt. Dessutom tycker jag havet är väldigt mäktigt och finner en viss tjusning i att se horisonten, vilket dessvärre inte att går att se ifrån Kalmar eftersom det ligger en stor ful ö i vägen. Nä, det som skapat ölandshatet är snarare ett sätt att väga upp vågskålen lite för att skapa balans i synen på Öland, ön har helt enkelt fått mer positiv uppmärksamhet än den förtjänar.


Att folkslaget är tokiga är definitivt ingen myt, jag har en kollega som är ett levande bevis på detta. Han är mer än lovligt galen, även om han är fantastiskt intelligent och är min favoritkollega, finner han en viss tillfredsställelse i att chocka sina medmänniskor. Till en början, när jag kom som sommarvikarie, var jag livrädd för honom. Han började mitt vikariat med att ha 10 veckors semester, med undantag för en blåljusövning vi hade tillsammans med polis, brandkår och ambulans, där denne fantastiske man spelade offer. Tio man hade i stort sett fått sitta på honom för att övermanna honom och när de lyckats spänna fast honom på ambulansbåren hade han skrikit åt ambulanspersonalen att han skulle bajsa och kissa på dem. Detta var alltså mitt första möte med Ölandstokarnas Ölandstok, som vi kan kalla för Åke, resten av sommaren var Åke på semester varpå man fick höra om alla galna historier denna man varit orsak till. (Åke är förövrigt en av de många personligheter denne ölandstok besitter). Det var inte konstigt att jag var rädd för Åke i början. Det hjälper ju inte till att denne man har typ svart bälte i modern self defence.

Numera har jag vant mig vid hans galenskaper, men han är fortfarande beviset på att det inte riktigt är som det ska med Ölandsgenerna. Varför denna genetiska omix, förutom inavel, har resulterat i galenskap för Ölänningarna kan man endast spekulera i. Vilket jag naturligtvis gjort, eftersom jag är ett snille som gärna spekulerar. Inaveln ligger som grund för denna mutation, samt ett djupt inrotat socialt arv som resultat av isolering. Det som hände när den bristfälliga genetiska mixen kom igång var i början på 1900-talet då konstnärerna och författarna började hitta till Öland för att kunna isolera sig själva samt njuta av den märkliga naturen. Och det vet vi ju alla, att konstnärer är ett väldigt speciellt folkslag, och den genetiska mix dessa tillförde knappast gynnade ölänningarna.


Om man är orolig att man av misstag ska beblanda sig med detta folkslag så kan jag genast lugna er med att man lätt känner igen en ölänning på det blond-gröna håret.

Är det förresten en slump att så många begår självmord genom att hoppa från Ölandsbron? Eller är det helt enkelt så att folk hellre tar sitt liv än åker till Öland?

En Übermenschens bekännelser

Jag erkänner. Även vi Übermenchens har svagheter. Jag kan erkänna att jag har en liten släng av en svaghet. Mycket liten släng. Om man nu ska se det som en svaghet över huvud taget...

Dumma, elaka Kapten Å drog runt mig i alla stadens skoaffärer, och ja, detta kunde ju bara sluta på ett sätt... Ska man vara helt ärlig så är ju faktiskt skor inte bara en förbrukningsvara, det är även en... ehrm... investering också. Ett par snygga stövlar kan man ha till allt; till jeans, klänning, byxor... Man kan ha dem vid alla tillfällen, när det regnar ute, när det snöar, på hundpromenaden, i skolan, på stan, när man sitter... Om det är hög klack är de sistnämnda att föredra. Skor har även en estetisk funktion, om de är svåra att gå i kan man i alla fall titta på dem. Snyggt i skohyllan. En inredningspryl helt enkelt.

Det råkade bli två par skor inköpta den här månaden, men nu behöver jag bara ett par Ughs till hundpromenaderna i vinter, sen är vinterskogarderoben avklarad. Det lär väl bli lite omklackningar hos skomakaren, men han måste ju få mat på bordet han också.

Jag tänker, oavsett, skylla allt det här på Kapten Å. Hade det inte varit för henne hade det aldrig stått ett par snygga, flashiga, stövlar vid skohyllan nu! (Tack Åsa)

För övrigt har jag hört att det är ute att modeblogga, så det är precis det jag gör just nu.

Mitt liv som student

Mitt studiestöd

Att vara student är helt fantastiskt, även om det stundtals tryter ekonomiskt är det absolut det bästa man kan göra. Man är helt fri, och kan använda sin tid precis hur man vill! Förutom när man ska ha föreläsningar förstås, eller ska jobba, eller gå upp, eller gå och lägga sig, eller tvätta. Man får visserligen inte heller välja vad man ska göra, men man kan åtminstone göra det nästan när man vill.

Jag har vid svaga, självkritiska stunder frågat mig vad det är som driver mig till att plugga och varför jag älskar det så kopiöst. Det kan vara vilja och strävan efter kunskap som driver mig till dessa vansinnesskulder från CSN. Ser man rent krasst på det kan man tänka sig att det bara handlar om självförverkligande och att jag helt enkelt bara gillar att sitta på föreläsningar och visa mig duktig. Kanske är det därför jag vill bli lärare, för att kunna visa mig duktigare än allra andra hela dagarna. Fast då kanske man skulle siktat in sig mot de yngre åldrarna, där kan man ju allt i deras ögon. Kunskap är relativ.

Men litteraturvetenskap är liiiite roligare än allt annat. Även om litteraturlistan är 4,5 A4-sidor lång. Eller kanske är det därför? Det blir dock dyrt i längden om man ska köpa alla böcker, även om jag väldigt gärna vill ha alla böcker i hela världen inser till och med jag att man måste ha bokhyllor till det. Och som det ser ut nu har vi nog två kartonglådor med ouppackade böcker. Det är alltid dags att köpa fler möbler till biblioteket. Jag har dock flera lösningar på problemet. Favoritlösningen är Kupan, som har billiga böcker till en förbannelse och om man är extra snål kan man be om studentrabatt (50%) vilket kan vara väl behövligt eftersom varje pocketbok kostar 2:-. Om inte annan går vinsten till välgörenhet. Två smällar på en fluga. Lyckan är att köpa billiga böcker.

En annan mycket trevlig lösning är att låna e-böcker. Eftersom jag har en framförhållning som kan jämföras med en guldfisks minne, är detta en alldeles utmärkt lösning. Då kan jag den sekund jag behöver en bok gå ut på nätet och låna den.

En tredje lösning är antikvariet vid Kullzénska Kaféet. Antikvarien där och jag kommer sällan riktigt överens. Han tycker jag är snål och jag tycker han är för dyr. Ibland är jag så dumsnål att jag väljer att köpa Litteraturens klassiker, 11 band, för 530:- i pocketversion istället för hans begagnade äldre inbundna upplaga för 500:-. Jag resonerade som så i ett svagt tillfälle att "jag fick ju helt nya böcker för nästan samma summa". Av ren princip kunde jag inte gå och köpa antikvariens, jag tycker han ska lära sig att han inte ska vara så girig... Det slutar istället med att han säljer sin upplaga till någon annan, säkert rik, litteraturälskare, medan jag få sitta med min pocketupplaga...

Nåja, jag får väl gå tillbaka till mina studier. Jag ska ju jobba hela dagen imorgon, så ska jag få något gjort den här veckan så får det bli idag.