Gula faran - nu ännu farligare

Jag har under hela min uppväxt haft en väldigt speciellt förhållande till cyklar. Vi har mycket sällan eller aldrig varit överens. Jag började min cykelkarriär med en röd trehjuling, som sig bör, och lärde mig cykla redan som fyraåring på en blå pojkcykel. När jag började komma upp i åldern ville jag naturligtvis ha en riktig cykel och fick en av mamma och pappa. Jag ville ha en röd cykel. Jag fick en rosa. Det var väl okej, vi hade det ganska bra tillsammans, min rosa cykel och jag, ända tills man började komma upp i sexan, då det plötsligt inte längre var okej att ha en rosa frigolithjälm och rosa cykel. Frigolithjälm? Jösses...



Nästa cykel var en fantastisk, då även väldigt snygg, lila cykel med bockstyre. Den var lite för stor för mig och hade liiiiite för smala däck. Man fick ju punktering så fort man tänkte köra upp på en trottoarkant. Jag började alltså min tonår med att laga punktering en gång i veckan, vilket tillsammans med hormonerna så man då övermannats av, inte var en bra kombination. Min inställning till cyklar började här förändras. Likaså min image. Nästa cykel fick alltså bli en grön militärcykel som var alldeles fantastisk modern och snygg. Det gick sådär för militärcykeln och mig. Folk roade sig nämligen med att flytta runt på cykeln, så varje dag efter skolan fick jag gå och leta efter min stackars cykel. Det hände att jag gick hem och lät cykeln hänga över papperskorgen på lyktstolpen... orka liksom. Militärcykeln och jag fick ett abrupt slut när ballongdäcket sprängdes och det var dags att fixa punktering. Jag gick hellre de sex kilometerna till skolan än fixade punkteringen. Pappa tog tillbaka cykeln och sålde den.



Jag gick cykellös i nästan tio år innan Gula Faran kom in i mitt liv. Det var hat vid första ögonkastet. Gula Faran hade blivit över efter lottdragningen vid en speedwaymatch, ingen hade fått nitlotten Gula Faran - eller så hade någon vunnit den men låtit bli att hämta ut den av någon inte helt outgrundlig anledning. Så blev den min. Jag tror det är en av de fulaste cyklar som någonsin producerats, den är illgul av något oerhört okänt märke och styret är trasigt. Denna cykel har vårdats så oömt som möjligt, fast den har tagit mig till och från Bergavik dag ut och dag in i nästan fyra år. Standardfrasen när jag kom ut för att hämta cykeln var "Fan, är det fortfarande ingen som snott den?". Gula Faran har stått olåst i alla dessa år.



Numera har vi delad vårdnad om eländet, min sambo och jag. Gula Faran har fått ett kodlås så att ingen stackars sate ska sno den och cykla ihjäl sig på den. Jag tror att det är punktering på bakdäcket. Vad värre är att kedjan slirar över kuggarna, så det är i stort sett omöjligt att trampa med den. Både jag och min käre sambo har varit nära att slå ihjäl oss på den. Gula Faran är farligare än någonsin, och jag hatar den, om möjligt, ännu mer.