Buffy är död. Min dammsugare alltså. Jag fullkomligen älskar den dammsugaren, och inte bara jag; Peija är ett stort fan av den också. Det hände i fredags, när jag drog fram min brak-orangea gigantstora gamla 70-talsdammsugare, jag hann dammsuga hela nedervåningen, men när jag släpat med mig Buffy upp i de övre regionerna ville hon inte längre. Numera luktar hon bränt så fort man drar igång henne, och det är stor risk för brand om man envisas med att använda henne...
Det hör inte till vanligheterna att jag sörjer ting (se inlägg om mina mobiler), jag är förbrukningsmaterialist; jag vill ha saker och sen när jag väl har dem vill jag ha något annat. Men Buffy var något helt annat. Hon är nog den fulaste dammsugare jag någonsin sett, en Elllektrolyx, väger 12 kilo och låter mer än en stridsvagn. Men hon sög som en gudinna!
Dessutom var hon en sån där produktionsmiss - Elektrolux hade råkat tillverka en dammsugare som höll i mer än tio år. Buffy blev snarare 40 år, i dammsugarår är det samma sak som 120 i människoår. Respekt. Jag fick tillbringa nästan tio år med Buffy. Att tillägga är att Buffy har ju heller knappast levt i ett dammfritt paradis, under hundarnas fällperioder har hon fått suga varje dag.
Kanske beror det på att Peija så lyckligt lekte med henne varje gång hon fick komma ut ur garderoben - det är för övrigt Peija som har döpt henne.
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar