Lördagen spenderas, som sig en lördag för en student bör, på arbetet. Det älskade arbetet. Trots långa dryga timmar med totalt onormala människor (och då talar jag om mina arbetskamrater) och arbetsuppgifter som innebär att serva andra utan att behöva ett dugg trevlig eller serviceminded. Jag saknar sannerligen inte restaurangyrket där man tvingades raggla runt bland sura 50-talistkärringar och fjäska för att få åtminstone 1,50 i dricks. Nu behöver man inte heller gå runt och le inställsamt, man behöver inte le över huvud taget. Vilket jag naturligtvis inte gör – om jag inte är skadeglad givetvis. Om man frågar om maten smakade bra och får ett nej till svar behöver man inte längre bjuda på kaffe och kaka. På min arbetsplats bryr man sig sällan om vad man får för svar – man konverserar bara.
Varför jag trivs så bra på min arbetsplats kan jag omöjligen svara på. Förmodligen njuter jag av att för en gångs skull få känna mig riktigt normal. De jag inte kan skratta med skrattar jag åt. Jag tror jag är oerhört populär hos kollegorna. Visserligen suckar och stönar dem när jag inställer mig på min position, men det är bara en fasad. Det är ju självklart att samtliga tycker det är roligt att jobba med mig, även om ingen går fri från gliringar i min närvaro. Alla gillar väl att bli trackade, är det inte så?
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar