Oberoende

Morgonstund har guld i mund; enligt mig den största lögn någonsin. Fast vid närmare eftertanke är ju morgonkaffet det godaste kaffet på hela dagen, och kaffe brukar ju kallas för det svarta guldet. Kaffe är det enda jag är beroende av. Fysiskt i alla fall. Annars är jag ju, som jag tidigare nämnt, beroende av skor. Jag anser att skor kan man inte ha för många, och att det finns en sko för varje tillfälle. Den här månaden har jag köpt tre par vilket kanske låter som om det är alldeles för mycket, men det är absolut befogat. Jag har köpt ett par nya stövlar, eftersom dragkedjan i mina gamla har gått sönder, jag har köpt ett par nya träningsskor eftersom mina gamla var fula och jag har köpt ett par espradillos eftersom jag inte har några.

Min käre sambo, som inte förstår bättre, påstod att jag inte skulle få ha fler än tre par skor framme åt gången. Här trodde jag naturligtvis att vi roade oss med att förbjuda varandra helt orimliga saker, varpå jag kontrade med att han bara fick ta tre snus om dagen. Diskussionen fick ett abrupt slut och är nog färdigdiskuterad för all framtid.

I övrigt är det väl bara pengar man är beroende av, den slutsatsen drog jag av insikten om att jag inte är ekonomiskt oberoende, ergo; jag är ekonomiskt beroende.

Odiskutabelt värdelös

Visserligen älskar jag mitt jobb, men det är inte anledningen till att jag skrattar på vägen dit klockan halv åtta på morgonen. Det skulle kunna vara ett tecken på galenskap – vilket jag kanske inte heller kan förneka – men den egentliga anledningen är installationen i vaktkuren utanför anstalten. Nu brukar jag i regel vara väldigt arg på dessa installationer, men den här omgången kör den musik av vår största sämsta ”kändis” någonsin: David Hasselhoff. Bara tanken av honom får mig att garva. Han har verkligen ALLT som en kändis inte bör ha; han är ful, han har varit med i Baywatch, hans musik är totales värdelös och till råga på allt är han riktigt korkad. Det går bara att hata honom så mycket att man älskar att hata honom. Det är nog kanske inte så mycket hat egentligen, jag tycker nog snarare synd om honom – fast jag tycker inte så synd om honom att jag inte kan skratta åt honom.

I övrigt hatar jag konstinstallationerna i vaktkuren.

Vintern rasat in

...under natten. Jag vägrar gå ut för att slippa inse det faktum att min vår är snöig. Istället har jag beslutat mig för att låta denna lediga dag få bli en paus-dag i Madame Bovary's tecken. Jag tänker att in i det sista invänta första hundpromenaden för att så mycket snö som möjligt ska hunnit töa bort innan jag sätter mina stackars vårklädda fötter i den. Här hade jag gärna skrivit en massa ovårdade ord relaterat till snö, men eftersom mitt välvårdade språk inte tillåter dylika utsvävningar håller jag mig till att endast subtilt uttrycka mitt missnöje med detta vinterväder.

En annan anledning, förutom vårsnön, till att jag utnämner denna dag till paus-dag är att jag sitter mitt i mellan ett muntligt avtal och ett kontrakt med Glebes. Jag och min käre sambo hittade nämligen Lägenheten (med stort L) igår. Den låg naturligtvis på tredje våningen, för att det ska bli extra jobbigt för besökare att ta sig dit och helt omöjligt för Belsebub och Tozz att förbli utekatter. Självklart är tvättstugan belägen längst ner i källaren och utrustad med enbart en enda tvättmaskin (?). Lägenheten är utrustad med en energislukande diskmaskin, gigantisk kyl och frys samt en sprillans ny ugn. Nu när vi ändå nämner allt energislukande kan det även påpekas att golvet i badrummen (ja, pluralis) besitter fotsvettsgynnande golvvärme. Ve och fasa! Dessutom kommer vardagsrummet bli i det närmaste helt omöjligt att möblera om man har som ambition att sätta in en TV och en soffa i det. Men vad värre är att det är lagt ett oerhört nytt trägolv i hela lägenheten; inklusive hallen (kommer repas sönder av grus) och trappan upp på övervåningen. Livsfarligt. Jag kommer att halka och slå ihjäl mig i den där trappan. Och som om det inte var trappor nog upp till lägenheten, utan det ska även finnas en trappa i lägenheten. Det kommer bli min död!

Som ni hör vill jag inte ha lägenheten egentligen, så jag kommer inte bli ett dugg ledsen om det skulle arta sig så att vi inte får den. Det är på tok för hög hyra ändå... Och vi måste köpa en massa nya snygga möbler som passar in i lägenheten... helt värdelöst. Icke att förglömma är de infällda spotlightsen överallt, som även de slukar energi.

Nu ska jag återgå till min Madame Bovary och se till att min titel som litteraturnörd är befogad.

Förevigat

Eftersom jag är av äldre modell har jag vuxit upp med att vid speciella tillfällen -till exempel när man ser kronprinsessan käka på McDonalds, eller när en gigantisk älg hoppar in i trädgården eller när man ser en elefant råna en sur pensionärskärrin-) utbrista "Nu skulle man haft en kamera!". Detta har aldrig dagens ungdomar, den yngre generationen, upplevt då mobilkameran gjort intåg i vår vardag. Plötsligt tar man kort på allt och i synnerhet ingenting. 1% av bilderna blir över huvudtaget sevärda. Men de är sannerligen roliga! De dokumenterar verkligen vad man bidar sin tid till...

Klistermärke i en av hyrbilarna. Jag förstår att det är nödvändigt att be husdjuren att inte röka i hyrbilar...


Kapten Å och jag roar oss med långpromenader då och då i diverse delar av Kalmar. Då kan det se ut så här:


Syster och jag brukar roa oss med att gå och träna, käka tonfiskbaguette på fyra kök och sedan göra stan. Här har denne besynnerliga varelse hittat ett riktigt fult plagg på Gina som hon var tvungen att prova.


Jag irriterar mig fortfarande på att ett kort som kunde blivit så bra blev så fel.


Min humor är lite snedvriden, och just stavfel tycker jag är idiotiskt roligt. Jag vill tacka alla dyslektiker för deras bidrag till att förgylla min vardag, här är det någon av mina kollegor som uppenbarligen har problem med stavning (intervju köket är den avsedda texten)

Makes things happen...

Jag skulle kunna liknas med en grizzlybjörn; jag ser jäkligt trevlig och go’ ut, men skenet bedrar. Dessutom gör jag mindre än onödigt mycket under vinterhalvåret. Jag går i ide, äter mig tjock, vägrar träna och tycker jag är jäkligt social om jag träffar någon av mina vänner åtminstone en gång i veckan.

När våren nu kommer vaknar jag upp, mer rastlös än ett AD/HD-barn. Mina lata dagar är förbi, och plötsligt får jag saker jag tidigare bara diskuterat och funderat på gjorda. Jag förvånar - i synnerhet mig själv – med att VILLIGT ta itu med saker jag annars skulle lämpa över på någon annan. I mina ambitioner att sysselsätta mig själv finns plötsligt inte tillräckligt mycket konstruktiva ting att företa sig, därav får jag något som skulle kunna kallas för vårknäppar. Jag kan, halv elva på kvällen, företa mig med att rensa avloppet i duschen, göra ett storkok med Mousaka samt skura bakom kylskåpet – gärna på samma gång. Förra våren fick jag förbjuda mig själv att se TV-programmet Rent hus, eftersom det alltid slutade med att jag efter första reklampausen satt igång att städa. Jag såg smuts, baciller och damm överallt, och startade därmed krig med dessa.

Förra våren kom jag även på att jag skulle utöka min pelargonsamling med 21 sorter.

Jag tyckte även jag skulle börja driva fram mina egna perenner från frö. Gärna sådär 50 olika sorter.

Denna stundande vår verkar gå i gymmets tecken. Jag tränar, tänker på träning, pratar om träning och drömmer om träning. Mer av det sistnämna än det förstnämnda blir det dock.

Varje vår går jag ned de fem kilo jag lyckats gå upp under ide-perioden. Plötsligt tycker jag fem salladsblad är en fullgod måltid och blir proppmätt.

Varje vår köper jag kläder och skor till en förbannelse.

Jag blir, som jag kallar det, ekonomiskt effektiv (synonymt med snål). I synnerhet när det kommer till mat och leverne, men inte kläder. Detta är lite av orsaken att jag även blir arbetsnarkoman och kan plötsligt återigen inte längre tacka nej till jobb som erbjuds..

Plötsligt blir långpromenaderna med hundarna 1,5 mil snarare än 3 kilometer.

TV-tablån roar mig inte längre (om den nu någonsin har roat mig).

Jag får någon släng av tillfällig bipolär psykisk sjukdom som endast varar under de tidiga vårmånaderna och sedan släpper framåt sommaren då jag är konstant lycklig. Vilket övergår till en smärre depression till hösten, återigen.

En bloggares blogg

Satt och läste igenom mina gamla bloggartiklar, det är ju snart ett år sedan jag började blogga så det finns en del läsning. Jag blev nästan chockad av insikten om hur rolig jag är. Jag begriper inte varför jag inte har fler än 70 läsare om dagen. Fast i morse på Nyhetsmorgon diskuterades bloggar och då skulle man visst räkna läsarna veckovis. Då har jag cirka 560 läsare av bloggen. Troligt. BlondinBella kan ju slänga sig i väggen med sina 600 000 tusen läsare. Fast man skulle visst blogga om smink och mode om man ville attrahera läsare. Fröken Gynning var mycket upprörd över att folk var mer intresserade av hennes nya läppglans än hennes tråkiga innersta tankar. Förvånansvärt.

Eftersom jag inte är någon modeikon på något sätt antar jag att ingen bryr sig om att jag köpt tre par nya skor den här månaden. Inte för jag bryr mig så mycket om vad folk bryr sig om. Jag bloggar för att jag tycker jag är rolig och är så pass omtänksam att jag delar med mig av min humor till mina högt älskade medmänniskor.

Vissa bloggar är ju oerhört tråkiga. Fråga mig inte varför jag läser dem, jag har inget svar på det än. Det kan vara för att jag ska kunna sitta och beklaga mig över deras fruktansvärt tråkiga bloggar. Att läsa kändisbloggar å andra sidan skulle aldrig komma mig för. I min värld är det straffbart att gynna bloggare som Rosing, Gynning och BlondinBella. Dessutom roar det mig att tjuvläsa bloggar, roliga som tråkiga.

Tyvärr uppdateras de bästa bloggarna alldeles för sällan. Ju mer sällan en blogg uppdateras, desto mer intressant blir den. Därför funderar jag på att blogga mer sporadiskt, bara för att attrahera fler läsare

En helg i krigets tecken

Det är väl ingen hemlighet, för de som känner mig, att när det kommer till tv-spel har jag lite väl lätt för att snöa in - trots våren. Denna helg har, för kanske inte ovanlighetens skull, det varit ett fps-spel som orsakat denna totala isolering från omvärlden. Bengt och jag har varvat CoD, ett av de spel som berikats med co-op campaign. Helt underbart!

Hela helgen har alltså bestått av krig och elände. Frukostarna har bestått av två klunkar kaffe (sen är det kallt), hundpromenaderna har ilats runt den vanliga rundan - inga sträckor i onödan, det har svurits de fulaste ord som uppfunnits, ögonen har sprängts röda av ansträngningen, det har blivit mörkt på nolltid, middagen har ovilligt förtärts alldeles för sent på kvällen och sömnbehov och aptit har helt och hållet uteblivit. Vi har helt uppslukats av att döda onda nazityskar (kom inte och snacka moral nu, jag vet mycket väl att min förkärlek för krigsspel är emot mina moraliska principer).

Till vår stora besvikelse tog det bara cirka tio timmar att klara CoD. På söndagsförmiddagen satt Bengt och jag efter det sista uppdraget och stirrade rakt ut. Vad gör vi nu? Efter en intensiv sökning av andra krigsspel med co-op campaign insåg vi att det inte fanns något substitut. Det var bara att börja om från början och spela det igen.

Eftersom det inte går att spara skiten (we are not amused) står xboxet och snurrar dygnet runt. Fläktarna surrar så högt att man måste höja ljudet på tv:n. Så får det vara tills Bengt kommer hem från jobbet. Sen är kvällen gjord på något som kommer kännas som en pisskvart.

CoD skulle mycket väl vara det bästa som hänt i spelväg sedan Battlefield 2 (till PC). Det var svårt i början att vänja sig vid att gå från att spela fps på dator till att spela med spelkontroller, men efter två dygns övning verkar jag vara på väg att uppnå mina tidigare skills även med xboxkontroller.

Vill bara tillägga för säkerhets skull att själv tycker jag inte det är ett dugg kul att spela, jag gör det bara för Bengts skull.

Sökandet efter den rätte...

I över två månader har vi letat lägenhet. Efter mycket sållning och gallring har vi varit och tittat på tre, och har två kvar.

Hittills är utbudet smalt. Hur låter det här: Charmig trea centralt med två kakelugnar, en i sovrummet och en i vardagsrummet.

Faktum var att denna charmiga trea låg vid djursjukhuset. Centralt? Mja... Kakelugnarna hade eldningsförbud. Kylskåpet var rosa. Svarta fondväggar. Vidriga plastgolv. I vardagsrummet hade människan satt svart plastfilm på väggen och fondväggen var ett riktigt tacky stadsmotiv "by night". Charmig? Sjukt ful, skulle jag vilja kalla den. Dessutom, utöver hyran på 6900:-/mån tillkom en månadskostnad på 1000:- i uppvärmning. Tur att det var nära till Netto så man har råd att äta i alla fall. Dessutom ligger den så långt från stan att man nästan får ta bussen in. Att kalla den lägenheten charmig är skamligt.

Första lägenheten vi var och tittade på var en 3:a på Linnégatan. Helt okej. Vi bestämde oss för den och det skulle ske ett byte med lägenheterna. Så småningom gick dock innehavaren av lägenheten under jorden. Vi börjar anta att ett byte inte kommer bli av eftersom han varken svarar i telefon, på mejl, sms eller när vi ringer på dörren. Ska det vara så svårt att säga att bytet inte kommer bli av?

I går fick vi ännu en trevlig insyn i en av våra medmänniskors boendesituation. En trea på Linnégatan. Först kom dem och tittade på Bengts lägenhet. Jag är inte fördomsfull, och skulle aldrig kalla några människor för "white trash". Annars hade jag nog gjort det om just dessa människor. Master bedroom var i besittning av dottern i huset tillsammans med dennes pojkvän. Vardagsrummet var tapetserat i gul-orangea tapeter med eklöv tillsammans med en matchande bård. Stora chocken kom i lilla sovrummet. Eller ska vi kalla det för det lila sovrummet? Tapeterna var nämligen purpurröda omatchat med ett vinrött överkast på sängen. Porrigt så det förslår. Det var bara att hålla god min visningen ut och sen försöka att inte kräkas på innergården.

Idag ska vi kolla på en stoooor tvåa på Kvarnholmen. På tisdag ska vi titta på en fyra på Linnégatan (många lägenheter på Linnégatan...). Sistnämnda kan vara min drömlägenhet. Tio intressenter får komma och titta på dem, Bengt och jag är en av dem. Det kommer bli dyrt så det förslår, 9600:-/månaden för 139 kvadratmeter, men efter vad jag sett på bilderna är det en lägenhet jag kan bo i resten av mitt liv.

Sökandet fortsätter.