En helg i krigets tecken

Det är väl ingen hemlighet, för de som känner mig, att när det kommer till tv-spel har jag lite väl lätt för att snöa in - trots våren. Denna helg har, för kanske inte ovanlighetens skull, det varit ett fps-spel som orsakat denna totala isolering från omvärlden. Bengt och jag har varvat CoD, ett av de spel som berikats med co-op campaign. Helt underbart!

Hela helgen har alltså bestått av krig och elände. Frukostarna har bestått av två klunkar kaffe (sen är det kallt), hundpromenaderna har ilats runt den vanliga rundan - inga sträckor i onödan, det har svurits de fulaste ord som uppfunnits, ögonen har sprängts röda av ansträngningen, det har blivit mörkt på nolltid, middagen har ovilligt förtärts alldeles för sent på kvällen och sömnbehov och aptit har helt och hållet uteblivit. Vi har helt uppslukats av att döda onda nazityskar (kom inte och snacka moral nu, jag vet mycket väl att min förkärlek för krigsspel är emot mina moraliska principer).

Till vår stora besvikelse tog det bara cirka tio timmar att klara CoD. På söndagsförmiddagen satt Bengt och jag efter det sista uppdraget och stirrade rakt ut. Vad gör vi nu? Efter en intensiv sökning av andra krigsspel med co-op campaign insåg vi att det inte fanns något substitut. Det var bara att börja om från början och spela det igen.

Eftersom det inte går att spara skiten (we are not amused) står xboxet och snurrar dygnet runt. Fläktarna surrar så högt att man måste höja ljudet på tv:n. Så får det vara tills Bengt kommer hem från jobbet. Sen är kvällen gjord på något som kommer kännas som en pisskvart.

CoD skulle mycket väl vara det bästa som hänt i spelväg sedan Battlefield 2 (till PC). Det var svårt i början att vänja sig vid att gå från att spela fps på dator till att spela med spelkontroller, men efter två dygns övning verkar jag vara på väg att uppnå mina tidigare skills även med xboxkontroller.

Vill bara tillägga för säkerhets skull att själv tycker jag inte det är ett dugg kul att spela, jag gör det bara för Bengts skull.