Makes things happen...

Jag skulle kunna liknas med en grizzlybjörn; jag ser jäkligt trevlig och go’ ut, men skenet bedrar. Dessutom gör jag mindre än onödigt mycket under vinterhalvåret. Jag går i ide, äter mig tjock, vägrar träna och tycker jag är jäkligt social om jag träffar någon av mina vänner åtminstone en gång i veckan.

När våren nu kommer vaknar jag upp, mer rastlös än ett AD/HD-barn. Mina lata dagar är förbi, och plötsligt får jag saker jag tidigare bara diskuterat och funderat på gjorda. Jag förvånar - i synnerhet mig själv – med att VILLIGT ta itu med saker jag annars skulle lämpa över på någon annan. I mina ambitioner att sysselsätta mig själv finns plötsligt inte tillräckligt mycket konstruktiva ting att företa sig, därav får jag något som skulle kunna kallas för vårknäppar. Jag kan, halv elva på kvällen, företa mig med att rensa avloppet i duschen, göra ett storkok med Mousaka samt skura bakom kylskåpet – gärna på samma gång. Förra våren fick jag förbjuda mig själv att se TV-programmet Rent hus, eftersom det alltid slutade med att jag efter första reklampausen satt igång att städa. Jag såg smuts, baciller och damm överallt, och startade därmed krig med dessa.

Förra våren kom jag även på att jag skulle utöka min pelargonsamling med 21 sorter.

Jag tyckte även jag skulle börja driva fram mina egna perenner från frö. Gärna sådär 50 olika sorter.

Denna stundande vår verkar gå i gymmets tecken. Jag tränar, tänker på träning, pratar om träning och drömmer om träning. Mer av det sistnämna än det förstnämnda blir det dock.

Varje vår går jag ned de fem kilo jag lyckats gå upp under ide-perioden. Plötsligt tycker jag fem salladsblad är en fullgod måltid och blir proppmätt.

Varje vår köper jag kläder och skor till en förbannelse.

Jag blir, som jag kallar det, ekonomiskt effektiv (synonymt med snål). I synnerhet när det kommer till mat och leverne, men inte kläder. Detta är lite av orsaken att jag även blir arbetsnarkoman och kan plötsligt återigen inte längre tacka nej till jobb som erbjuds..

Plötsligt blir långpromenaderna med hundarna 1,5 mil snarare än 3 kilometer.

TV-tablån roar mig inte längre (om den nu någonsin har roat mig).

Jag får någon släng av tillfällig bipolär psykisk sjukdom som endast varar under de tidiga vårmånaderna och sedan släpper framåt sommaren då jag är konstant lycklig. Vilket övergår till en smärre depression till hösten, återigen.