Idag besteg jag Gula Faran (cykeln) för att avklara en etapp av den där milen jag åsatt mig själv att cykla denna vecka. Det gick inte särskilt bra. Det är inte lätt att ha blivit tjockis utan muskler. Eller, rättare sagt, att bli tjockis är lätt - det är svårare att sluta vara det.
Efter en kilometer hade jag mjölksyra. Hepp. Efter andra kilometern blev jag omcyklad av en söndagscyklare - själv höll jag på att dö stora utmattningsdöden. Mjölksyran förpestar mina lårmuskler, jag har svår syrebrist och därav allvarlig andnöd samt svettas som om jag lider av någon tonårssjukdom. Efter tredje kilometern blev jag omcyklad av ännu en söndagscyklare. Jag flåsar där i mina träningskläder, tycker jag är skitduktig, och så kommer sånna-där-som-har-jobbat-hela-dagen-idioter och kör om mig.
Hepp.
Det är psykiskt nedbrytande ska jag tala om för dig. Men när jag väl sitter här hemma i soffan och bloggar om eländet mår jag alldeles fantastiskt bra och begriper inte riktigt varför initialmotståndet är så stort. Man blir ju så pigg av att röra på sig och det känns som om hjärnan fått en syreboost. Så jag lär väl göra om det, förhoppningsvis. Löpning imorgon kanske?
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar